Pasta gör italienare slöa, svaga och tröga i tanke och handling! Bort med den saggiga kokta degen från våra bord så att Italien kan resa sig och marschera fram i täten för världens nationer!

Det kunde låta på det viset när Italiens internationellt mest uppmärksammade konstnärer för 100 år sedan inledde det totala kriget mot spagetti, makaroner, vermicelli, fettucine, linguine, farfalle, fusilli och alla de andra hundratals sorterna av pasta; vetedeg som formats, kokats och serverats i alla italienska hem.

Uppenbarligen var konstnärerna och författarna inte framgångsrika i sitt krig. I dag är pasta det vi förknippar med Italien. En mäktigare symbol än flaggan, fotbollen, Colosseum, Rom och maffian.

Varför är det så – och varför försökte mäktiga krafter utplåna pastan i Italien och ersätta den med … ris?

När de italienska futuristerna lanserade sitt manifest 1909 var budskapet enkelt, men möjligen svårt att genomföra. De författare, konstnärer, musiker, arkitekter och filmskapare som samlades i futurismen förklarade att egentligen var framtiden redan här – för den som förstod det, och som förmådde gripa tag i och använda alla de möjligheter den tekniska utvecklingen gav människan.

Futuristerna var konstnärssjälar av ett nytt slag. De dyrkade snabbheten; motorcykeln, flygplanet, bilen. De talade som förhäxat om byggnader som skulle nudda molnen, maskiner som skulle utföra alla de arbeten som människor då gjorde. Morgondagen var här – och italienarna måste gripa den – men först måste de ryckas upp ”ur det förgångna”, deras ”pessimism” måste botas, de måste lyftas upp ur sin ”tröga, dumma djuriskhet”. Orden är hämtade från ett tal som den futuristiske ledaren Filippo Tommaso Marinetti höll i november 1930 i Milano. Marinette lade ut texten om att allt var pastans fel – italienarna inbillade sig att det kokta vetet var näringsrikt, men pasta menade han var orsaken till att italienarna var så ”efterblivna”. Dålig mat skapade dåliga männikor. Alla former av pasta borde förbjudas och ersättas med ris. En kost där riset utgjorde grunden skulle göra de italienska männen till riktiga krigare, och kvinnorna fruktbara så att många små italienska barn skulle födas och göra nationen än mäktigare. Futurismen var ju också en nationalistisk rörelse – och gick periodvis hand i hand med den italienska fascismen – även om de båda rörelsernas ledare ofta befann sig i bråk med varandra. Men strömningarnas grundinställning var densamma – Italien var efterblivet och det gamla måste ryckas upp med rötterna för att inte landet skulle bli Europas fattiga bakgård.

Riskfyllt inte äta ris

I frågan om pastan var Mussolini helt överens med Marinetti. Spagettin och de andra veteformationerna måste bort – italienarna skulle börja äta ris, om så behövdes skulle Il Duce med våld och straff tvinga dem till detta.

På något sätt går det väl att förstå Marinettis och futuristernas motvilja inför makaronerna – men hade Mussolini samma dietistiska inställning? Egentligen inte, hans kamp mot pastan berodde på att han ville att Italien skulle bli självförsörjande. Pastan krävde en mycket stor import av vete, men om italienarna gick över till ris skulle man kunna klara sig utan minsta lilla import av vete. Landet skulle stå starkare ekonomiskt, och bli mer självförsörjande. Förhållandena i norra Italien lämpades sig utmärkt för risodling, det var bara att börja odla upp dalgångarna, och man inledde också stora utdikningsprojekt av träskmarker.

Den fascistiska regimen inrättade statliga myndigheter som skulle befrämja risodling, men också lära italienarna att äta ris. Det lanserades kokböcker, rispropagandabrigader upprättades som åkte runt i byarna, delade ut säckar med ris på torgen, besökte hemmen, spred pamfletter från dörr till dörr och till och med lärde husmödrarna det rätta sättet att tillaga risotto.

Men italienarnas kärlek till pastan var inte av det mer vardagliga slaget, pasta var passion, glödande åtrå, lidelse. Några av 1900-talets mest märkliga – och intressanta – politiska debatter och kulturkrig utvecklades i Italien kring frågan om pastans vara eller inte vara.

Husmödrar samlade sig till manifest för pastans bevarande – som skickades till tidningar och som läste upp på massmöten.

Borgmästaren i Neapel gick till rasande försvar för pastan, tog hjälp av Gud, Jesus samt den heliga jungfrun och förklarade att ”änglarna i paradiset äter inget annat än vermicelli med tomatsås”.

