Så var det dags igen. En vad det verkar ordentlig upptrappning av konflikten i Etiopien med artillerield och trupper från Eritrea i norr och regeringstrupper från Amhara-regionen i söder. Tigray People’s Liberation Front (TPLF), regionens ledande parti och lokala styre, ser ut att få det svårt att skydda Tigrays befolkning från massdöd, krig och svält.

Barnadödligheten i regionen ökar på grund av utbrott av bland annat mässling, kikhosta och stelkramp. Rutinvaccinationer av barn mot dessa sjukdomar har sjunkit från 90 procent till under 10 procent sedan inbördeskriget bröt ut för två år sedan.

Under förra året drog Eritrea tillbaka sina trupper efter att ha deltagit på regeringstruppernas sida för att visa sitt stöd för premiärminister Abiy Ahmed Ali. En premiärminister som nu använder sitt fredsmäklande med Eritrea, som förlänade honom Nobels fredspris 2019, och dess framgång till att utnyttja Eritrea som en gemensam kraft för att hantera sina interna problem.

Prognosen för situationen i Etiopien måste sägas vara dyster. Man får utgå ifrån att premiärminister Ali gärna ser att TPLF försvinner från jordens yta då de hade makten i landet från 1991 till 2018 och fortfarande utgör ett politiskt hot. För att vara helt säker på att ha oskadliggjort TPLF så måste tigreanerna i regionen decimeras. Att Eritrea nu startat vad som rapporterats vara en fullskalig attack med såväl artilleri som trupp över gränsen kan tolkas som att premiärminister Ali slutit än tätare band till regimen i Eritrea.

Begränsningen av transporter av mediciner och mat till Tigray är ytterligare ett tecken på allvaret i situationen som nu återigen blossar upp i militära aktioner.

Somalia

President Hassan Sheikh Mohamud som valdes in på posten i maj i år har utlovat ett “totalt krig” mot al-Shabab. Den senaste veckans utveckling tyder på att det är mer än tomma ord och enligt flera medier här i Afrika har både militären och lokala klaner i regionen Hiiraan skördat framgångar i direkta strider mot den islamistiska terroristgruppen.

Hiiraan har Mogadishu i söder och gränsar mot Etiopien i norr. Enligt chefer i somaliska armén uppger att man under lördagen lyckats döda mer än 100 terrorister från al-Shabab och enligt Citizen Digital så uppger vittnen att somaliska trupper också har lyckats återerövra byarna Aborey och Yasooman med benägen hjälp av de lokala klanerna som tröttnat på att hunsas runt av al-Shabab, som har kontrollerat byarna under mer än ett decennium.

Den tidigare guvernören i Hiiraan, Abdifatah Hassan Afrah, säger att den första större offensiven på lördagen har gett armén och lokala klanmiliser, kallade Macawisley, energi och att segrar leder till segrar. Under offensiven säger guvernören att man totalt under veckan har dödat över 200 terrorister och befriat 30-talet byar.

al-Shabab har fortfarande kraft att fortsätta sina terrordåd inte bara i Somalia utan gör räder och utför bombdåd även i Etiopien och Kenya. Efter valet i Kenya har al-Shabab nu varnat att om man fortsätter agera på “muslimsk mark”, det vill säga slå tillbaka mot al-Shabab inne i Somalia, kommer man att fortsätta att utföra bombdåd mot och i Kenya.

Syftet är att skrämma det nya styret i Kenya till att dra tillbaka de militära styrkor som finns på plats i Somalia. De kenyanska trupperna i Somalia är en del av den 22 000 man starka militära insats som Afrikanska unionen gett mandat att stödja Somalia i kampen mot terroristerna.

Kenya

I de bördiga delarna av Kenya, mellan Nakuru och Mount Kenya, ligger Aberdare nationalpark. Det var här som prinsessan Elizabeth klättrade upp i ett fikonträd 5 februari 1952 och dagen efter klättrade ner igen, nu som drottning av England. Hennes far George VI – vi svenskar borde väl kalla honom Göran VI – hade avlidit i Sandringham-residentet i Norfolk endast 56 år gammal.

