Inom ett år kommer vi att få se DN:s kulturchef Björn Wiman uppträda i samma folkdanslag som SD:s Mattias Karlsson, och kultursidorna kommer att fyllas med folkhemsnostalgi, Alex Schulman kommer att skriva 312 kolumner om hur han alltid varit rädd för invandrare för att de är så våldsamma. De milslånga texterna om klimatkollapsen kommer att försvinna, istället blir det artiklar om rätta sättet att tillreda en äkta svensk kalaskallops. Kulturarbetarna har börjat byta kurs.

En del tycker att fotbollsfans är lite mindre begåvade, och anser dem vara skrikiga, ohyfsade, bråkiga och rentav våldsamma.

Ofta föredrar de som ser ner på fotbollsfansen att istället tillbringa helgerna med att gå på museum, läsa DN-bilagor och lyssna på Godmorgon världen, samt gå på visningar av bostadsrätter (nåja, kanske inte i dessa dagar med rådande ränteläge).

Jag har lite svårt för båda grupperna, men skulle jag vara tvungen att välja vilken grupp jag skulle vara tvungen att vistas med på en tidigare obebodd ö – då skulle det nog bli fotbollsfansen.

Säga vad man vill om dem – de är mer pålitliga personer.

Den som håller på Hammarby ena året byter inte till Djurgården året efter om det börjar gå dåligt för Bajen. Så beter sig aldrig fotbollsfans – oavsett vilket lag de håller på.

Med människor i det mer kultiverade skiktet förhåller det sig annorlunda. De håller på det som man ska hålla på. Det lag som ser ut att vinna.

Tänk er att Svenska Fotbollsförbundet inledde varje spelår med en order: ”I år håller vi alla på Malmö FF”, annars får ni inte gå på några matcher.  Föreställer er upploppen, bengalbombardemangen.

Men vad menas då med ”det man ska hålla på”?

När det gäller kultur (och därmed politik) är det enkelt; det är det som visas på muséer, Dramaten, skrivs på stockholmstidningarnas kultursidor samt uttalas i Godmorgon världen – en färdig världsbild ”to go”. Lätt att ta med sig vart som helst. Serverad av dem som vet bättre, och det vet man med säkerhet att de gör eftersom de till exempel skriver på DN:s kultursida. På så sätt skapas den allmänna opinionen.

Vad händer då när de som är professionella opinionsbildare och kulturarbetare byter ståndpunkt?

Ja, då följer publiken med. Alltid.

Och det vi nu ser i Sverige är hur hela det tyckande skiktet börjar förändra position.

Ett tecken på det fick vi när det på landets kultursidor dagarna efter valet diskuterades vem som borde bli kulturminister i den M-ledda regeringen.

Det vi ska notera i första hand är att det är kulturministerfrågan som är det viktiga för kulturcheferna – ett tecken på att det som är avgörande för dem är vem det är som ytterst vrider på kranen för skattepengar till kultur och mediastöd. En kulturchef är primärt rädd om sitt jobb, därefter mån om kulturarbetarna, och det är de som är skaparna av den allmänna opinionen.

Kulturcheferna diskuterade inte vem som borde bli försvars- eller inrikesminister. Konstigt nog. De senaste månaderna har kultursidorna varit fyllda med tyckande om kriminalpolitik och utrikespolitik Men inrikesministern eller försvarsministern styr inte pengaflöde till kultur och media.

För det andra ska vi notera att kulturcheferna alls diskuterar vem som ska sitta i en regering ledd av moderaterna – en regering som får stöd av SD, eller som till och med har SD-ministrar. Innan valet förklarades det om och om igen på kultursidor (och ledarsidor) vilken katastrof det skulle vara om SD fick inflytande i politiken eller fick ministerposter. Då skulle inte fascismen bara stå för dörren, då skulle den ha klivit in i rummet och slagit sig ner vid middagsbordet och börjat glufsa i sig. Allt medan det därutanför byggdes koncentrationsläger (och motorvägarna då? Varför har man inte på kultursidorna oroat sig för att det ska byggas tolvfiliga Adolf-autostrador, tänk på klimatpåfrestningen). Under den här perioden har också KD och L angripits på dessa sidor för att vara för mjuka mot SD.

Men nu plötsligt efter valet är det uppenbarligen fullt naturligt att diskutera vilken L-, KD- eller M-person som är mest positivt inställd till kultur och därför bör bli kulturminister.

En enkel själ som jag förstår faktiskt inte riktigt hur dessa människor uthärdar sig själva. Enligt vad de själva påstod för lite mer än en vecka sedan skulle vi nu kunna höra spikandet från uppförandet av lägerbaracker, och rasslet från taggtråden som rullades ut … om det som nu hänt skulle hända. Ändå sitter de lugnt och pratar om vem som är bäst skickad att driva fram en stor kulturbudget.

Men på detta viset har det alltid varit. Intellektuella och kulturarbetare som flock betraktat håller sig alltid med de åsikter de ska ha för att få betalt. Jag har nyss skrivit om ett utmärkt exempel på detta – när hundratals ledande fascister på kulturens område i Italien efter Mussolinis fall blev kommunister, och medlemmar i PCI. De fick starka positioner i staten och kulturlivet; positioner som de använde för att stämpla alla till höger om sig själva som fascister. Det gällde ju att försvara sina nya positioner.

Givetvis kan vågen gå åt andra hållet, som den nu kommer att göra i Sverige.

Landets skräddare kommer att uppleva extremt ökad efterfrågan på folkdräkter – man kommer inte att kunna visa sig bokmässan eller Augustgalan utan att bära sin hembygds dräkt. Och de som glider runt i Arosdräkt eller Risingedräkt kommer att vara samma personer som året innan hade palestinasjal och en designertröja för 1750 kronor med texten ”Fuck fascism”.

Och vi andra då. Vi som inte byter ståndpunkt beroende på vad som är allmänt gångbart?

Vad ska vi göra?

Tål att fundera på.