Jag lämnade nyligen vår husbil på service. Bråttom som jag ofta har, lämnade jag över nycklarna till mekanikern och skulle precis rusa vidare – när jag i periferin såg något som gjorde att jag plötsligt stannade. En behaglig ilning gick genom bröstet. Bakom verkstaden stod en pedantskött Volvo Amazon (med lister och krom) parkerad.
Den blänkte i svart skrud och var prydd med kritvita däckssidor. Jag fick nästan en klump i halsen. Här stod den i en litet anspråkslöst hörn av gårdsplanen – denna gamla vackra trotjänare. En av de absolut sista vackra svenska bilarna, och en bil som de allra flesta har en relation till. Ett stycke svensk industrihistoria i all sin prakt. Jag har själv varit stolt ägare av en Amazon, och det räcker med att blunda en liten stund för att känna den speciella veteranbilsdoften i kupén. En doft som för övrigt gör sig bäst i kombination med nybadad barnhud och lupin-bris genom sidorutorna.
Känslan av frihet, enkelhet och genuinitet griper mig ofta när jag ser en välskött, äldre bil. Kanske är det känslor och bilder av ett Sverige som fanns förut. En svunnen tid, långt innan barnen var rädda för att bli diskrimineringsrånade och beskjutna på lekplatser. Kanske ger gamla bilar en känsla av robusthet och tillförlitlighet i den skakiga tid vi befinner oss i? Ett litet halmstrå av trygghet och beständighet som fångar mitt innersta inre.
Gamla veteranbilar är trotjänare från en tid där allt gick långsammare. Långt innan snabba likes på Facebook och datorspel i techno-hastighet med uppvridet ljud som stimulerar vårt dopamin till max. Långt innan snabburgare i en drive-through som äts medan vi hastigt styr iväg med knäna. Föraren var inte omhuldad av krockkuddar, adaptiva farthållare och trötthetsvarnare. Man hade fullt ansvar bakom ratten och vid en eventuell krock visste man att man riskerade att bli spetsad av rattstången. Och bytte man fil gällde det att se sig om över axeln istället för att förlita sig på varningslampor. Det känns som ett mer fritt liv, med mer egenansvar och mindre stressande stimuli. Man hann njuta mer av såväl bilfärden, som av livet i stort. Tror jag. Men vad vet jag? Född och uppvuxen på 80-talet, kan jag såklart bara gissa.
Jo, jag vet. Säkerhet och bekvämlighet är givetvis oerhört viktigt, dock har det med åren inneburit viss avkall på skönhet. Frågan är vilket liv som blir mest berikat – det säkra, eller det vackra? Kärleken till det vackra och eleganta inom bildesign var tydlig innan vindtunnlar och deformationszoner lades till i beräkningarna. När byråkratin tog sig in på ritbordet gick man miste om många vackra, mjuka linjer – och kanske även en gnutta själ. Det är en kittlande tanke att kliva ut i trafiken för 60–70 år sedan, och fantisera om alla bilar som man kunde tänkas se; Volvo P1800, Aston Martin DB5, Jaguar MK2, Chevrolet Impala, Ford Mustang, Mercedes-Benz 280, och har man tur kanske en Ferrari 250. Listan på ögongodis kan göras lång.
Finns det förresten något i dag som håller så bra som en rejäl gammal bil? En av mina allra första rallybilar var en Saab 99. En till synes anspråkslös bil men ändå väldigt vacker enligt mig. Kanske på samma vis som med attraktionen till det motsatta könet. Killar som vid första anblick ser ointressanta ut, kan vinna ens gunst med lite möda, trohet och pålitlighet. Så var det med min Saab 99:a. Han stod pall för alla mina nybörjarmisstag och dikesvisiter. Varje sten jag körde på, trodde jag skulle avsluta livet på min gamla Saab. Men han bara gick och gick, och tog mig till mål trots all misshandel. Jag kunde smälla på stubbar och vägtrummor, men kom ändå i mål med intakta länkarmar. Han fanns alltid där, ibland lite bucklig och moloken, men efter några timmars portopower och slägga gav han mig alltid en ny chans. Han ville liksom alltid ha mig ändå, trots mina fel och brister.
Jag kanske låter regressiv. Allt var såklart inte bättre förr, då människan ofta låter tidens tand tränga bort tuffa stunder och dåliga minnen, tills det mest vackra lever kvar. Men mycket av det vackra har tyvärr uppoffrats – oavsett om man tycker det är värt det eller ej. Jag undrar hur dagens formgivare skulle rita upp en bil, om de fick släppas loss utan hänsyn till luftmotstånd, vikt eller säkerhet. Förr i tiden producerades en mängd bilklassiker. Vi kommer inte alls på samma sätt minnas dagens modeller, såsom vi minns de från svunna år. Precis som på samma vis vi aldrig kommer uppleva någon Abba- eller Beatleshysteri. Vi kommer varken få en Elvis eller Madonna igen, eller en Lamborghini Miura. Vi matas med såväl nytt som dåliga kopior hela tiden, som genererar i en mental inflation. I dagens slit- och slängsamhälle, som kryddas med dopaminkickar, känns det mesta tillfälligt och förgängligt, och jag tror vårt biologiska väsen innerst inne skriker efter genuinitet, kärlek och pålitlighet.
För alla bilintresserades välbefinnandes skull, rekommenderar jag därför varmt att berika ert liv med en veteranbil. När du tvingats skrota er nya Volvo på grund av en intryckt framskärm, kört er tredje diskmaskin till skroten eller gråter över att frugan varit otrogen på konferensen, behöver du fylla dina sinnen med något rejält och troget. Ta dig då en tur i din veteranbil. Ta ett djupt andetag, fyll dina lungor med doften av det förgångna, som fortfarande lever kvar. Låt din skrikande själ tystna, invaggad i en skakig kaross som andas pålitlighet och beständighet.
Prenumerera för 99 kr/mån!