Den franska författarinnan Annie Ernaux fick årets Nobelpris i litteratur.
Vi kommenterar löpande reaktioner på priset under den närmaste timmen. Bakgrunden börjar kl 12.58.
Kommentarerna till pristagarens verk börjar 13.01.
16.34 Expressens Annina Rabe citerar gillande Ernaux:
”Det föreföll mig som om skrivandet borde syfta till detta, samma intryck som sexualakten framkallar, denna ångest och denna vanmakt, med det moraliska bedömandet tillfälligt satt ur spel”.
Det är lite, lite, lite svårt att förstå varför man med sitt skrivande vill framkalla ”ångest” och ”vanmakt”?
Och jag har ingen aning om Rabes och Ernauxs sexliv – men det kanske är fel på mig när jag studsar inför tanken på att det moraliska bedömandet tillfälligt sätts ur spel ”under sexualakten”.
Jo, jag vet – det kan mycket väl vara mig det är fel på – men det är lite knepigt med författare (och kritiker) som säger sig vara feminister och samtidigt friskriver den man som fortsätter köra på fast kvinnan plötsligt sagt ”nej” efter en timmes förspel. Mannen kan ju i Ernauxs och Rabes efterföljd säga:
”Sorry. Du vet hur det är. Under samlaget sätt min moraliska bedömning tillfälligt ur spel”.
Kan de här människorna (Ernaux och Rabe) inte resonera logiskt. Förstår de själva inte vad de skriver.
Ändå berömmer Rabe senare i texten Ernauxs intellektuella stringens:
”De bitar av sitt liv hon visar upp har körts åtskilliga varv i minnets och intellektets torktumlare.”
Jag får mest en känsla av att Ernaux kört den där torktumlaren på alldeles för hög värme och väldigt många varv för mycket.
Ernaux har i sina böcker skildrat ett antal situationer där hon beter sig som en underdånig varelse – till exempel i ”Sinnenas tid” där hon har ett förhållande med en gift man, och reducerar sig själv till ett veligt väntande viljelöst våp.
Möjligen kommer någon tycka att min formulering är kvinnoföraktande – då anar ni inte vad jag tycker om mannen hon har ett förhållande med. Men hon väljer att inte använda sin fria vilja. Detsamma gäller andra situationer hon beskriver i andra verk; hon flyter med, guppar som en kork.
Och sedan går hon tillbaka senare i livet för att i böcker undersöka hur det kom sig att hon guppade med på strömmen.
Den fråga en kritiker måste ställa sig är förstås: kan man lita på att en person vars hela verk handlar om viljelöshet? Kan hon verkligen kan gå tillbaka och kallt, klart och nyktert beskriva de egna handlingarna och miljöerna? Skulle inte tro det.
Men återigen – det är därför Ernaux är ett populärt val på kultursidorna – hon är som de som skriver där.
15.50 Plötsligt har landets litteratur- och kulturskribenter glömt bort ämnen de skrivit om i åratal: klimatet, rasismen, fascismen. De där sakerna som bara var så viktiga, och som de ansåg att vi andra brydde oss alldeles för lite om.
Men det räckte med att det utsågs en litteraturpristagare som skriver om hur jobbigt det är att vara intellektuell och göra en klassresa för att de alla ska bli alldeles till sig i trasorna och jubla över hur fantastiskt det är att någon skriver bok efter bok om detta tydligen mycket viktiga ämne.
Det är typ: ”Hejdå Ukraina, welcome självupptagenhet”.
15.01 Expressenrubrik om Ernaux: ”Man vinner sin frihet men förlorar hela sin historia”.
Jo, men det är väl en exakt beskrivning av hur Ernaux problemställning ser ut.
Den kan också beskrivas som: ”Men jag vill både äta kakan och ha den kvar”.
I Svt förklarade en kritiker att Ernaux var omtyckt i Sverige, och nu skulle bli än mer läst därför att hon var så ”svensk”. Hon var som ”våra arbetarförfattare”.
Absolut.
De var också sällsynta gnällspikar. En typisk svensk klassisk arbetarförfattare var en person som såg med avsmak på sin omgivning, såg sig som förmer och ville bli författare. Begav sig därför till Stockholm för att finna sin lycka. Om de fick genomslag ägnade de därefter gärna sin tid åt att skriva om rotlöshet och hur de inte kände sig hemma i de fina salongerna. Kontentan: Det var alltid synd om dem. Numera är det här ett grepp som politiker gärna kopplar i sina självbiografier (eller akademiker, som Ronny Ambjörnsson).