Elizabeth hade med sin make påbörjat en resa runt det Brittiska imperiet med start i kolonin Kenya och det var först senare på dagen som hon nåddes av nyheten om sin faders frånfälle.

Naturmannen och jägaren Jim Corbett hade tagit ut det kungliga paret till hotellet Treetops – ett stort trähus uppfört i ett enormt fikonträd. Hotellet hade byggts redan 1932 av Eric Sherbrooke Walker och var ett spännande och äventyrligt alternativ till hans första hotell, Outspan Hotel i Nyeri. Chansen att få se allehanda exotiska djur vid vattenhålet strax nedanför trädet lockade äventyrslystna och välbeställda resenärer och på morgonen 5 februari hade Elizabeth väckts av två oxar som stred och stångades.

Natten till den 6 februari och dagen då hon blev drottning av England satt hon och hertigen och studerade elefanter, giraffer och noshörningar som drack vatten och betade alldeles under deras bäddar.

Samtidigt var nu Mau Mau-upproret i rullning och endast två år senare brände rebeller ner trädhotellet. Senare uppfördes ett nytt och mycket större hotell på styltor vid vattenhålet och gästerna strömmade återigen till, inte minst tack vare sägnen om drottningens besök.

Intresset runt drottningens död är betydligt större i Europa än här i Kenya. Visserligen skriver tidningarna om begravningen och presidenten har i ett kortare uttalande berömt att drottningen förvandlat det forna imperiet till ett ”forum för multilateralt fokus”, men intresset för ledaren av den forna kolonialmakten är svalt.

Här säger man att den riktiga drottningmodern är Ngina “Mama Ngina” Kenyatta.

Mama Ngina var bara 18 år när den drygt 50-åriga Jomo Kenyatta tog henne till sin fjärde hustru. Under Jomos presidentskap skapade hon sig insyn i familjens affärer och var en inte obetydlig kraft bakom sonen Uhuru Kenyattas möjlighet till att kunna gå i sin faders fotspår.

Hon har endast vid ett par tillfällen yttrat några politiska åsikter men anses vara den som efter Jomo Kenyattas död säkrade familjens tillgångar och därmed den politiska dynastin.

Hon stödde också Ngengi Muigai, Jomos brorson, i hans politiska ambitioner. Uhuru och lillebror Muhoho stod fortfarande på tillväxt och Mama Ngina ville ha familjen i maktposition. Men när Muigai började visa för mycket intresse i familjens ekonomiska tillgångar tog hon sin beskyddande hand från honom och stödde istället öppet den då sittande presidenten Daniel arap Moi. Detta visade Moi att familjen Kenyatta ännu inte hotade hans position och som tack hjälpte han att säkra pappersarbetet för allt land som Jomo tillskansat sig från staten.

Av president Moi fick hon lära sig att inte blanda in släkten i sin privata ekonomi och kunde på så sätt hålla andra arvingar efter Jomo Kenyatta stången och bygga en stark politisk och ekonomisk dynasti. När Pandorapapperena  hamnade överst på medias dagordning visade det sig att hon och sonen Uhuru hade tillgångar på konton i länder som Panama, Schweiz, Bermuda, Jersey och Malta. Uhuru Kenyatta, som ville ge kenyanerna bilden av att vara en kraft mot korruption och mygel, sade att han välkomnade uppgifterna och att han skulle presentera en omfattande förklaring så snart han var tillbaka från sin pågående utlandsresa. Han nämnde sedan aldrig skandalen igen.

Dynastin Kenyatta har för tillfället inga synliga politiska intressen och efter att ha brutit med den nyutnämnde presidenten William Ruto så kommer de säkerligen att fokusera på att säkra tillgångar och odla familjens affärsintressen i första hand. Men namnet Kenyatta kommer alltid ha politisk tyngd i Kenya.

Roland Casselbrant