Jean-Paul Sartre petade i sig amfetamin för att orka skriva, tala och framträda i ett frenetiskt tempo. I Sverige får vi nöja oss med en mer folkhemsk variant av manisk vänsterintellektuell – det är den av lösgodis och Ananas-Fanta ständigt sockerchockade Göran Greider.
Han uttalar sig med självklarhet om det mesta, från det korrekta sättet att odla rosor till det för stunden mest lämpliga skattetrycket – och allt däremellan. Man kan notera att Greider liksom i förbigående en gång berättat att Jesus uppenbarade sig för honom i lägenheten i Årsta. I andra sådana fall brukar vi få veta vilket budskap vår frälsare hade att framföra – men det har Greider aldrig sagt något om. Kanske vill han få oss att tro att Jesus dök upp hos Greider för att få goda råd.
Detta inte sagt som en gliring till Greider – den som läser hans texter ställs inför en extremt självupptagen människa som vill forma samhället på ett sådant sätt att det hanterar hans egna personliga böjelser och problem; och därmed tvinga oss alla att i framtiden leva som om var och en av oss var Göran Greider.
Överdrivet? Inte alls, inte om man kopplar ett helhetsgrepp på Göran Greiders liv och verk, och tar sig igenom de flesta av hans böcker och texter, – vilket nu sker för första gången i Morgonposten – genom en serie artiklar i ämnet.
Inte för att Greider är en stor och viktig tänkare i sig, utan för att han med sina märkliga, ologiska utläggningar lyckas påverka alltför många människor.
I den första delen diskuterar vi en bok som är central i Greiders skriftställarskap – boken om Rudolf Meidner och löntagarfonderna.
Behövd över hela skalan
Göran Greider fyller ett behov – för dem som ska vara höger är han den perfekta representanten för vad de vill se som vänster; Frödings bergatroll som dyker upp nedsjunket i en tevesoffa, iförd en rutig skjorta som en barmhärtig skogshuggare skänkt Greider under dennes vandringar genom skogarna mot huvudstadens studios och redaktioner.
För vad som är kvar av arbetarrörelsen är han också nödvändig. Han skapar intryck av att det i denna rörelse finns olika ideologiska hållningar. En höger, en vänster och därmed också något mittemellan.
För högern har han en mobiliserande funktion. Man kan peka på honom och säga: ”Tänk om vänstern segrar, då får vi ett skattetryck på 95 procent, en stor, total och allomfattande offentlig sektor och mängder av nya lagar och regler som ska garantera att du lever ditt liv på ett korrekt sätt.”
Paradoxalt nog fyller han samma funktion för arbetarrörelsens ledning. De kan vifta i hans riktning och säga till väljarna: ”Ni kan tycka att vi är för grå, tråkiga och alltför inriktade på att anpassa tillvaro och marknad efter de stora bolagens behov. Ni kanske också tycker att vi byggt upp en för stor stat befolkad av klåfingriga och maktfullkomliga byråkrater – men hur tror ni det skulle bli om Göran Greiders idéer segrade?”
De kan hänvisa till Greiders ord om att: ”I praktiken tror jag att skattenivån kommer att närma sig 100 procent men aldrig nå den nivån – fickpengar kommer folk alltid att vilja ha.”
Och alla som känner till Greiders inställning till förhållandet mellan stat och individ vet att han skulle bejaka att staten likt en ficktjuv skulle försöka komma åt småpengarna folk har fått behålla och har i fickan.
Osäkert barn
Greiders ständiga närvaro i det offentliga samtalet beror inte på att han representerar en verklig rörelse, en politisk kraft – den beror på de andra aktörernas behov av att bevara illusionen av att de själva representerar sociala krafter och rörelser som det finns ett behov av; de är ett skydd för det skrämmande; möjligheten av att Greider skulle förflytta sig från tevesoffan till statsministerstolen.
Och Göran Greiders eget behov är det osäkra barnets behov. Han försöker med sina texter ge intryck av att hans utseende, beteende och stil är en funktion av hans ideologi – men den slarviga, hafsiga klädseln, det okammade håret, de alltid dammiga skorna är ju vad som kännetecknar barnet som inte uppfostrats – eller den till åren komna person som inte känner sig ha fått tillräcklig uppmärksamhet och uppskattning i barndomen. Greiders stora svaghet för att proppa i sig lördagsgodis varje dag i veckan för förstås också tanken till någon som fortfarande är ett barn.
