Fotbollen i Italien präglas av en mängd faktorer, kulturella och politiska. Både nord mot syd och olika lokala aspekter spelar in. Traditionellt ägs klubbarna av män med stark karaktär. Samtidigt blåser förändringens vindar, där klubbar köps av utländska ägare. Landslaget har dock alltid varit en enande kraft, med fyra guld är man på delad andraplats bakom Brasilien.
Italiensk fotboll är starkt präglad av både sin lokala kultur och sin position gentemot det nationella. Rivalitet mellan lag innehåller således både höger- och vänsterpolitik, och rent geografiska aspekter. För att förstå bättre är det värt att påminna sig om att Italien är ett amalgam av tidigare självständiga kungadömen, som enades först 1861.
Historien för de olika landsdelarna har utspelat sig väldigt annorlunda. Till exempel har delar av södra Italien periodvis varit under muslimskt styre. Venedig och andra städer i norra delen är kända framgångsrika handelsnationer.
I fotbollen avspeglar sig den stora skillnaden mellan norr och söder än idag. Nästan alla nationella ligatitlar har tillfallit lag från norr, med undantag för Napolis 1987 och 1990. Huvudstadsklubbarna Roma och Lazio har vunnit tre respektive två titlar, men brukar trots sitt geografiska läge vanligtvis inte räknas till syd i fotbollssammanhang.
Relationen nord och syd kompliceras av att landets främsta lag, Juventus från Piedmont, också är det mest uppskattade i syd. Man har sitt ursprung i Turin, men under en våg av industrialisering på 1900-talet flyttade många syditalienare till staden för arbete inom industrin.
Familjen Agnelli som bland annat är kända för har grundat Fiat har länge varit involverade i Juventus. Kopplingen mellan syd och Juventus är fortfarande stark, och laget är alltid det näst mest populära på varje ort i princip hela landet.
Annars är det vanligtvis Napoli som får representera syd, ibland tillsammans med Palermo från Sicilien eller Bari från Apulien.
Rivaliteten kan ibland ta sig rasliga proportioner, men brukar hålla sig till hån mot lokala fenomen. Till exempel brukar Hellas Veronas fans sjunga om att Vesuvius ska få ett utbrott och förinta staden, när Napoli är på besök. Napolifansen brukar i sin tur sjunga att Julia var en hora (från pjäsen av Shakespeare som utspelar sig i Verona).
Det moderna Italiens framväxt speglas i hur de olika klubbarnas fans öppet tillhöra olika politiska grupperingar. Det finns av tradition mycket starka tillhörigheter åt både höger och vänster. Fascismen hade som bekant ett grepp om Italien till och med andra världskriget och med Mussolini som frontfigur. Men även vänstern har periodvis varit mycket stark i landet, om än att man aldrig haft en rent kommunistisk regering.
Klubbar brukar kunna kategoriseras in som höger eller vänster beroende på hur deras fans, tifosi eller ultras, kategoriserar sig. Det är inte alltid glasklart, vissa klubbar är mer präglade av en politisk kultur än andra.
Livorno är ett exempel på en vänsterklubb, från staden med samma namn belägen vid medelhavet i Toscana. De flesta av borgmästarna har varit gamla kommunister och Toscana i stort har mest styrts av center-vänster-styren. Klubben huserar sedan 2019 i lägre divisioner, men man hade tidigare en speciell rivalitet med SS Lazio, när båda spelade i Serie A. Lazios ultras har, liksom Inters och Veronas, en högerprägel.
I fallet med Inter så är klubben sprungen ur en mer borgerlig miljö i centrala Milano. Milan har i sin tur en stark bas bland arbetarklassen i förorterna, där många är inflyttade från södra delarna av landet.
Bologna är en annan klubb med vänsterprägel. Staden har ett universitet och miljön har sedan andra världskriget präglats av vänstervindar. Först kallades staden la rossa (den röda) på grund av färgen på husen, men det kom sedan mer att anspela på politik.
