Visst, kärt barn har många namn men även mindre kära barn har många namn. Den afrikanska jättesnigeln heter ju inte så, utan den korrekta benämningen skall vara afrikansk jättelandsnäcka. Arten kallas också för tigersnäcka och det vetenskapliga namnet är Achatina fulica, så namn att välja på finns det.

Det är som vanligt det engelska språket som ställer till det för den svenska namnstandarden. På vårt tungomål är sniglar med skal snäckor och sniglar utan skal sniglar, medan båda varianterna heter snail på engelska.

Hur som helst så kanske den afrikanska jättelandsnäckan inte är det första som faller en i tanken när man tänker på det afrikanska djurlivet. Men bortom zebror, flodhästar, giraffer och lejonhonor som vaktar sina små finns det sannerligen mer att upptäcka. Att upptäcka och ibland även att äta.

Afrikansk jättelandsnäcka

Den afrikanska jättelandsnäckan ses som en delikatess, Afrikas svar på Beluga-kaviaren. Den har kanske inte slagit igenom i de breda lagren av befolkningen ännu men i Elfenbenskusten satsar man nu ordentligt på dessa relativt lättskötta djur som ett alternativ till dyrare köttproduktion. Personligen har jag under många år avnjutit en liten tallrik escargot de bourgogne till en kall öl när tillfälle har givits, så jag är böjd att hålla med om snäckans delikatesstatus.

I Väst hålls den afrikanska jättelandsnäckan främst för sällskaps skull

I Elfenbenskusten odlas nu de slemmiga vännerna till en växande publik. De senaste åren har konsumtionen av den afrikanska jättelandsnäckan vuxit från sju ton, av vilka nästan samtliga snäckor plockades vilt i skogarna, till en årskonsumtion på 21 ton, av vilka fortfarande sju ton kommer från det vilda beståndet.

I ett land som Elfenbenskusten där ett kilo nötkött kostar motsvarande 45 svenska kronor kan man få hela 90 kronor kilot för köttet från snäckan. Dessutom är snäckan lätt att föda upp och kräver minimalt med utrymme vilket öppnar upp marknaden för många nya snäckbönder. Dessutom finns det inga spillprodukter från snäckan – kött, skal och slem är alla efterfrågade produkter. Slemmet används för att producera duschgel och tvål och skalet är rikt på kalk.

Om du inte vill ge dig på att äta eller tvätta dig med det delikata blötdjuret kan du låta den husera i ditt hem som husdjur. Dock brukar man varna de som skaffar en afrikansk jättelandsnäcka för att hålla terrariet tätt nog för att hålla den slemmiga vännen på plats. Snäckan har ett rykte om sig att kunna orsaka förödelse i en trädgård på väldigt kort tid.

Rhodesian ridgeback och azawakh

Man vågar väl påstå att hund är ett betydligt vanligare husdjur än snäckor och sniglar i norra Europa och det finns gott om hundar även här i Afrika. De flesta hundarna man stöter på här har dock en tydlig uppgift att utföra och är inte en kelgris som man tar med sig in i sovkammaren hur som helst.

Rhodesian ridgeback

En afrikansk hundras som blivit allt mer populär i Sverige de senaste decennierna är rhodesian ridgeback, eller afrikansk lejonhund som den också kallas. En mycket bra och effektiv vakt- och jakthund som dock mer sällan syns på våra nordliga breddgrader är azawakh. Den räknas av Svenska kennelklubben i gruppen vinthundar och första gången man ser en azawakh är det inte ovanligt att man misstar den för en greyhound.

Azawakhen är en hundras som härstammar från Sahel-regionen och som används av tuaregerna för såväl jakt som skydd. En azawakh varnar högljutt för främmande djur och människor som närmar sig i god tid för att dess ägare skall hinna komma på fötter och göra sig redo för att skydda sig mot eventuella inkräktare.

Azawakh

Även om en azawakh är trygg, lugn och harmonisk hos sin familj kan den vara ytterst reserverad, närmast skygg, mot främlingar – därför är det kanske inte det optimala valet av hund för en familj i tätbefolkade områden.

Tuaregerna, som föder upp får, getter och boskap, har använt rasen till att vakta hjordarna och lägren mot rovdjur och fiender och eftersom de rör sig över stora landområden är det en hund som gillar att röra på sig och få långa promenader.

Gambiansk jättepåsråtta

Det längsta uppmätta exemplaret av den gambianska jättepåsråttan, Cricetomys gambianus, var 91 centimeter, med svansen inkluderad, men oftast blir de runt 65 till 85 centimeter långa. Råttan har ett utbredningsområde från Sahel i norr till nordöstra Sydafrika i söder och är en intressant liten krabat på flera sätt.

Jättepåsråttan har ett fantastiskt väderkorn och mutas lätt med en bit banan

Den är ett mycket bra hjälpmedel för att nosa fram landminor som ligger nedgrävda i marken. Till skillnad från metalldetektorer som ger utslag på all metall under jord, må det vara vilket skrot som helst, snokar den här lilla gynnaren sig fram genom doften från sprängämnet.

Redan fyra veckor gamla börjar den sociala träningen med människor och vid tio veckors ålder startar betingningen, som går ut på att råttan belönas med något gott att äta när den hittat ett föremål med samma kemiska innehåll som sprängämnet i en landmina. Sedan löper träningen på i flera steg innan ett slutgiltigt blindtest med nedgrävda minor på en yta av 400 kvadratmeter och vid godkänt utexamineras råttan som aktiv minletare.

Med den utsökta nosen till hjälp kan den gambianska jättepåsråttan också hjälpa till med medicinska urval. I dag använder man råttan för att upptäcka tuberkulos i salivprov. I Tanzania, Moçambique och Etiopien hjälper råttan till att sortera ut vilka prov som kan vara positiva och därför skall undersökas i mikroskop.

Det tar laboratorietekniker fyra dagar att undersöka 100 salivprov med hjälp av mikroskop, ett jobb som en gambiansk jättepåsråtta utför på endast 20 minuter. När råttan markerar ett prov som positivt tar man det vidare till laboratoriet vilket effektivt sorterar bort negativa prov och effektiviserar processen märkbart. Med tanke på att tio miljoner människor smittas av tuberkulos varje år och att 1,8 miljoner människor dör årligen av sjukdomen runt om i världen får man nog anse den gambianska jättepåsråttan som en verklig hjälte och resurs.

Älskar det fria skrivna ordet och lokalkultur. Har aldrig varit likgiltig inför någonting och kommer förhoppningsvis aldrig att så bli.