Mot detta skulle man förstås kunna invända att Greider väl får all den uppmärksamhet någon kan önska sig. Förvisso är det så, men han får det just genom att vara som ett barn. Hans understundom buttra, motvilliga mumlande i tevesofforna förstärker bara intrycket av någon som släpats ut ur pojkrummet för att samtala med de vuxna.
Det kanske är mest förundrande är att trots att Greider publicerar sig i så många olika sammanhang, och trots att han dessutom syns och hörs mer än någon annan person i den svenska offentligheten, leder hans tankar och uppfattningar aldrig till några mer omfattande och upplysande debatter – och heller inga ideologiska strider eller bataljer. Lite munhuggande i tv-rutan eller radiostudion. Lite trötta kommentarer på twitter.
Han är bara en birollsinnehavare i den teaterföreställning som ska ersätta ett offentligt samtal: (scenanvisning: in från vänster kommer Göran Greider. Muttrande. Tjock bok under armen.)
Att ingen i verklig mening tagit sig an Göran Greiders tänkande och världsbild beror inte bara på att den aldrig presenterats i en hel och sammanhållen form – den intresserade måste själv sammanfoga alla dessa böcker, essäer och artiklar för att få en uppfattning om helheten. Den som liksom jag försöker göra det ställs inför något som definitivt inte är en helhet.
Motsägelsefullhet i en persons tänkande och teoribildning är förståeligt, eftersom den reflekterande människan hela tiden utvecklar sina uppfattningar. Det sker över tid med ökad kunskap och erfarenhet. Problemet är att det motsägelsefulla aldrig verkar vara ett problem för Greider. Detta eftersom han bara behöver säga något här och nu som fungerar i det givna sammanhanget. Han behöver endast proklamera de åsikter som gör att han för stunden fyller sin roll i det offentliga svamlet.
Hans drivkraft är inte att komma fram till vad som är sant, och vad som är en någorlunda riktig beskrivning av verkligheten. För i en sådan process är det självklart att man i sitt eget tänkande brottas med motsägelser, och ibland finner sig inta vitt skilda ståndpunkter samtidigt. Men man arbetar ständigt för att övervinna dem.
Det gör inte Göran Greider. Han talar och skriver – obekymrad om vad han ansåg i går – och har aldrig en tanke på vad han kommer att hävda i morgon, som om han vore drabbad av en sig ständigt utbredande minneslucka. Att han fungerar i nuet är det viktiga, och detta nu är bestämt av det utrymme som är honom anvisat av dem som regisserar det godkända levererandet och utbytet av åsikter i Sverige.
Räven raskar över isen
1996 tycker sig Göran Greider få en utmärkt idé – enligt egen utsago elektrifierad av att antalet arbetslösa växt i antal. Varför inte intervjua Rudolf Meidner, ideologen som konstruerade löntagarfonderna – visionen som aldrig förverkligades i sin ursprungliga form, men som skrämde upp det svenska näringslivet så att de organiserade massdemonstrationer. Det låg i luften att de till och med – om så behövdes – var beredda att avbryta höstjakten och tåga in till huvudstaden för att medelst Josef Frank-skåp och Malmsten-soffor utburna från Svenskt Tenn bygga barrikader.
Dags att påminna om de där fonderna, tänkte Greider, och en intervju med den som grubblat fram dem kunde påminna läsaren om hur bra det kunde blivit om Meidners förslag segrat. Dessutom kunde det bli ett tillfälle för Greider att tala om de ohyggliga fasor som hotar om inte socialdemokratin tar ett starkt grepp om ekonomi och samhälle; då väntar krig, förtryck, fascism och nazism.
Och vem vore väl lämpligare att påtala dessa faror än Meidner, som i sin ungdom upplevt 1930-talskrisen och Hitlers maktövertagande.