Italiensk fotboll har också många kända stads- och regionderbyn, med karaktäristiska smeknamn. Ett axplock:
Genoaderbyt (Derby della Lanterna): Genoa – Sampdoria. Uppkallat efter fyren i hamnen.
Den lilla Madonnans derby (Derby della Madonnina): Inter – Milan. Uppkallat efter den lilla madonnan på Milanos katedral.
Huvudstadsderbyt (Derby della capitale): Roma – Lazio.
Veronaderbyt (Derby della Scala): Hellas Verona – Chievo. Uppkallat efter patricierfamiljen Scaglieri som styrde Verona under medeltid och tidig renässansera.
Det italienska derbyt (Derby d’Italia): Juventus – Inter.
Solens derby (Derby del sole): Roma – Napoli.
Öderbyt (Derby delle isole): Palermo – Cagliari. Mellan Siciliens och Sardiniens största städer.
Parmesanostderbyt (Derby del Grana eller Derby del Parmigiano Reggiano): Parma – Reggiana.
Italienska fotbollsklubbar har också haft många karaktäristiska ägare. Som i Juventus fall är det en släkt som styrt klubben i närmare 100 år. Familjen Moratti har ägt Inter i två omgångar, båda framgångsrika eror för klubben. Ägandeformen med starka män som gärna lägger sig i spelaruttagningar och tillsättning av tränare återspeglar i viss mån samhället i stort.
Även om norra Italien mer påminner om centrala Europa i fråga om ekonomisk struktur är det ett faktum att saker och ting går en smula långsamt. Och att mycket löses via kontakter, ofta genom vänskap som varat i årtionden, om inte århundraden.
Men förändringens vindar blåser starkt sedan ett tjugotal år, och fler klubbar än någonsin har nu utländska ägare. Och förlitar sig på utländskt kapital för att kunna konkurera med giganten på brittiska öarna, Premier League. Bologna ägs av kanadensaren Joey Saputo, Inter ägs av kinesiska Suning Holdings Group och Milan av Redbird Capital Firm.
Den tidigare prominente ägaren av Milan, Silvio Berlusconi, har på ålderns höst tillsammans med sin bror och vapendragaren Adriano Galliani tagit över nykomlingen Monza. Monza ligger i Milanos ytterkant och är annars mest känt för Formel1.
VM 1934 och landslaget
Om man är upprörd över hur ett land som Qatar kunde få arrangera VM så kan man trösta sig med att det knappast är en historisk anomali. 1978 hölls turneringen i Argentina, som också vann sitt första VM-guld. Det ansågs allmänt att militärjuntan i landet använde turneringen i pr-syfte.
VM 1934 hölls i Italien, där Benito Mussolini varit premiärminister sedan 1922. Efterspelet till turneringen har kommit att handla om anklagelser mot Mussolini, att han påverkat matcherna. Italien vann turneringen, liksom fotbollsgrenen av OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Den bästa perioden i det italienska landslagets historia.
Inför turneringen fanns det bara två ansökningar om värdskap: Italien och Sverige. Sverige drog sig dock ur innan omröstningen skedde. Man kan spekulera i hur en turnering i Sverige avlöpt, då Socialdemokraterna vann valet 1932. En svensk kom dock att spela en viktig roll i turneringen, mer om det nedan.
För att förstå landslagets roll för Italien bör man ha i beaktande att landet är uppdelat i regioner med olika dialekter. Även om alla har sin grund i latin är det tillräckligt stora skillnader för att i vissa fall kunna sägas vara olika språk. Språket italienska är en uppfinning grundat på språket i Dante Alighieris böcker, baserat på lokal toskansk dialekt.
Det tog lång tid att sprida det nya nationella språket till landets alla hörn. Ännu på 1960-talet fanns det stora regionala skillnader i vilka som bemästrade det. Här spelade tv en stor roll, med populära program minskade språkskillnaderna avsevärt, idag är de flesta tvåspråkiga eller använder primärt standarditalienska.
