Blir det diplomatisk kris mellan Gambia och Indien? Eller kommer folk skylla allt på politikerna som importerat opålitligt läkemedel? Dessutom: mygel med skattemedel i Kenya och Malawi, skattevägran i Ghana – vår Afrikakorre förklarar utvecklingen

En indisk medicinskandal med barn som offer är på uppsegling i Gambia just nu. Den indiska läkemedelstillverkaren Maiden Pharmaceuticals fyra olika hostmediciner som säljs på den gambiska marknaden misstänks ligga bakom åtminstone 66 barns död.

Maiden Pharmaceuticals har tidigare haft problem med kvaliteten på sina produkter och är misstänkta för att ha sålt och distribuerat läkemedel i sju delstater i Indien. I Vietnam är Maiden Pharmaceuticals svartlistade sedan åtta år på grund av kvalitetsproblem med bolagets produkter.

Antalet drabbade barn hann bli högt då Gambia själva inte har tillgång till de laboratorietester som krävs och först när dussintalet barn hade dött av njursvikt togs blodprover som skickades till grannlandet Senegal för analys.

Hittills har 66 barn dött och minst 81 barn ligger fortsatt under vård för njursvikt från vad man tror är direkt fusk från Maiden Pharmaceuticals tillverkning av läkemedlen. Dietylenglykol har funnits i de blodprover som har analyserats. Dietylenglykol är giftigt för människor och djur och användningen bör begränsas till frostskydd och bromsvätskor och hållas långt ifrån hostmedicin för barn. Om det är dietylenglykol i de nu beslagtagna läkemedlen får man anta att Maiden Pharmaceuticals har använt denna glykol som ersättning för glycerin i läkemedelsmixturen. Om det visar sig vara fallet kan ansvariga hos läkemedelstillverkaren vänta sig långa fängelsestraff hemma i Indien.

Vad som upprört människor i Gambia minst lika mycket som dödsfallen är den sittande presidenten Adama Barrow kommentar i den statliga TV-kanalen, där han sa att de inträffade dödsfallen inte nämnvärt påverkade statistiken för barnadödlighet jämfört med fjolårets.

Uttalandet och myndigheternas saktfärdiga agerande har mött starka reaktioner bland både drabbade familjer och andra gambier. Under helgen hölls en högtid i Serrekunda för de sörjande och många röster höjdes med önskan om att de ansvariga myndigheterna och presidenten bör ta sitt ansvar för att man har möjliggjort för skadliga läkemedel att kunna säljas i landet.

Det förekommer fortfarande olika uppgifter om de fyra olika läkemedlen som man har länkat till dödsfallen i Gambia. Vissa källor anger att produkterna enbart sålts på den gambiska marknaden men samma läkemedel kan enligt andra källor förekomma på andra marknader.

Vägrar betala skatt

Medborgarna i Wuru i nordvästra Ghana vägrar att betala skatt tills dess att myndigheterna låter Wuru ta del av utvecklingskakan som utlovas skattebetalarna. Hittills syns ingenting av de av myndigheterna utlovade motprestationen för skattepengen överhuvudtaget i Wuru.

För att ta sig till Wuru från närmaste ghananska bebodda område är det enda motordrivna alternativet motorcykel. De 70 kilometerna ner till Tumu tar cirka tre timmar för den som är utrustad med en motorcykel och eftersom inga andra motordrivna fordon göre sig besvär är transport av varor och gods inte en möjlighet för de hårt prövade medborgarna i Wuru.

Förutom avsaknaden av traditionella transporter saknar Wuru tillförlitliga kommunikationsnätverk som telefoni, det finns inga sjukstugor, bristfälliga utbildningsmöjligheter och det råder total brist på möjligheter att använda modern jordbruksteknologi. Allt det där som myndigheter brukar utlova i gengäld för betald skatt.

Sjukvårdsmöjligheterna i Wuru består av en manlig sjuksköterska som dock inte har tillgång till de kylmöjligheter som krävs för de oftast använda läkemedlen. Vilket gör sjukvårdsmöjligheterna i Wuru begränsade till bandage och en tröstande klapp på axeln.