”Vad var mitt ursprungliga syfte med att berätta om Meidners liv? Svar: att knyta samman början och slutet på detta 1900-tal och göra det genom en levande människas upplevelser. 30-talet innebar den hittills djupaste krisen för kapitalismen. Och nu under 90-talet kulminerade ytterligare en kris för denna kapitalism.”, förklarade Greider.
I Greiders värld finns två möjliga samhällstillstånd. Det paradisiska där socialdemokratin regerar och det mesta är förstatligat, och helvetet (som uppstår när socialdemokratin inte regerar). Merparten av tiden befinner sig dock det svenska samhället, enligt Greider, i en slags skärseld, där socialdemokratin regerar – men ännu inte bestämt sig för att förstatliga det mesta. Samhället befinner sig också i skärselden när en borgerliga partier har regeringsmakten – men ännu inte hunnit öppna helvetets portar och leda oss in dit.
En del tror att hotet om fascism är något nytt och hysteriskt man börjat vifta med i debatten de senaste åren. I Göran Greiders värld har fascismen alltid lurat om hörnet.
Anekdoter
Göran Greider är inte i verklig mening intellektuellt nyfiken eller vetgirig, han söker inte kunskap eller fakta för att väga, mäta och reflektera, och ställa dem mot sina idéer och uppfattningar för att kunna utveckla eller rent av förkasta dessa – det ser Göran Greider som en onödig process. Han vet ju redan vad som är rätt och fel och han vet vad han vill – och vad vi andra borde vilja.
Greider samlar på idéer, händelser och anekdoter som kan bekräfta det som han anser sig redan förstå – då får han material till en berättelse vars syfte är att få också oss att förstå och dela hans insikter. I boken ”Rudolf Meidner” med undertiteln ”Skärvor ur ett nittonhundratalsliv” beskriver Greider som vanligt sin vånda under skapelseprocessen och bokens tillblivelse, som så ofta förr blir det litet av ”Räven raskar över isen” över det hela; vi får veta hur Göran sitter, var han går och var han står.
Det har för mig alltid varit oklart vad Greiders noggranna beskrivningar av de egna färdsätten har för syfte – i sig blir jag ju inte så mycket klokare av att under läsandets gång få veta att författaren tagit sig fram med taxi, buss, flyg eller tåg.
Är det för att Greider vill kunna göra avdrag för resor? Böckerna är kanske ett slags komplement till kvitton för resor, mat och logi. Plötsligt ställd inför en Greider-bok som en bilaga till en självdeklaration blir även den mest nitiske byråkrat på skatteverket benägen att fria istället för att fälla – bra för att slippa läsa.
Märkligt nog avsätter all denna rörelse i rummet inte några mer djupgående reflektioner kring de miljöer som författaren passerar igenom. Det blir aldrig mer än: ”molnigt,” ”regn”, ”varmt” – det skulle kunna vara kommentarer fällda av en bakfull dansbandsmusiker som betraktar omvärlden genom turnébussens fönster – vilket gör att jag plötsligt drar mig till minnes att Göran Greider faktiskt i sin ungdom var just dansbandsmusiker.
Bokens undertitel ”Skärvor ur ett nittonhundratalsliv” är mycket rättvisande – författaren gör aldrig något försök att ge en heltäckande skildring av Rudolf Meidners liv, han försöker bara hitta skärvor som kan passa in i hans egen bild av förra seklet och av Sverige.
Vad det är hos löntagarfonderna som lockar och fascinerar Greider förklarar han tidigt i boken:
”Mitt i denna bok kommer till och med något som liknar en pamflett när jag skriver om den grundinsikt som Meidners tänkande alltid kretsat kring: den som har makten över kapitalet bestämmer. Där håller jag med Meidner, eftersom jag anser att det han har att säga är exakt det som arbetarrörelsen i dag inte orkar eller vågar tänka.”
Det är det där lilla ordet ”makten” som vi måste vrida och vända på, det där lilla ordet som Greider gärna använder.
Greiders beskrivning av hur det går till när arbetarrörelsen fattar sina olika beslut om fonderna är historiskt korrekt – och just därför borde tanken på att det Greider kallar arbetarrörelsen skulle ta makten över kapitalet egentligen fylla honom med fasa.
Vad är det då som händer?
