Kajsa Ekman blev ny chefredaktör på anrika tidningen Arbetaren. Trodde hon. Anställningen skedde enligt tidningen på fel sätt, och Ekman fick sparken av styrelsen. Vd Thomas Carlsson som anställt Ekman blev också sparkad. Ekman har blivit anklagad för transfobiska och Putinvänliga uttalanden. Vissa i personalen kände starkt obehag. En transperson i redaktionen förklarade:

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Ekman är nu arbetsbefriad med lön, en juridisk process är inledd.

En anledning till anställningen av Ekman var att hon kan klass- och arbetsmarknadsfrågor. Det låter som en rimlig motivering, givet tidningen syndikalistiska historia. Men så enkelt är det inte längre. Låt oss börja från början.

Arbetaren ägs av fackföreningen Sveriges arbetares centralorganisation, SAC. SAC grundades 1910 och har även medlemstidningen Syndikalisten. SAC bildades i svallvågorna av generalstrejken 1909 av personer som ville se en annan stridstaktik än LO. Till skillnad från reformvänliga socialister som Socialdemokraterna, ser man fackföreningen som grunden för arbetarnas intressen.

Grunden för syndikalismen är den dubbla uppgiften, där man dels samlar arbetare på arbetsplatserna, oavsett yrke, i fackföreningar. Dessa ligger sedan till grund för en ”framtida förvaltning” av produktionen som helhet. Slutmålet är att avskaffa kapitalismen, något som ideologiskt skiljer SAC från LO.

SAC hade strax under 3 000 medlemmar 2022, organiserade i Lokala Samorganisationer. Det kan jämföras med LO:s runt 1,4 miljoner medlemmar.

Enligt tradition vill man förlita sig på arbetarklassens egen styrka, och inte på staten, något man dock grundligt frångått med Arbetaren. Den uppbär nämligen presstöd sedan 51 år.

Presstöd vägen till frihet?

Arbetaren startades 1922 och ges sedan 2016 ut två dagar i veckan som webbtidning och som månadsmagasin i pappersformat. Omställningen från papperstidning och annonsintäkter till primärt prenumerationer och presstöd har dock inte varit enkel.

Trots det har det aldrig varit någon riktig debatt om att man nu ska förlita sig på pengar från staten. 2006 publicerade man en ledarartikel där man nästan förbehållslöst tog ställning för bidragsformen. Man påstod att presstöd bidrog till pressens mångfald, då många tidningar annars inte hade kunnat ges ut.

”Utan presstöd skulle det till exempel inte finnas minst nio vänsterveckotidningar i Sverige, till mångfaldens förfång.”

Att man är beroende av statliga bidrag för sin existens är tydligt. 2011 var det nära att man inte fick presstöd, då Presstödsnämnden inte ansåg Arbetaren vara en ”allmän nyhetstidning”. Det skedde då en utredning om tidningen som året innan ökat fokus på den fackliga verksamheten. Man hade under åren 2009 till 2011 också systerpublikationen Arbetaren Zenit, som var specialinriktad på fackfrågor.

Samtliga anställda på Arbetaren och Arbetaren Zenit varslades. Men, Presstödsnämnden beslutade sig ändå för att man har rätt till presstöd. Faran var över.

I mars 2018 granskade tidningen Samnytt Arbetarens presstöd, och påstod att vissa prenumerationer kunde vara falska. Man menade också att hela 70 procent av tidningens budget utgjordes av presstödet. Vid tiden för detta hade tidningen sju anställda.

I granskningen menade man att tidningen i sin årsredovisning hade mindre intäkter än man borde haft för de prenumerationer man uppgett. Kort sagt, att man friserat siffrorna i ansökan till Presstödsnämnden, där kravet var minst 1 500 betalande prenumeranter.

Granskningen ledde inte till något, Arbetaren fick sitt presstöd. Chefredaktör Toivo Jokkala skrev om anklagelserna, ett ”fullständigt felaktigt ekonomiskt antagande.” Man pekade på att prenumeranter kan tillkomma och hoppa av under året, rabattkampanjer påverkar tidningens omsättning. Där säger han också att tidningen knappt får in några pengar alls på annonser.

Men något mycket viktigt blev ändå uppdagat. Nämligen hur fundamentalt presstödet är för tidningens existens.

