Jag har aldrig förstått det där med fantasy. Trollkarlar, demoner, häxor, mycket håriga dvärgar, varelser med konstiga öron. Hjältarna har svärd eller pilbåge för att bekämpa ondskan. Jag som alltid tyckt att hjälten ska vara beväpnad ungefär som Arnold Schwarzenegger i filmen Commando.

Min pojkvän gillade fantasy när vi träffades. Han spelade till och med Drakar och demoner. Men efter ett tag hade jag omskolat honom. Fått honom att förstå att verkligheten är mycket mer intressant än vuxensagor om ilskna vättar och människor som slåss med varandra.

Därför blev jag bekymrad när jag kom hem en kväll för några år sedan och fann pojkvännen sittande i soffan och tittandes på något som misstänkt mycket liknade en fantasyfilm.

Med en trött suck slog jag mig ner bredvid honom och tänkte: ”Dags att vaska hjärnan på honom igen”. Men för att kunna inleda den operationen var jag förstås tvungen att i all tysthet sitta ner och titta tillsammans med honom; för att få argument som skulle kunna återföra honom till verkligheten.

Efter en timme var jag fast. Det här var ju en film med allt en flicka som jag kan begära. Först 25 minuter med muskulösa, barbröstade män som brottas eller försöker slå ihjäl varandra med tillhyggen som svärd och klubbor. Sedan 15 minuter med nakna män och kvinnor som också brottas, fast på ett mer vänskapligt sätt om ni förstår vad jag menar. Sedan 20 minuter med lömska intriger i slottskorridorer och parker. Perfekt mix!

Det jag hade börjat titta på, och fångats av, var Game of Thrones – och efter det första avsnittet jag sett tänkte jag – var det här ett undantag? Kan verkligen alla avsnitt var lika bra?

Och det visade de sig i stort sett vara. Uppbyggda enligt samma mall. Män som slåss, män och kvinnor som har sex, män och kvinnor som intrigerar om makten. Och ska jag vara helt korrekt fanns det förstås kvinnor som deltog i striderna också, vilket egentligen inte gjorde det hela sämre. Det hela var ungefär som att se Ivanhoefilmen som alltid visas på nyårsdagen – fast i mjukporrversion.

Efter ett tag upptäckte jag att alla andra som fascinerats av serien och följde den hade koll på alla familjer som kämpade om makten i serien. De kunde när som helst börja rita intrikata släktträd, och visste vad alla figurer hette och i vilket förhållande de stod i till varandra. Jag hade aldrig någon aning, samtalen med andra följare av serien blev mest av typen:

”Vem säger du? Jon Snow. Ah, du menar hunken som dör, återuppstår och som en häxa vill ha sex med?”, minns jag att jag sagt. Eller:

”Va? Daenerys? Nu förstår jag, du menar den där till en början frigida silverhåriga bruden som har en eunuckarmé och rider på eldsprutande drakar”.

För många släktträd

De andra Game of Thrones-fansen ansåg nog aldrig att jag tillhörde dem som förstod serien, och det blev inte bättre när jag verkade vara den enda i hela världen som visade viss förståelse för Daenerys när hon fixade en barbecue med hjälp av sina drakar och eldade upp King´s Landing – och alla som bodde där.

Game of Thrones var som en bra saga – ont mot gott. Och en bra saga ska inte ha för tillkrånglade släktträd. Game of Thrones hade tyvärr en hel skog av släktträd. Jag som tycker att Snövit har ungefär lagom stort släktträd. En elak styvmor och en adoptivfamilj med sju dvärgar. Det räcker. Men allt är serien förlåtet på grund av tempo, drama, oväntade vändningar, och intelligent dialog.

Min svaghet för serien gjorde att jag gick och suktade efter en fortsättning – och för lite mer än en månad sedan kom den – House of the Dragon.

Min första invändning mot den är att jämfört med Game of Thrones är de flesta skådespelare fula. Det är så att Krabbkungen – som man ska känna avsky för – känns som en i gänget ställd vid sidan av de andra figurerna.

Visst finns det tilltalande figurer, och starka kvinnoroller. Men så fort de dyker upp i handlingen avlivas de. Brutalt.

I seriens fyra första avsnitt beter sig alla kvinnor som buttra truliga tonåringar. Spelar ingen roll om de ska ärva halva eller hela kungariket, friarna uppradade i en kö längre än de på IKEA helgen efter löning. Buttra, och gnälliga är de i vilket fall.

Men så äntligen – i det femte och senaste avsnittet kommer hon inridande som en stormvind, Rhea of the Vale (spelad av Rachel Redford). Hon är rapp i repliken, säkert bra på närstrid (lite av Yara Lovejoy över henne). Jag lutar mig bakåt i soffan, och tänker: nu lyfter serien. Här har vi hjältinnan.

Men …

Efter fem minuter är hon ihjälslagen av sin make, den onde prins Daemon. Nu är det inte på det viset att han har något speciellt mot sin fru. Han har en tendens att slå ihjäl väldigt många som kommer i hans väg. Män, kvinnor, barn. Han är väldigt inkluderande på det sättet. Värdegrundspsykopat, alla har samma värde – och är lämpliga offer.

