Fjärilarna fladdrar i magen. Jag drar åt sexpunktsbältet igen och väntar på att bli framvinkad till startplattan. Karossen vibrerar av tomgången. Jag känner en svag doft av högoktanigt bränsle i kupén. Min mekaniker ger tummen upp – allt är ok. Kroppen är full av självförtroende, som den ska vara inför ett heat. När man känner sig kapabel att vinna över naturlagarna – då är man redo för start.

Funktionären vinkar fram mig till startlinjen. Jag varvar, gör en provstart och rensar däcken. Väl framme vid linjen stirrar jag in i ett par spänstiga skinkor. Jag reflekterar över vad mina manliga konkurrenter tänker på nu – startlampan eller grid girlsen? Jag fnissar lite lätt för mig själv. Okej Ramona, fokus. Tre djupa andetag. Distraherande tankar försvinner likt moln på himlen, och kvar finns bara här och nu. Innesluten i min integralhjälm, fastspänd utan ett millimeters glapp formas jag till ett med bilen. Pulsen ökar. Likt bombens epicentrum sitter jag och väntar på den stora explosionen.

Jag ser att start-funktionären förbereder sig. Jag lägger i ettans växel, det smäller till bestämt i dogboxen. Med bestämda steg vandrar funktionären över startplattan och ser till att alla sex förare är redo. Alla gör tummen upp och nickar. Starten går inom några sekunder. Mina ögon väntar på att den röda lampan ska bli grön. Adrenalinet pumpar och jag hör hjärtat pulsera genom hjälmens resonans. Kroppen förbereder sig på både krig och eufori. ”Nu jävlar”, säger jag till mig själv. Kopplingen är i dragläge, jag varvar upp till 6200 rpm, responssystemet smattrar öronbedövande. Snart gäller det, snart smäller det. Röda lampan slocknar – pang! 0–100 på två sekunder. Kroppen går som på autopilot, det finns inte utrymme för tankar. Likt ilskna getingar forcerar alla bilar fram till första kurvan. Karosser nöts och smäller mot varandra. Jag parerar slagen med ratten och fokuserar på kurvan. Det finns inget annat viktigare här och nu, än att vara snabbast och först.

Efter heatet kör jag in i depån. Har det gått bra, möts jag av hurrande mekaniker. Har det gått dåligt, får jag en tröstande kram. Bilen hissas upp, muttermaskinerna smattrar, bilen förbereds för nästa heat. Jag gör en snabb genomgång med min chefsmekaniker innan jag sätter mig ner och analyserar körningen. Vad kan göras bättre till nästa heat, vad ska vi ha för taktik? Min motoringenjör analyserar värden och ställer in nya startvarv. Vill du ha något att äta? Cateringpersonalen ser till att jag är mätt medan mekaniker springer runt med styrstag och buntband. Jag känner ända in i märgen hur alla i laget gör allt för att vi ska lyckas. Det finns inget jag, utan bara vi. Varje person kan vara en felande länk, alla har ett ansvar. Vi ställs inför många problem under tävlingarna, och ofta under hård tidspress. Jag har många minnesbilder av genomsvettiga mekaniker, som bara sekunder innan deadline bränner av ett stort leende med oljig mun, tillsammans med en skitig tumme upp. Vi fixade det. Igen!

Det jag just beskrivit är bland det bästa med motorsport. Lagandan, farten, adrenalinet, närvaron. Livet jag har levt sedan jag var tolv år gammal. Men när jag blev äldre, runt 30-årsåldern, kom ibland existentiella funderingar. Vad tjänar det till att åka runt och gasa i en bil egentligen? Hur förbättrar det världen? Lite som när man plötsligt drabbas av distans under fotbolls-VM. Vad fasen, här sitter man och engagerar sig i vuxna män som jagar en liten boll…!

Jag visste aldrig vad jag ville bli när jag var liten, men jag visste att jag älskade att köra bil.

Jag hade ett hyfsat läshuvud men lade mina universitetsstudier i fysik åt sidan för att satsa på motorsport. Just för att det var så kul! När jag var yngre drevs jag bara av glädje och passion, men allt eftersom jag blev äldre växte behovet av att fylla ett djupare syfte. Självuppfyllande i att vara bäst blir mättat ganska snabbt – såtillvida att man inte är narcissistiskt lagd. När jag blev äldre behövde jag incitament på djupare plan. Tidens tand skrubbar av det ytliga lagret, och behovet av att lämna något till eftervärlden ökar. Därför har det blivit viktigt för mig att kunna inspirera andra, vilket jag bland annat gjort genom mentorskap och föreläsningar.

Jag glömmer aldrig när jag rullade ner från målrampen efter att som första kvinna vunnit SM-finalen i rally 2013. En ung rallytjej, som följt mig, stod med tårar rinnande nedför kinderna. Jag vevade ned rutan, tog henne i handen, och hon berättade hur mycket detta betydde för henne. ”Jag tänker, att kan du, så kan jag också”, sa hon med bruten röst. Det högg till i bröstet när jag insåg att jag inte bara segrade för mig och laget, utan kanske även för andra. Bilkörning är så mycket mer än att bara köra bil och ha kul.

Man får inga akademiska poäng när man går bilsportens skola, men man blir en entreprenör rik på livserfarenhet och skinn på näsan. Motorsport innehåller ekonomi, försäljning, marknadsföring, problemlösning, psykologi och hälsa. Och man lär sig mycket om den hårda delen av livet, när vittring av framgång, pengar och uppmärksamhet tar fram de mest oanade sidorna hos människor. Är man godtrogen får man käftsmällar, men med tiden lär man sig ducka. Man lär sig stå med båda benen i en avskalad verklighet, allt medan skinnlagret på näsan växer sig hårdare. Det kan vara en hård miljö, men man upplever å andra sidan väldigt mycket kärlek. Sammanhållningen jag upplevt i ett motorsportlag, är något jag aldrig nuddat vid i mitt övriga yrkesliv. Att jobba tätt tillsammans, fullpumpade med adrenalin och tävlingsvilja, gör att miljön blir helt ofiltrerad. Man är sig själv inifrån och ut, skrattar och gråter tillsammans, och hittar vänner som man alltid kan lita på när det blåser.

Motorsporten har gett mig värdefull livserfarenhet, och en trygg känsla av att jag kan bli avsläppt vart som helst i världen, med tomma händer. Jag klarar mig. Jag har inspirerats av problemlösare omkring mig, i verkstäder och depåer. Jag har lärt mig att det mesta går att lösa. Jag har varit i både slott och smörjgropar, och insett att ingen är märkvärdigare än någon annan. Män som kvinnor, societet som underklass. Jag inbillar mig att mina sinnen och min intuition har förstärkts tack vare en rik upplevelsebank och breda perspektiv, och jag har fått andra referensramar än vad jag tror ett ”vanligt” jobb skulle ha givit mig. Jag har lärt mig att bryta ihop för att nästa sekund spotta mig i näven och tänka framåt. Jag har varit tvungen att träna hjärnan att tänka positivt. Motorsport har därför gjort mig mentalt stark.

Detta är något jag är stolt över att kunna förmedla – inte minst till mina barn. Det, och vikten av att hitta sin passion i livet. Att låta glädjen och tryggheten ligga till grund för att våga utforska och uppleva livets alla sidor. Att få flyga fritt utan att bli vingklippt – för att sedan landa där dit hjärtat har lett. Vare sig det är i en rallybil, på en fotbollsplan, eller bakom ett skrivbord.