På LO:s kongress 1971 kräver tre olika motioner att LO ska utreda frågan om kollektiv kapitalbildning – pengar ska hämtas från det som betecknas som företagens övervinster. Det som ska utredas är hur fonder med dessa medel ska bildas och kontrolleras av fackföreningsrörelsen.
Motionerna bifölls, men två år senare visar det sig att LO:s ordförande Arne Geijer inte hade en aning om att så var fallet, han förnekade det till och med på en direkt fråga från en journalist.
Alltså – argumentet för fonderna var att de skulle utvidga demokratin och ge fackföreningarna mer makt. Men dessa fackföreningar hade uppenbarligen själva inte någon fungerande inre demokrati. Dock får detta inte Greider att stanna upp och fundera över det rationella i att facket skall ta ledningen och makten.
Gunnar Nilsson som trädde till som LO-ordförande inser att att här har han en utmärkt profilfråga som ny ledare för LO. Meidner får i uppdrag att arbeta fram ett förslag.
Även detta borde få Greider att slita sina hårtestar vid tanken på att en sådan organisation ska få mer och avgörande makt; ledningen gör en intern manöver för att stärka positionen i den egna organisationen och byråkratin – att manövern kan få betydande konsekvenser för resten av samhället är liksom en bisak.
I juni 1976 antar en enig LO-kongress de fondförslag Meidner arbetat fram; en av rubrikerna i LO-tidningen är ”Nu tar vi över.”
Vad det innebär är att facken med anhopade medel från ”övervinster” och pensionsfonder ska gå in i företag, ibland äga dem – och bygga upp staber för förvaltning.
Olof Palme och det socialdemokratiska partiet är helt oförberedda, och ledningen där fruktar att förslaget kan hota en valseger och mobilisera motståndarna.
Ett urvattnat förslag kommer senare att antas där partiet fått ordning i sin fackliga gren och fått den delen av byråkratin att backa undan.
Greider funderar inte någon gång i sin framställning på en intressant aspekt av den svenska arbetarrörelsens historia. Den har en gång framgångsrikt drivit inte bara företag utan koncerner; byggföretaget BPA hade en mycket stark ställning på marknaden, där fanns den mycket stora konsumentkooperationen, där fanns fastighetsbolag och dessutom ett mycket stort nätverk av kursgårdar och skolor, där fanns mediahus, bokförlag och teatrar.
Allt detta hade vid tiden för löntagarfondsförslaget börjat skaka – man ser tydligt sprickorna i den grund som troddes vara gediget gjuten.
Vad annat än den egna ledningens makthunger talar för att en sådan rörelses ledning ska få makt över andras företag?
Att ta över hönsen
Alla ser vi då och då tillbaka på historien, både vår egen och den där lite större historien som omfattar allting annat, och beklagar felaktiga vägval och begrundar hur det kunde blivit ”om”.
Jag antar därför att Göran Greider ibland vaknar till på nätterna och vrider sig mellan svettiga lakan och muttrar bitter och butter: ”Karleby, den där förbannade Karleby.”
Den som inte vet vem Nils Karleby var kan lätt förledas att tro att det är ett taget namn, någon handlare i begagnade bilar i Falun som tyckte att Andersson inte hade en tillräckligt säljande klang, och därför bytte och som strax därefter lurade på Greider en bil där växellådan skar efter tolv mil.
Men nej – det Greider vredgas över är att Karleby uppfann en ny sorts socialism som den socialdemokratiska ledningen anammade och där börjar förfallet som Greider ser det – och det anser också Rudolf Meidner som i boken uttrycker det så här:
”… Erlander, som tyckte att Nils Karleby var den största ideologen under detta århundrade. Karleby har ju ett oerhört anseende i svensk socialdemokrati. Grundtanken hos honom var att det inte finns någon anledning att ändra på ägandeförhållandena, nej, låt kapitalisterna behålla kapitalet så ska vi se till att de inte får använda det som de vill. Ett av de kanske största misstagen i arbetarrörelsens historia – för det är ju makten som avgör.”
