Häromdagen verkade slutet nära. Århundrades storm, som fick namnet Ian, började formas söder om Kuba och enligt meteorologernas så kallade spagettimodeller – de vägar en storm möjligen kommer att ta – snodde ihop sig likt trådarna i ett rep rätt över Tampa Bay där jag bor. Och det var, för en gångs skull, allvar. Orkaner mäts beroende på styrka på en skala ett till fem och det såg ut att bli en fyra. Minst. Och för att toppa det hela – Floridas guvernör, som är gammal militär – flögs också in för att leda arbetet.

Jag beslutade mig därför i måndags att sätta frugan på ett flygplan till föräldrarna uppe i Michigan och återvände sedan – oförmögen att inte lämna huset tomt till stormskadors och eventuella inbrottstjuvar fröjd – hem för ”hurrican prep.” Vilket innebär att plocka in allt som är löst i garaget, binda fast utemöbler och grilla allt kött man har i frysen så det inte förstörs när strömmen går. Samt denna gång i mitt fall också låta ett par bekanta, plus en femton kilos katt, flytta in i gästrummen. Deras mer kustnära hus skulle nämligen garanterat dränkas av de monstruösa mängder havsvatten stormen skjöv framför sig.

Mindre än ett dygn innan stormen skulle anlända ändrade den dock – som de ofta gör – kurs och spagettitrådarna började peka längre söderut. Vädergubbarna på TV började också se något mindre bleka ut. Prognosen var likväl att Tampaområdet skulle få se de värsta vind- och vattenskadorna på över hundra år. Medan vi hjälpte en äldre granne att spika upp plywoodskivor på fönstren fortsatte vi därför, för nervernas skull, att dricka öl.

I slutändan blev det dock inte så dramatiskt för oss.

När vi gjort allt som rimligen kunde göras började det regna och blåsa och strömmen började gå. Innan gårdagen var över satt över två och en halv miljon människor i totalt mörker. Och på våra mobiler kunde vi se bilder på hur hus, båtar och annat började flyta omkring som leksaker längre söderut. Men inte hos oss. Strömmen gick visserligen även här, men bara tillfälligt. Fanns därför inget annat att göra än att börja blanda drinkar och titta på ilsket vajande palmträd.

Under dessa dramatiska dygn kom jag emellanåt att tänka på 1700-talsfilosofen Charles-Louis de Secondat, Baron de La Brède et de Montesquieu, som förutom en teori om behovet av maktdelning (som ett sätt att undvika tyranni) utvecklade en klimatlära som handlar den om hur människor och kulturer påverkas av klimatet där de bor.

Som fransos lyckades Montesquieu givetvis krångla sig fram till att det var det galliska klimatet som var optimalt, medan folk i kyliga områden som Norden blev slöa och folk från varmare ställen som Afrika blev hetlevrade. Och med tanke på skillnaden i temperament mellan säg svenskar och italienare kan det nog ligga något i detta. Och då jag bott i både extremt kalla och varma klimat kan jag intyga att klimatet spelar roll. Kort: i varma områden tenderar folk – av den enkla anledningen att det kan vara rent farligt att jobba utomhus när det är för varmt – att vara mer avslappnade än på kallare latituder, där folk måste jobba som idioter för att hålla sig vid liv.

Trots detta har Montesquieus klimatlära länge varit lika populär som tarmvred. Dock inte för att den definitivt har sina brister, utan för att en möjlig tolkning av den – att civilisation bara är möjlig i tempererade klimat – lät farligt nära numeraa förbjudna tankar. Att det är svårt att bygga civilisationer i öknar, på Sydpolens is och andra gudsförgätna ställen är ju dock uppenbart.

Jämför man systerkulturerna i Europa och USA ser man detta tydligt.

Medan européer, som bor i ett av världens blidaste klimat, gärna förlitar sig på stat och myndigheter föredrar amerikaner att ta saker i egna händer. Mellan det tropiska klimatet i Florida och den subarktiska prärien i North Dakota är USA inte bara ett land fyllt med öknar, bergsmassiv, och jordbävningszoner med varg, björn, pantrar, giftormar, spindlar och annat elände. Dess geografi skapar också ändlöst med jättetornados, isstormar, vattenbrist, översvämningar, monstruösa snöstormar och extrema åskväder.

Och detta har stora kulturella effekter.

Amerikaners ändlösa kamp mot Moder Natur har skapat en anda av att aldrig ge upp och närt ett starkt civilsamhälle, där folk utan tanke på egen ersättning, risk och bekvämlighet hjälper varandra. När jag och mina vänner och grannar i förrgår rände runt tog vi oss som sagt tid att inte bara att hjälpa varandra utan också grannar, äldre och andra som av olika anledningar inte kunde ta vara på sig själv.

När en katastrof som stormen Ian inträffar strömmar också amerikanerna fortfarande mangrant ut på gatorna för att inleda hjälp- och uppröjningsarbetet själva, långt innan politiker hinner skicka undsättning. Vid behov erbjuder läkare gratis sjukvård, affärer skänker mat till drabbade, öppnar sina hem för de som blivit hemlösa, etc.

I morgon kommer vi därför att börja med att hjälpa min äldre granne att ta ner och stapla plywoodskivorna i hans garage – tills nästa gång det är dags att sätta upp dom. Jag och andra som fått tillbaka strömmen kommer också erbjuda folk att komma över för att laga mat, duscha, och annat. Och detta är en kultur som, i alla fall enligt min syn på saken, skapar en trygghetskänsla som ett gäng byråkrater långt borta aldrig kan tävla med.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Anders Edwardsson
Anders W Edwardsson
Anders W. Edwardsson, född 1970, växte upp i Dalsland och utbildade sig till historiker vid Uppsala Universitet. I slutet på 2000-talet publicerade han boken En Annorlunda Historia om Sveriges socialdemokratiska historieskrivning och flyttade sedan till USA. Han är numera doktor i amerikansk statskunskap och bor i Florida med fru och två katter.