Innan han gjorde politisk karriär var Silvio Berlusconi en del i framväxten av nationellt populära underhållningsprogram på tv.
Till skillnad från Spanien, där landslaget inte har samma samlande kraft och där regionala inofficiella landslag finns, är det italienska en enande kraft. Klubbarna från syd må ha få titlar men i landslaget finns det många söner från södern.
Turneringen 1934 var strukturerad med direkt utslagning. Både Argentina och Brasilien åkte ut efter sin första match. Italien började med att slå ut USA i åttondelsfinalen och sedan Spanien i kvartsfinalen. Domarinsatsen i matchen mot Spanien har kritiserats, speciellt efter fult spel mot spanske målvakten Zamora. Matchen slutade 1–1 och dagen efter väntade omspel, som Italien vann med 1–0.
Även omspelet präglades av domslut i Italiens favör, schweiziske domaren René Mercet blev efter turneringen avstängd av det Schweiziska fotbollsförbundet. Han godkände Italiens mål, som vissa menar var felaktigt. Han ska också dömt bort två spanska mål. I semifinalen väntade Österrike där man vann med 1–0. Domaren var svensken Ivan Eklind.
Eklind var märkligt nog domaren även i finalmatchen, där Italien ställdes mot Tjeckoslovakien. Vinst blev det, nationens första guld var säkrat. Efterspelet har mycket handlat om anklagelser om att Mussolini lade sig i turneringen, valde domare inför Italiens matcher, och liknande. Han påstås ha träffat Eklind kvällarna innan både semifinalen och finalen.
Det skulle dröja till 1982 innan Italien tog sin tredje titel. Då anfördes man av anfallaren Paolo Rossi, som gjorde sex mål i turneringen. Nästa stora turnering för landet gav ingen titel, men hade ändå en stor inverkan på nationens självbild.
1990 anordnade nämligen Italien VM för andra gången, men som ett på många sätt helt annat land än 1934. Italien hade fram till 1980-talet präglats av fattigdom i vissa delar av landet, och stor utvandring till USA och Sydamerika.
Men en ekonomisk framgång ledde till att landet moderniserades, en stor del av arenorna under mästerskapet var byggda årtiondet innan. Man kan än idag se spåren av detta då många arenor fortfarande står kvar i samma skick, speciellt i syd, Stadio Diego Armando Maradona (tidigare San Paolo) i Neapel är ett exempel.
Än idag kan man höra popdängor från tidigt 1990-tal spelas inför matcherna i Serie A.
Laget leddes under VM 1990 av den innan ganska okände Palermofödde Salvatore Schillaci. Han gjorde succé i turneringen med sex mål, och blev folkkär.
2006 kom den fjärde och senaste titeln. Då snuvade man värdlandet Tyskland när man vann i förlängningen i semifinalen i Berlin. Finalen mot Frankrike blev bitvis dramatisk då Zinedine Zidane skallat Marco Materazzi i bröstet och blivit utvisad. Italien vann på straffar, nationell extas följde.
Sedan dess har man inte kunnat hitta tillbaka till den riktiga toppen. 2010 och 2014 åkte man ut i gruppspelet. Sedan dess har man misslyckats kvalificera sig 2018 och senast inför VM i Qatar. Där fick man kvala en extra vända, och i semifinalen förlorade man mot Nordmakedonien på ett övertidsmål.
Detta var särskilt nedslående då man 2021 vann EM, som skjutits upp på grund av pandemin. Många hade trott att laget äntligen skulle prestera i ett VM igen.
Några ord från italiensk fotbolls-vokabulär:
Calcio: fotboll
Panzar: tysk, öknamn från kriget
Il calcio di rigore: straffspark
Il fallo: frispark
L’allenatore: tränare
Furbo: direktöversättning saknas. Är att ta tillfället i akt, att förstärka en situation för att vinna fördel.
La traversa: ribban
Tifosi: fans
La partita: matchen
L’arbitro: domaren
Prenumerera för 99 kr/mån!