Förankrade i staten sedan 1971

Totalt har Arbetaren fått 141,7 miljoner i driftstöd, innovations- och utvecklingsstöd samt redaktionsstöd sedan 1971. Summan är justerad för inflation. Dessutom fick den kortlivade systertidningen Arbetaren Zenit 6 119 000 kronor i driftstöd under tre år. I snitt har man fått 2,7 miljoner i driftstöd varje år, i över fem decennier.

Tidningens omsättning i miljoner kronor kan jämföras med storleken på totalt presstöd (inom parentes).

  • 2020    4,2 (3,1)
  • 2019    3,9 (2,9)
  • 2018    3,9 (2,9)
  • 2017     4,3 (2,9)
  • 2016     3,1 (2,2)

Precis som 2018 hade man 2019 och 2020 sju personer anställda. I år har man också sju anställda, samt tre vikarier. Presstödet kan inte noga underskattas, utan det hade man tvingats hitta en helt ny affärsmodell för att överleva. De senaste åren har det legat på närmare 70 procent av omsättningen.

Upplagan 2021 var upplagan 2 200, vilket kan jämföras med rekordåret 1941, 29 600. Fram till 1970-talet låg man också betydligt högre med 6000 till 7000. 2020 var den 2 000 (prenumeranter), vilket ger 2100 kronor i statligt stöd per prenumerant.

Men man har under åren till synes alltid varit nöjda med det statliga stödet. Något försök att leva upp till sina ursprungsideal verkar inte skett. Kanske är det för att man konstant fyller på med nya ideal, som ligger precis rätt i tiden. Och vars förespråkare saknar koppling till den traditionella arbetarklassen.

En rörelse i konstant förändring

Åter till fallet Kajsa Ekman. En anledning till att man kan säga upp henne är att Arbetaren är en tidning som vilar på idéer av en politisk natur. Ett undantag i lagen kan då åberopas.

Även om det återstår att se vad den juridiska processen leder fram till kan man dra slutsatsen att någon med Ekmans profil sannolikt inte hade mötts av samma motstånd för säg 10 till 20 år sedan. Då hennes idéer låg betydligt mer i linje med vad vänstern generellt stod för.

Arbetaren har tidigare genomgått en stor ideologisk omdaningsprocess.

1999 till 2004 var Anna-Klara Bratt chefredaktör. Den första kvinnan på posten, med en tydlig feministisk agenda. Man kan säga att hon stöpte om tidningen i den tidens värderingar som kom att prägla vänsterrörelsen. Kvinnofrågor, genus och jämlikhet tog plats och trängde ned befintliga klassiska socialistiska frågor i hierarkin.

Några år efter hon lämnat Arbetaren var hon med och startade nättidningen Feministiskt Perspektiv. Tidningen höll ut till 2021 men omformades till Fempers Nyheter. Anledningen var att man ”trampat vatten på lägsta nivån av presstöd”. Alltså, för att maximera presstödet var man tvungen att gå över till en mer renodlad nyhetssajt. Och det är här vi ser ett mönster.

Den progressiva vänsterrörelsen lever i symbios med statliga bidrag. Dåliga idéer utsätts inte för riktig konkurrens på en fri marknad. Där hade inte aktivister med en agenda väsensskild från den ursprungliga syndikalismen fått fäste lika lätt.

I nutid är det HBTQI-rörelsen som bestämmer vem som får jobb, vem som får vara med i värmen eller sitta ute i kylan. Mika Kastner, marknadsförare på tidningen, säger i en intervju i Flamman:

Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med.

Att felköna någon är ett begrepp som bara för tio år sedan hade varit obegripligt, men som idag ses som ett hatbrott. Men, förmodligen begick man ändå kardinalmisstaget redan 1971, när man för första gången övergav sin frihet för att bli en del av staten.

Det är alltså inte så att Arbetaren på pappret slutat vara en syndikalistisk tidning. Eller att Kajsa Ekman slutade vara syndikalist på det sättet hon formades in i rörelsen. Men i praktiken är det nu en helt ny era, där både gamla idéer och personer konstant byts ut mot nya, mer radikala. Allt betalat av skattebetalarna, via statliga bidrag.

Avatar photo
Filip är reporter på Morgonposten.