Så visst finns det likheter mellan Ernaux och de svenska arbetarförfattarna.
Och visst kommer hon att bli omtyckt av många svenska läsare som kan känna igen sig, och därmed få bekräftelse av sin känsla av att det är synd om dem.
14.45 DN: ”Annie Ernaux sticker hål på det grandiosa jaget”.
Men det gör hon ju inte alls. Allt handlar om henne. Förvisso framställer hon sig som rädd och osäker klassresenär – men om den känslan är det viktigaste i världen så har man faktiskt ett ”grandiost jag”.
14.37 Givetvis måste Göran Greider låtsas att han läst Ernaux. “Hon skriver ur samhällsdjupen”.
Nåja, föräldrarna var väl ändå kaféägare?
Annie Ernaux! Helt underbart! Hon skriver ur samhällsdjupen. Radikal genom det hon berättar om sin bakgrund. Hon är dessutom lättläst. Minns porträttet av hennes mor! pic.twitter.com/KzfyRtQfkk
— Göran Greider (@GreiderDD) October 6, 2022
14.20 En del ville se Michel Houellebecq som pristagare. Eller Salman Rushdie. Men som vi konstaterade inledningsvis hade det inneburit att Akademien fått örfila upp sig själv, för sina tidigare ställningstaganden.
Fel fransman vann. #Houellebecq pic.twitter.com/8bIEfHpuuD
— Ivar Arpi (@Ivarpi) October 6, 2022
14.00 Lisa Bjurwald har inte riktigt förstått hur det här med Nobelpriset fungerar. Fonder som förvaltar Nobels efterlämnade miljoner, vars avkastning fördelas enligt Alfred Nobels testamente skapar prissumman. Det är inte så att Svenska Akademien kan göra lite hur de vill med pengarna (inte för att de inte är beredda att se till att de får bra boende själva, och andra förmåner. Senare i sin tråd klagar Bjurwald på att tonåriga McDonaldsanställda tjänar mer än de flesta författare. Men det är väl inget som då hindrar författarna att börja arbeta på McDonalds om det är pengar de är ute efter.
Kan vi enas om att Nobelpriset i litteratur kommer med en helt obscen summa prispengar – 10 miljoner SEK! – som istället borde splittas upp i en årlig jättefond för hotade och på andra vis marginaliserade författare (som Svenska Akademien påstår sig värna)?
— Lisa Bjurwald (@lisabjurwald) October 6, 2022
13.50 Just Ernaux mycket precisa, sakliga ton hyllas också i kommentarerna. “Ingen sentimentalitet”, “ingen känslosamhet”, sägs det. “Hon är nykter sitt sökande, i sina försök att förstå”. Samtidigt säger samma personer att de kan “identifiera sig med”, “känna igen sig i” det Ernaux skriver. Det skapar “en känsla”, “väcker minnen”. De verkar inte förstå – eller låtsas inte förstå – att trots sin torra ton är Ernaux en väldigt känslosam författare. Hon skriver ju inte för att hon är nöjd, glad, lycklig och tacksam för sitt liv som uppburen författare. Hon skriver för att hon är rotlös, och känner saknad – men är inte riktigt säker på vad hon saknar. Och den känslan är definitivt något som kultur- och litteraturskribenter kan identifiera sig med.
Ernaux drivs inte heller av en lust att utforska världen i sig och förstå den, hon drivs av lusten att utforska världen för att förstå sig själv och det som format henne. Jag är inte säker på att en känsla av att man själv är världens centrum är den bästa utgångspunkten för att beskriva olika miljöer. Det blir inte sant bara därför att efterforskningarnas resultat presenteras på knastertorr sociologprosa.
13.35 I alla kommentarer nämns ordet “klassresenär”. Det är just det som gör henne till ett populärt val bland kulturskribenter. Under Ernauxs livstid har det skrivande och kulturellt arbetande skiktet växt enormt mycket i det västerländska samhället. Universiteten har befolkats av unga människor komna ur icke-akademiska miljöer. De har sedan befolkat tidningar, andra former av media, och kulturella institutioner eller verkat i utbildningssektorn. Ett vanligt tema hos dem som skriver är just känslan av att inte finna sig tillrätta i sin nya miljö – men de kände sig heller inte hemma i bruksorten eller industristaden.
Det skapar en gnällig ton i den här typen av litteratur.
13.20 Ernaux poängterar alltid att hon skriver självbiografiskt – inte autofiktion, det vill säga att det förs in diktade inslag i självbiografin. Författaren tar sig friheter med vad som hänt – för att göra det tydligare.
