Jag tillhör dem som anser att opera är den högsta konstformen. Andra skulle hävda film. Men tänk om man kunde kombinera dem? Det kan man. Operafilm!

Låt mig först erbjuda min egen definition till denna något svårfångade genre: När jag säger operafilm menar jag en opera som har spelats in och klippts som en långfilm, och där ljudspåret alltså är förinspelat. Detta skiljer den från genren ”avfilmad opera”, en vanlig operaföreställning på en scen som man gjort en liveinspelning av, ungefär som man kan göra med teater. Operafilm skulle i princip kunna ha helt andra skådisar än sångarna (eftersom ljudet är pådubbat) eller kunna vara tecknad film. Eller vad som helst.

Om man vill vara lite märkvärdig kan man säga att det uppstår ytterligare ett lager i upplevelsen när man gör så här. Opera är i sig är redan den kanske mest främmandegörande dramatiska berättelsegenren eftersom folk sjunger fram sina repliker (recitativ), och tiden emellanåt helt suspenderas för att någon ska riva av en aria. När man stoppar in en opera i en långfilm, som ju är en genre som annars oftast försöker suga in oss i illusionen så mycket som möjligt, så hamnar båda genrernas ”maskineri” liksom i förgrunden. Det är så knäppt att det ställer väldigt höga krav på utförandet.

Jag ska inte säga att jag aktivt djupdykt i den här genren, så den kanske är rikare än jag tror, men mitt intryck är att det inte gjorts massor av den här sortens produktioner. Framför allt görs det nog inte så många nuförtiden, när de stora skivbolagen nästan slutat med studioinspelning av opera generellt. Jag har letat så gott jag kan efter bra operafilmer genom åren, och tänkte rekommendera fyra stycken här nedan.

Den operafilm som flest av er troligen redan har en relation till är så klart Ingmar Bergmans version av Mozarts Trollflöjten (1975). Den kanske inte behöver så mycket av en presentation. Bergman var ju både film- och scenman och musikälskare, så vad skulle kunna gå fel, liksom?

Nä, inget går fel. Operan (egentligen ett ”sångspel” med en del talad dialog; en ”äkta” opera ska bara vara sång) måste ju också vara en av de som flest icke operaintresserade har en relation till, och väldigt svår att ogilla, vad man än tycker om frimurare. Det hela är en fullträff från början till slut, med Håkan Hagegård som Papageno, och ett svenskt libretto av Alf Henriksson som är så jäkla bra att det nästan slår originalet i sjungbarhet.

Trollflöjten är dock väldigt mycket en teater till sin stämning och inramning. Men går det att göra riktigt episk långfilm av opera? Jo då, Franco Zeffirellis filmversion av Verdis maffiga mästerverk Otello (1986) är en riktig godbit. Eftersom Zeffirelli även regisserade bland annat den fantastiska Jesus från Nasaret så anar ni att han inte har några postmoderna rävar bakom örat. Det är rakt av visuellt pampigt, oironiskt, inspelat i autentiska medeltidsmiljöer, och med Plácido Domingo i blackface som grädde på moset.

Zeffirelli var själv en framstående operaregissör förutom filmkarriären, så det är återigen ingen överraskning att det funkar så bra. Jag känner mig helt övertygad om att Verdi själv skulle ha gillat den, även om Zeffirelli tar sig lite friheter med slutet.

Om vi ska ge oss in på lite obskyrare (och modernare) mark, och dessutom lite mer risktagande, så måste jag slå ett slag för Penny Woodcocks filmatisering av John Adams The Death of Klinghoffer (2003). Adams, som är en av de senaste årtiondenas bästa operakompositörer, slog igenom med Nixon in China, som mycket riktigt handlar om den amerikanske presidentens berömda möte med Mao. Inte ett helt okontroversiellt ämne, men The Death of Klinghoffer toppar den med råge – den handlar om Israel–Palestina-konflikten.

Givetvis gjorde den ingendera sidan glad, och har varit ständigt kontroversiell sedan den först sattes upp. Men om man kan lägga sitt eventuella jäv åt sidan så är det en synnerligen gripande, hemsk och vacker opera. Om den vinner jättemycket på just operafilmformatet (det är en relativt nedskalad tv-produktion) vet jag inte, men det passar liksom ämnet.

Avslutningsvis vill jag ge er min favorit i genren hittills, den helt underbara filmversionen av Alban Bergs Wozzeck (1970), regisserad av Joachim Hess. Om ni inte känner till Wozzeck eller Berg överhuvudtaget så skulle jag nästan skicka er till den här filmen som en första introduktion. Bergs formidabelt genomkomponerade atonala opera har ett slags ”pratsång” (sprechgesang) där de olika personernas karaktär och sinnesstämning byggs upp genom hur deras tal liksom transformerats och bitvis stiliserats till sång.

Operan i sig är en helt förfärlig historia om en stackars soldat, som blir analyserad, förtryckt, hanrejad och bedragen av sin omgivning, och till sist tappar det, som det heter. Den pendlar mellan absurd komedi och svartaste tragedi. Man måste skratta så gott man kan för att inte gråta. Sångarna/skådespelarna i den här expressionistiska film noir-produktionen är dessutom visuellt helt perfekta. Toni Blankenheim som Wozzeck har ett ansikte som hade kunnat göra honom till stumfilmsstjärna. Dessutom finns hela kalaset tillgängligt med engelsk text på Youtube. Om ni inte vunnits över tre minuter in i den första scenen där Wozzeck rakar kommendanten så vet jag inte vad det är för fel på er. Bara att kolla in!

Aron Lamm