Lördagen den 24 september och på den följande tisdagen 27e hade det svenska fotbollslandslaget två avgörande matcher för sin existens i grupp B i Nations League, som är en slags hålligångcirkus för Europas fotbollslag medan de inväntar kvalen till europamästerskapet (ungefär som världscupen i skidor).

Man har ju under de senaste åren vant sig vid att Sverige, under Janne Andersson, spelar taktiskt och tätt, och slår vilka lag som helst, till exempel i VM 2018 då man relativt enkelt manövrerade ut lag som Mexiko. Den vinsten framstod för mig som obegriplig, eftersom Mexiko i första matchen i gruppen hade slagit de, vid den tiden, regerande världsmästarna Tyskland i en “svindlande” match. Sverige, å sin sida, hade slagit Sydkorea i samma omgång, i en inte lika svindlande tillställning.

Men Mexiko kom ingenstans mot Sverige i sista gruppomgången (i mellanomgången hade svenskarna förlorat mot Tyskland, varför Mexikomatchen var avgörande för Sveriges öde i turneringen), det såg ut som att de stod still på planen och väntade på att Sverige skulle byta förbundskapten, så att de visste hur de skulle anfalla. Sverige vann med 3–0. Och sedermera med 1–0 mot Schweiz i åttondelen innan vi åkte ut mot England i kvartsfinal.

Men trollkarlen Janne Andersson har fyra år senare tappat stinget, eller kanske dunderhonungen. Serbien rann, i matchen i Belgrad på lördagskvällen, igenom, särskilt på vänsterkanten, hela tiden och efter ett vackert svenskt 0–1-mål hann det bli både 1–1 och 2–1 till Serbien innan halvtid. När matchen var slut stod det 4–1.

Krönikörers och tyckares pennor och röster började gå varma redan innan spelarna hade hunnit duscha, fotbollspanelen på TV6 till exempel, var inte helt nöjda. Den här matchen var ju ingen tillfällighet heller, förluster hade radats upp det senaste året och sådant är ingen vana när det gäller Anderssons landslag.

TV6-panelen har en bra sammansättning av svenskt och utländskt, den försiktige Fredrik Ljungberg, till exempel, kontrasterade mot den ursinnige Bojan Djordjic, i eftersnacket. Bägge väntade förstås ivrigt på att få tala med Janne Andersson. Som slingrade sig som en orm, när Djordjic påpekade att man inte hade stört serberna tillräckligt när dessa hade bollen. “Jaså, säger du det?”, ungefär. Fast han sa något annat, förstås.

Janne Andersson har, förutom sin talang att leda landslag, åtminstone såsom denna tog sig uttryck i den omnämnda matchen mot Mexiko för fyra år sedan, en stor förmåga att hantera media, han är “medietränad”, ja han ger nästan själva ordet ett ansikte. Att de här friserade svaren på journalisters frågor dock är en bluff, ser man (eller “såg man”) när Janne i direktsändning nere på gräsmattan skällde ut sina kollegor förbundskaptener från Tyskland i matchen 2018, i samband med att Sverige hade släppt in 1–2-målet i sista minuten på frispark. Då hötte han med knytnäven mot den tyske assisterande förbundskapten som, menade Andersson, hade hånat honom. Han fick säkert en plats i svenska folkets hjärtan efter det, en riktig människa som håller på Sverige. Samtidigt kunde de ju se att medieträningen hade flugit all världens väg.

I tisdags kväll var det så dags för matchen mot Slovenien på Friends Arena, en match som skulle avgöra om Sverige skulle stanna kvar i grupp B eller få tillbringa framtiden i Nations League i grupp C, tillsammans med så kallade “blåbärslag.”

Jag befann mig på kortsidan, på den svenske målvaktens sida i den första halvleken och fick således bevittna på nära håll Sloveniens konstnummer till 0–1, ett kontrollerat volleyskott som avslutning på en lång springrörelse, det nästan svåraste en fotbollsspelare kan göra. Inte konstigt då att det gjordes av Sloveniens unge supertalang B. Sesko. På min halvbesatta kortsideläktare reste sig, bland publiken som satt där, ett tjugotal supportrar och saluterade Sloveniens ledningsmål i högan sky. Men de hade inte rest från Slovenien och hit, ty dessa har inte, på samma sätt som Serbien och Kroatien, högljudda supportrar som skrämmer folk på familjeläktaren.

De var somalier, antagligen från Solna, några kvarter från Friends Arena, som ville protestera mot att Sverige har fått en ny högerregering. Fast de kanske mest jublade för att det var ett snyggt mål, de jublade nämligen också när Sverige strax före halvtid kvitterade, också ett fint mål av Forsberg. Apropå att ge ord ett ansikte, så skulle det i Emil Forsbergs fall bli mullvad, eftersom han “plöjde” genom Friends Arenas (för dagen fina) gräsmatta, i full fart och full kontroll, med slovener hängande på sig, och placerade bollen vid sidan av den slovenske målvakten (den sistnämnda som enligt min son är ordinarie i Atletico Madrid, så en del prominenta personer uppträdde faktiskt i den här matchen).

I den andra halvleken satt jag således fint till för att få se ett eller flera svenska ledningsmål. Men inget hände. Precis som mexikanerna 2018 hade svårt att få till det mot Sverige, kom de senare ingenstans nu. 1–1 slutade matchen. I bägge fallen har Janne Andersson varit ansvarig.

När jag (vi) gick hem alldeles efter matchen var det ganska lätt att föreställa sig hur arg Bojan Djordjic skulle vara där i studion (utomhusstudion) om han var det redan i lördags i Belgrad. Och hur svensk Fredrik Ljungberg skulle vara. Men jag var som sagt inte på plats bakom tv-skärmen så jag vet inte vad de sa.

Av det jag läste idag har det dock inte kommit några avgångskrav på Andersson.

Sverige hade ju, det såg man från min kortsideläktare, den icke avundsvärda uppgiften att föra matchen, mot ett lågt spelande, extremt defensivt lag som Slovenien som “backcheckar” intensivt, lämnar bollhållaren ingen ro. Då måste man ha ett “homogent” förande lag (exempel Barcelona) som är vana i den rollen och där alla, minus de som är extra bra (stjärnor) , håller en hög lägstanivå ifråga om tekniska färdigheter.

Det har inte Sverige. Vi har dock några riktigt bra spelare, som Kulusevski, Forsberg och Elanga i anfallet/mittfältet. De springer och vill mycket och blir de riktigt bra lekkamrater kan resultaten kanske börja peka uppåt.

Sedan hade man ju gärna haft Alexander Isak. Han gör stor skillnad eftersom han är en megastjärna vilket drar till sig både psykologiskt och fysik uppmärksamhet, varpå motståndarnas stabila box (ishockeyspråk) hade kunnat rubbas.

Men han kostar en miljard kronor och därför får han inte spela med landslaget.

Nej men gå, Janne! Släpp medieträningen nästa gång någon intervjuar och visa känslor, som du gjorde på planen mot Tyskland. Säg: “Fan jag vet inte vad jag ska göra. Jag har inget mer att tillföra.”

Nej och så kan det vara. Du har redan tillfört en hel del. Och av VM 2018, och även innan dess, kan andra lära av vad du har gjort. Och bygga vidare.

Johan Linder