Ernaux vill istället skriva det som hände precis som det hände. Men det innebär också att hennes verk präglas av ett ständigt brottande med frågan: vad hände egentligen? Varför?
13.10 Listigt av Akademien. Ernauxs roman “En flickas memoarer” handlar om ett sexuellt övergrepp, men det är lite oklart vari det bestått. Det vilar ett stort “varför?” och “vad hände?” över berättelsen om vad som hände henne på ett sommarkollo. Genom att ge Ernaux priset kan Akademien markera ytterligare avstånd till Arnaud-affären.
13.01 Annie Ernaux fick priset.
12.58 I Svt säger panelen att Akademien alltid överraskar. Det gör de ju inte. Namnen kan överraska. Men inte typen av författare.
11.50 Alla förhandspekulationer på kultursidor och i media om vem som ska få Nobelpriset i litteratur har inte till syfte att få oss att läsa mer,. Texterna drivs inte av en lust att bilda oss.
Meningen med artiklarna är att de ska profilera skribenten, och förbättra dennes positioner på kulturmarknaden. Det gäller därför att skriva på ett sådant sätt att man får en godkännande nick av dem som kontrollerar kultursidor (och därmed anställningar och arvoden), likaså är det viktigt att tänka på vilka som sitter i de nämnder och jurys som delar ut priser och stipendier.
När det gäller Svenska Akademien strävar den alltid efter att ligga rätt i tiden, något som missuppfattades av Jean Claude Arnault som trodde att det gällde att få ligga hela tiden.
Man är alltid lite oense i Svenska Akademien om vad som ligger rätt i tiden, det finns olika strömningar.
En strömning tycker att det är viktigt att ge priset till en kvinna.
En annan falang talar sig alltid varm för en författare från tredje världen, och numera ska den personen också alltid ha ett postkolonialt perspektiv, vilket väl kan definieras som att de tycker illa om européer.
En tredje riktning kämpar alltid för att en centraleuropée ska få priset; polacker, rumäner, juggar, tjecker – och den riktningen lanserar ofta också en ryss, om han eller hon är tillräckligt icke-rysk … och egentligen känner sig som amerikan.
En fjärde grupp vurmar för ”den stora amerikanska romanen”, och har i två årtionden tjatat om Philip Roth, Joyce Carol Oates och numera Cormac McCarthy.
Resultatet blir alltid en kompromiss, och vinnaren utses av den grupp som paktat bäst med någon av de andra grupperna i akademien.
Det syns tydligt när man studerar de senaste årens pristagare.
2021 Abdulrazak Gurna. En seger för tredje världen-falangen. Fick priser för att ”kompromisslöst och med stor medkänsla ha genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. Det märkliga är att Gurna mest jämrar sig över europeisk kolonialism – medan han själv har en uppburen position i Storbritannien. Han skriver inte om hur den muslimska slavhandeln förhärjade hans hemland Zanzibar – eller resten av Afrika. Det kan bero på att Gurna själv tillhör en muslimsk klan som på sin tid ingick i det sociala skikt som levde på att kidnappa svarta för att sedan sälja dem. Det här visar att priset inte behöver gå till någon som skildrar historia och verklighet på ett sannfärdigt sätt, det viktiga är att det skildras på ett sätt som är politiskt gångbart.
2020 Louise Glück. Priset var en framgång för den grupp som alltid tycker att det viktigaste är att en kvinna får priset. Den här gången hade gruppen allierat sig med falangen som älskar ”den stora amerikanska romanen”, det viktigaste för dem verkar trots allt vara att det blir en amerikan; så låt gå för en dysterkvist till poet. Därmed fick priset gå till en poet vars verk kan uttolkas som att bara kvinnor kan förstå kvinnor, eftersom deras fysiska och psykologiska erfarenheter är så speciella – och därmed blir kvinnors litterära skapande en speciell gren litteraturart. När man läser Glück verkar hon dock under olika perioder av sitt liv inte förstått sig själv speciellt mycket utan mest gett uttryck för olika känslor; hon har rört sig från att vara arg, till att vara förtvivlad, för att landa i ett slutligt tillstånd av självironisk uppgivenhet.