Min favorit Rhea of the Vale försvann snabbt ut handlingen.

Spelar alltid prins

House of the Dragon utspelar sig innan Game of Thrones. I centrum för berättelsen står huset Targaryen. Sittande kung på järntronen behöver en manlig tronarvinge, saknar en sådan, utser därför sin dotter. Han har haft en manlig tronarvinge, denne dog dock två timmar efter att ha skurits ut ur drottningens kropp – barnet låg fel. Drottningen dör, sonen dör. Men snart äktar kungen dotterns bästa kompis, och får till en son. Kronprinsessans ställning är hotad. Och i omgivningen lurar också kungens bror, den där lömske prins Daemon som också trängtar efter kronan (rollen gestaltas av Matt Smith som spelade prins Philip i serien The Crown – verkar vara Smiths lott att spela män som står nära kronan men aldrig får bära den och blir lite bittra; Philip hanterade det dock utan att slå ihjäl frugan och oräkneliga andra).

När vi ser House of the Dragon är det som att kliva in i en serie där manus skrivits efter en kollektiv insats av Feministiskt Initiativs partistyrelse. Det är en värld där män har all makt, kvinnor är till för sex, barnafödande och hushållsbestyr. Den som visar egen vilja dör, snabbt som Rhea, eller förtvinar långsamt under förtvivlade försök att bli accepterad som mänsklig varelse. Det är en värld där det är helt omöjligt för män och kvinnor att leva i äktenskap och tillsammans möta världen Det beror på att männen är för svaga för att släppa kvinnorna in på livet och dela makt och liv med dem. Om männen gör det fruktar de att de listiga kvinnorna får kontroll över dem.

När kronprinsessan i det senaste avsnittet ändå verkar kunna hantera pappa kungens krav på att gifta sig med rätt sorts man – och skapa en allians som säkrar riket – samtidigt som hon kommer överens med den kommande maken om att få behålla sin älskare, och maken får fortsätta sitt homosexuella förhållande vid sidan av (hänger ni med? Var glad att jag inte drar alla namnen på de inblandade, då skulle det bli som att i berusat tillstånd läsa en rysk 1800-talsroman).

Allt gott och väl tänker kronprinsessan, jag får både äta kakan och behålla den; krona, make, älskare.

Trodde hon ja – under bröllopet får hennes älskare tokspel och bultar sin älskarinnas kommande makes pojkvän till en blodig massa. Men bröllopet fortsätter som planerat, att folk har ihjäl varandra på bröllop hörde liksom till i Game of Thrones, och det verkar bli likadant i uppföljaren. Mordets syfte är att vi tittare ska förstå att även bra män – alltså kronprinsessans älskare – egentligen inte är bra män utan saknar impulskontroll och gärna tar till våld; även om det är helt onödigt. Kronprinsessan hade riggat allt till det bästa för alla, men det fattar inte hennes älskare utan börjar tillverka köttfärs av sitt offer med hjälp av knytnävarna.

Budskapet: kvinnor är förtryckta, men intelligenta och humana – män är förtryckare, korkade och brutala.

Jag har nog inte sett någon serie som så totalt anammat den politiska korrekthetens pessimistiska, levnadströtta syn på livet – och som i varje scen vill visa hur hopplöst äktenskapet är på grund av mäns inneboende ondska.

Men just eftersom verkligheten inte är sådan är detta också en usel serie rent dramatiskt.

I Game of Thrones fanns det både starka kvinnor och starka män, kärlek var möjlig, uppror var möjligt, det fanns en munter stridsvilja som genomsyrade hela handlingen. Inget var givet, man kunde gå från att vara A Girl Has No Name till att som Arya Stark segla ut i världen för att upptäcka, och kanske, erövra den. Ingen var rädd.

Inget att gestalta

Själva den grundinställning som genomsyrade Game of Thrones gav varje figur energi, det var förutsättningen för att skådespelarna hade något att gestalta – och för att de hade något att säga. I House of the Dragon är det de eldsprutande drakarna som står för de bästa skådespelarinsatserna.

Jämför dialogen i Game of Thrones med den i House of the Dragon. I GoT var nästan varje replikskifte laddat med mening, i HoTD är gestalterna korthuggna till och med i sitt mumlande. Det är inte så konstigt, om allt är förutbestämt, givet och egentligen hopplöst för individen – vad kan man annat göra annat än muttra förbittrat (och lite tyst för att inte bli ihjälslagen av fel person).

Om Lars Norén vore i livet skulle jag misstänka honom – och inte ett FI-kollektiv – för att ha skrivit manus.

Öda alltså inte tid på den här serien – om du nu inte gillar att vältra dig i uppgivenhet, och tror att män är djävlar och kvinnor änglar, och att allt är hopplöst.

Men om du hör till den som tycker världen är stor och skrämmande, och är rädd för din egen skugga, och vill ha din världsbild bekräftad – då är det här serien för dig.