Marinetti gick till motangrepp: ”Om så är fallet visar det bara i vilken oaptitlig monotoni änglarna i paradiset tvingas framleva sin liv”.

Kampen mot pasta och för ris stod hårdast i södra Italien, och hårdast stod den på Sicilien. Där hade faktiskt Mussolini med hjälp av polischefen Cesare Mori – ”järnprefekten” lyckats krossa maffian, och driva ledarna för de viktigaste familjerna i landsflykt eller under jorden. Men pastans grepp om sicilianarnas hjärta och mage kunde inte brytas. Det mesta av det ris som delades ut till människorna på ön gav de till sina grisar – ris ansågs inte vara föda för människor.

I dag är det uppenbart vem som gick segrande ur det stora italienska pastakriget under fascismen. Eller är det?

Visst ser italienarna och omvärlden pasta som en symbol för allt italienskt.

Men den som som reser runt på Sicilien kommer att på restaurangerna att mötas av olika slags risotto som presenteras som traditionell siciliansk mat – längs med kustbyarna är det skaldjurs- och bläckfiskrisotto som gäller, i det inre av ön grönsaksrisotto, till exempel med aubergine.

I de norra delarna av Italien har risotton behållit den starka ställning den haft alltsedan åtminstone 1829 – då det första risottoreceptet publicerades. Varje stad, och mindre samhälle har något som utmärker den egna risotton. I Milano har man saffran i sin risotto, i Florens spenat, i Bologna köttfärs, i de norra delarna finns också alltid olika former av svamprisotto – och du kan alltid garanterat beställa en risotto där den lokala salamin ingår. Men trots alla dessa sorters risotto – det är pastarätterna som dominerar.

Så fascismen förlorade kriget mot pastan, men vann ändå en slags acceptans för riset över hela landet. I dag är dessutom Italien EU:s största exportör av ris, och förra hösten började man sälja ris till Kina.

Om Mussolini själv åt mycket ris? Nej, han uppvisade snarare någon form av ätstörning. Hans favoriträtt var synnerligen enkel att tillaga. Man hackar vitlök mycket grovt, dränker den sedan i olivolja och pressar därefter saften ur en citron över anrättningen. Färdigt.

I svenska media i dag presenteras ofta de italienska partiledarna Matteo Salvini och Giorgia Meloni som ”nyfascister”, ”post-fascister” eller som personer ”med rötter i den fascistiska rörelsen”.

Studerar man Salvinis omfattande och ständiga flöde i sociala media ser man dock inga mer omfattande fascistiska tendenser när det gäller mat. På twitter har vi lyckats hitta två inlägg från de senaste åren där han äter risotto. Ett där han avnjuter en risotto med panerad abborre som fångats i Comosjön, och ett där han talar sig varm för saffransrisotto med kalvlägg.

Salvini gör ett av sina få avsteg från pasta- och pizzadieten och äter panerad abborre med risotto.

Inläggen där Salvini äter pasta är däremot enormt många. Han verkar inte kunna röra sig genom landet utan att äta en rågad tallrik med pasta tillverkad enligt den lokala traditionen. I hans flöde i sociala media strävas det efter att skapa bilden av en man som njuter av livets goda, en man som ständigt äter. Och när han äter är det pasta han äter, och han dricker ansenliga mängder öl och vin därtill. Vi befinner oss mycket långt från den bild som på 1930-talet skapades av Mussolinis propagandister – en ständigt simmande, fäktande, och ridande man som då och då tog en kort paus och åt lite vitlök.

Även Silvio Berlusconi verkar vilja skapa bilden av sig själv som en älskare av pasta, men den som går längst är nog Giorgia Meloni som i valets slutspurt ställde sig och tillverkade pasta.

Giorgia Meloni lanserar sig själv som pastabagare.

Den italienska reformistiska vänsterns ledare Enrico Letta är en tydlig pastaanhängare. Förstås. Hans twitterinlägg 22 augusti väckte stor debatt i Italien. Det visade klart att för honom var inte frågan om man är för eller mot pasta – det viktiga var vad man skulle blanda i pastan; bacon eller griskind.

Enrico Letta tvekar inför vilket valfläsk som är bäst.

Vem som vinner valet i Italien verkar helt avgjort och klart – och det kanske ändå till slut säger oss något om vem som vann den avgörande segern i det stora kriget om pastans roll i Italien.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.