Harduna Atiah, lokal affärsman och ansvarig för byns lokala marknad berättar att man tidigare har betalat sin lokala skatt (motsvarande kommunalskatt) till samhället Tumu men att man inte längre ser någon som helst anledning till att bekosta andras utveckling. Atiah berättar för Ghana News Agency att den enda möjligheten för handel i området är att göra affärer över gränsen till Burkina Faso. Detta har dock försvårats av att burkinierna inte accepterar den ghanesiska cedin som valuta.

De lokala myndigheterna är inte glada över Wuru-medborgarnas skattevägran. Myndigheten tycker tvärtom att för att lösa det uppkomna problemet skall inte enbart skatt betalas utan man kommer att införa nya avgifter för de som vill idka någon som helst handel i området samt att man kommer att försöka beskatta de burkinier som tar sig in i Ghana för att bedriva handel.

I praktiken är medborgarna i Wuru med andra ord endast att betrakta som gisslan i sitt eget land.

Knorras och bubblar

Det är inte bara i Ghana som medborgare börjar höja röster om hur skattemedel försvinner iväg ur medborgarnas synfält. Den senaste tiden har röster höjts såväl i Malawi som i Kenya över vad man ser som missbruk av skattemedel.

President Rutos luxuösa installationsceremoni har varit den tändande gnistan för de aktuella debatterna för vad skattemedlen används till här i Kenya. För tillfället är det studenterna som protesterar mest högljutt över hur skattemedel används.

I Malawi har det börjat bubbla av ilska bland skattebetalarna sedan landets andra dam, Mary Chilima, fru till vicepresident Saulos Chilima, har blivit garanterad sina sjukhusräkningar på drygt tre och en halv miljoner kronor betalda av skattemedel.

Sjukhusräkningen från vård i Sydafrika har läckt ut till media och plötsligt blev det allt för tydligt att den statliga vården som erbjuds medborgarna i Malawi kunde vara av betydligt högre kvalitet om inte landets elit fick sin utlandsvård betald ur skattekistan.

Skattebetalare i Malawi knorrar nu över att deras ledare inte tar medborgarna på allvar. Mycket i Afrika fungerar med andra ord precis som i väst. Samtidigt som media fokuserar på vad studenter och ungdomar anser om hur skattemedlen skall användas ligger hoppet för lokala fria ekonomier, som fungerar optimalt för dem som deltar i dem, hos det hårt arbetande folket själva.

I Afrika är entreprenörskap en del av en normal livsstil. Det finns inte en arbetsmarknad som kan täcka in ens en majoritet av befolkningen och för de som inga officiella jobb finns att finna eller för all del, för de som har ett “vanligt” jobb, drygar man ut kassan med någon egen verksamhet.

Det kan vara änkan med fyra barn som går de två och en halv milen ner till marknaden i Kisumu för att köpa grönsaker och ägg, för att sedan gå hela vägen tillbaka och sälja sina varor vid ett enkelt ihopsatt stånd av grenar och pinnar för att tjäna ihop tillräckligt för att föda sina barn. Det kan också vara min svärmor som driver en lågstadieskola i byn. Svärmor Jane tar in skolavgift och säljer skoluniformer inför varje termin mot att hon undervisar barnen.

Vad som är gemensamt för såväl Jane som änkan med fyra barn är att de inte betalar skatt. Endast 10 procent av de registrerade företagen i Kenya betalar företagsskatten som lagen anger och bland de små icke registrerade småföretagandet betalar naturligtvis ingen den skatt de skall betala enligt lag. Resultatet är att de flesta faktiskt har råd att ställa mat på bordet åt familjen och att sätta barnen i skolan utan att staten behöver kompensera de av skatt fördyrade varorna och tjänsterna med olika bidrag i form av bostads- och socialbidrag. Under tiden som de korrumperade regeringarna ödslar pengar över märkliga infrastrukturprojekt som inte klarar att dra in sina egna kostnader fortsätter vardagsekonomin att lösa vanliga strävsamma människors problem.