Har du någonsin fått känslan av att dina barn glider ifrån dig? De är där rent fysiskt men mentalt är de någon helt annan stans och oavsett hur du försöker så finns det ett gap mellan er som inte verkar gå att överbrygga.

Det är en känsla som allt fler föräldrar får, många rycker på axlarna och antar att det är en naturlig period där barnen skapar distans för att kunna forma sin identitet och tolererar därmed utbrotten och kyligheten som något oundvikligt. Finns det något fikabord i Sverige kring vilken det inte sitter föräldrar som uppgivet konstaterar att deras tonårsbarn inte vill ha med dem att göra längre?

Gordon Neufeld, 76, är utvecklingspsykolog och författare. Han har fem barn och sex barnbarn

Utvecklingspsykologen Gordon Neufeld och familjeläkaren Gabor Mate accepterar inte detta som något oundvikligt eller naturligt, tvärtom så ser de det som en helt artificiell separation som är oerhört destruktiv för barnens psykologiska utveckling. Kärnan i deras argument är att vi alla har en naturlig orienteringsinstinkt som gör att vi söker någon att orientera oss efter, det gäller inte bara för människor utan även de flesta djuren anknyter hårt till sina föräldrar för att sedan imitera och lära sig av dem. Instinkten knyter dock inte oss enkom till våra föräldrar vilket har en uppenbar evolutionär förklaring, ibland så fanns föräldrarna inte där och då var man tvungen att anknyta till någon annan. Nobelprisvinnaren Konrad Lorenz demonstrerade det på ett smått tragiskt sätt då han fick ankungar att anknyta till en boll så som om den vore deras mamma. Instinkten är så stark att vi anknyter till vad som helst om föräldrarna inte är närvarande.

Historiskt sett har denna instinkt inte inneburit några problem, barnen levde tätt  tillsammans med sina föräldrar och den utökade familjen i små täta gemenskaper i stammar och byar. Det fanns aldrig något som hotade anknytningen till föräldrarna och de andra vuxna som alltid fanns tillgängliga. Men efter industrialiseringen har allt det försvunnit. Kärnfamiljen som är en konstlad sista spillran av den tiden är även den hotad och barn placeras under stora delar av dagarna i en miljö där de främst är med andra jämnåriga med ett fåtal vuxna närvarande som inte har något starkt band till barnen eftersom de bara är där för att hämta hem sin lön. Separerade från de stabila vuxna anknyter barnen till det enda som finns tillgängligt, andra barn.

Men en anknytning till andra barn kan aldrig ersätta anknytningen till vuxna, barn känner inget ansvar för varandra, kompiskretsar är obarmhärtigt föränderliga och barn har ingen som helst moralisk kompass som gör att de kan prägla varandra med sunda värderingar.

Läkaren Gabor Maté, 78, har sagt att han personligen begått vartenda misstag han och Gordon Neufeld beskriver i Hold on to Your Kids

Det man får är istället barn som ängsligt vaktar sina vänskapsband som de aldrig kan känna sig riktigt trygga i, brutal mobbning när den som råkar befinna sig överst i hierarkin kan utnyttja anknytningen hur hon vill och en hel ungdomskult där barn imiterar varandras klädsel och beteende för att inte frysas ut.

Det lömska är att de flesta av oss vuxna idag säkerligen kan relatera till det från vår egna barndom. Vi har nog nästan alla minnen av våra vänskapgsgäng och hur vi tyckte våra föräldrar var töntiga kufar som inte kunde något. Förvisso har de flesta av oss ändå vuxit upp till någorlunda vettiga människor och vi kanske minns kompistiden med värme och tror det är så det ska vara, det vi inte minns är hur det istället hade kunnat se ut. Vi hade kunnat ha en barndom där vi var varmt knutna till våra föräldrar, där vi faktiskt ville umgås med dem och där vi hade lärt oss av dem. En barndom där kompisar var ett naturligt komplement, inte en ersättning, till föräldrar, farföräldrar och andra vuxna och där vi alla kunnat luta oss tillbaka och känna oss trygga med de anknytningar vi har.

Neufeld och Mate ser anknytningsproblematiken som grunden till många av de stora problemen i samhället så som barns allt större oförmåga att växa upp och börja ta ansvar, den råa mobbingen som blir allt mer utbredd, självmords- och depressionsepidemierna bland tonåringar, lärarnas tappade auktoritet över barnen, de allt mer extrema sexuella beteendena och ungdomskulturernas förakt för allt annat. De är inte heller optimistiska för att något av detta kommer lösas på makronivå då hela samhällets incitamentsstruktur oavsiktligt (eller är det kanske avsiktligt) driver allt fler mot brutna familjeband, allt fler timmar för barnen borta från sina föräldrar och allt fler isolerade människor i storstäderna.

Däremot så tror de att man enkelt kan lösa det själv på mikronivå, bara man är medveten om hur anknytning fungerar så kan man vara vaksam och parera de negativa effekterna.

I den här videon så summerar Neufeld på ett bra sätt deras tankar:

Vill man veta mer så är deras bok Hold On to Your Kids helt fantastiskt, en av de mest ögonöppnande böckerna jag läst gällande föräldraskap och barn. De beskriver hur man anknyter, hur man återställer förlorade band och hur man hittar balans i tillvaron trots att man kanske måste skicka iväg sina barn varje dag.