(Rudolf Meidner, s. 228)
Karlebys funktionssocialism var dock inget nytt. Det var precis vad socialdemokraterna ägnat sig åt ända sedan de fick regeringsmakten. Karleby klädde den praktiken i ord och gav den en teoretisk form och ett namn som han utgick från skulle tilltala även de radikala i partiet eftersom det innehöll ledet ”-socialism”.
Det funktionssocialismen innebar var att den som hade makten över staten reglerade och beskattade på ett sådant sätt att vad som kom att kallas välfärdsstat kunde byggas upp. Om kapitalägarna fick behålla makten, så skulle hönan fortsätta värpa guldägg och man kunde då fortsätta förse sig med en del av dessa och vispa ihop en omelett eller två eller som det kom att bli i Sverige, en stat som påminde om en sufflé som pöste upp till oanad storlek.
Det blev vård, skolor, omsorg och förstås ett ständigt stigande antal arbetstillfällen i stat och offentlig sektor.
Greider och Meidner såg förvisso också funktionssocialismen som en sufflé men ansåg att eftersom suffléer som hanteras av kockar som inte är tillräckligt skickliga är dömda att sjunka ihop – och så skulle det gå med funktionssocialismens samhälle. Eftersom funktionssocialismen inte gjorde något åt vad de ser som kapitalismens grundläggande motsättningar kommer den att skapa kriser och alstra massarbetslöshet, och det kan inte det samhälle Karlebys efterföljare byggt upp göra så mycket åt.
En dag står man därför där med överproduktion, oräkneliga bataljoner av arbetslösa – hela armékårer – samt en väldigt stor stat och offentlig sektor.
Och inga guldägg.
Det gäller alltså att ta över hönsen – så fort som möjligt.
Göran Greider tycker om att tala om klass, marknad och kapitalism, men när han ska förklara skeenden blir det till slut en fråga om personliga egenskaper hos ett litet antal aktörer; Göran Johansson var ”feg”, Olof Palme ”orolig”, ”ointresserad” och till och med Rudolf Meidner får inte riktigt godkänt när Greider delar ut betyg i karaktär, ordning och uppförande – hans beskrivs som inbunden och sluten.
Men Göran Greider kan inte diskutera frågan om byråkratier i arbetarrörelsen och i staten, för då försvinner hela grunden för hans existens som skriftställare och debattör.
För det är en sak att som Greider hävda att de som leder rörelsen och dess olika granar, samt har makten i staten, tänker fel, utgår från fel teorier och heller inte förstår verkligheten. Gör han det kvarstår ju behovet av en Göran Greider som kritiserar dessa ledande funktionärer och ministrar och en dag kanske kan få dem att tänka rätt.
Men tänk om det är så att varje rörelse, oavsett dess ursprung kommer att alstra byråkratier som till slut i första hand ser till sina egna intressen och inte till medlemmarnas. De tänker inte högertankar eller vänstertankar – de tänker på sig själva.
Inte angripa byråkratin
Tänk om det dessutom är på det viset att en statsapparat i sinom tid – och ofta nästan omgående – utvecklas på ett sådant sätt att även den ser den egna byråkratins intressen som överordnade medborgarnas?
Eftersom Greider alltid förordar en större stat kan han inte angripa byråkratin i den offentliga sektorn.
Göran Greiders omfattande skriftställarskap avhandlar allt på jorden – för att inte säga i Vintergatan. Det är allomfattande – här kan du ta del av hans åsikter om paddors parningsriter, Pakistans inrikespolitik det korrekta sättet att odla tulpaner.
Den som där letar efter en diskussion om byråkratier och staten som institution söker dock förgäves – för Greider består politiken av enskilda makthavare som handlar fel därför att de antingen tillhör borgerligheten och därför är förutbestämda att handla fel eller så tillhör de arbetarrörelsen och då handlar de fel därför att de inte lyssnar på Greider och fördjupar sig i hans texter.
Greider kan inte diskutera dessa frågor – och då försvinner hans existensberättigande i det som ska föreställa politisk debatt och offentligt samtal – för han är ju den store förespråkaren för statens tillväxt. Staten ska kontrollera allt, uppbyggd med dina pengar, kvar får du de nyssnämnda fickpengarna.
Nästa del: Greider, Darwin, kläderna och kosten
Prenumerera för 99 kr/mån!