2019 Peter Handke. Det kan se ut som en seger för dem som gärna vill prisa centraleuropéer – och den gruppen trodde väl själva det. Men det ska mer ses som Horace Engdahls infernaliska hämnd på Akademien. Han kan de olika kotterierna, förstod att centraleuropagruppen skulle stödja Handke, samtidigt är Handke en person som tilltalar många intellektuella – han är som de skulle vilja vara; totalt ointresserad av vad andra tycker är lämpligt att utforska och anse. Han är en outsider på riktigt, och det gör att han ofta hyllas av kritiker som tror att läsarna då ska för för sig att kritikerna också är en äkta outsider.
Engdahls diaboliska hämnd (han ville ju ge igen för Arnaud-affären) består i att han mycket väl förstod att det skulle bli ett oherrans liv om Handke på grund av hans sympatier för den serbiska saken i krigen på Balkan. Till och med icke läskunniga albaner protesterade mot valet av Handke.
2018 Olga Tokarczuk. Den polska författarinnans pris kan verka vara en vinst till för den centraleuropeiska/slaviska-falangen. Och det var det också (med uppbackning av gruppen som alltid vill att en kvinna ska få pris). I motiveringen förklaras att hon får det “för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”.
Förvisso är hennes romaner stora läsupplevelser – men det var inte det hon belönades för … egentligen. I hennes verk möter vi personer som rör sig mellan länder, kulturer, sociala skikt, mellan det verkliga och det mystiska.
Det här får alltså Akademien till att hon ”gestaltar gränsöverskridandet som livsform” – vilket innebär att Tokarczuk plötsligt kan omvandlas till en förespråkare för multikultur och gränslöshet. Men i hennes verk är det ständiga sökandet, och upptäckandet en nödvändighet, ibland en bitter sådan – inte en önskad livsform som väljs därför att resande, möten mellan kulturer, eller mellan jordiskt och mystiskt i sig är något njutbart. Hon – och hennes gestalter – förflyttar sig genom tid, rum och socialt i sökande efter något som gått förlorat; inte efter något som ska formas i en kommande framtid.
Vem kan få priset i år?
Vi kan utgå från att de som vill se en pristagare som är kvinna har kämpat för namn som Joyce Carol Oates, Margaret Atwood och Anne Carson. Eller Annie Ernaux, Maryse Conde samt Jamaica Kincaid. Eller Dubravka Ugrešić.
Carson är favorittippad hos bookmakers – men antagligen blir det inte hon. Akademien är nog ense om att det är dags med en mer känd författare igen efter den okände Gurna.
De som vill ha en stor amerikansk roman har stridit för Cormac McCarthy, men kan tänkas hålla till godo med en kanadensiska. Och det talar för Atwood.
Tredjevärlden-gruppen kan dock stödja tanken på Conde eller Kincaid – och då har vi en möjlig vinnare i någon av dem.
De som tror på Michel Houellebecq eller Salman Rushdie har inte riktigt förstått hur ängslig Akademien är för att stöta sig med vad som anses vara en lämplig inställning till världen. Och ledamöterna vet mycket väl att de skulle få vanka runt med livvakter om de gav priset ill någon av dessa två islamkritiska författare.
Samma räddhågsenhet gör att priset inte kommer att gå till en kinesisk författare – Yan Lianke vore annars lämplig.
Man kan anta att Akademien letat efter någon som man skulle kunna koppla till en kritik av Ryssland på grund av kriget i Ukraina. Men inga riktigt bra namn finns att tillgå, om nu inte priset går till kroatiskan Dubravka Ugrešić, en typisk nutida centraleuropeisk intellektuell som bara längtar efter att få sig betraktad som en stor västeuropeisk intellektuell. Där kan nog Akademien fila till en formulering som kollar det hela till kriget i Ukraina.
Eftersom Akademien vänder blad i sina böcker med ena pekfingret medan de har det andra i luften för att känna hur vindarna blåser borde man förstås vänta sig en vinnare som skriver om klimatet. Finns ingen som levererat i den frågan – men man skulle kunna tänka sig att det gjorde att Cormac McCarthy fick priset och att Akademien tolkar det som att The Road handlar om livet efter en stor miljökatastrof.
Vem jag vill jag se som vinnare?
Fransmannen Pierre Michon, som i sina romaner och essäer både återskapar Europa genom historien, och den bild som forna tiders européer hade av sig själva och sin tid.
Inte mycket tala för att han får priset. Han ger 35 gånger pengarna hos bookmakers. Men jag satte 500 kronor. Man vet aldrig.
Jo, förresten. Det gör man i det här fallet.
Så jag ser det som en symbolhandling – som inte spelar någon större roll.
Men detsamma kan sägas om Akademiens val.
Prenumerera för 99 kr/mån!