Köerna ringlade sig flera mil långa i Stockholm måndagen den 29 augusti. Klimataktivister ville varna för den kommande undergången och bildade kedja på motorvägen. Bilister blev en timme sena till arbetet. En ambulans fastnade mitt i en utryckning.
Klimatrörelsen skruvar upp aktivismen inför valet. Organisationerna Extinction rebellion och Återställ våtmarker har genomfört flera aktioner den senaste månaden. Den 22 augusti samarbetade man tillsammans med den tyska gruppen Last generation Germany och blockerade motorvägstrafik på Södra länken i Stockholm. Aktionen den 29 augusti, som stoppade en utryckande ambulans, utfördes av Återställ våtmarker ensamt.
För en vecka sedan ringde jag upp Extinction rebellion och fick tala med talespersonen Veronika Österberg.
– Vi kan inte ta ansvar för Återställ våtmarkers aktioner. Vi arbetar alltid väldigt nära polisen för att utryckningsfordon ska komma fram. Sedan bli människor störda och vi förstår att vissa blir arga, men vi gör aktionerna för att uppmärksamma alla på att klimatkrisen är väldigt akut.
Enligt dem själva har Extinction rebellion en decentraliserad organisation, men i ett pressmeddelande från den 5 september upprepar de att de tar avstånd från Återställ våtmarkers metoder.
Jag ringde upp Stockholmspolisens presstalesperson Anders Bryngelsson.
Extinction rebellion säger att de har ett gott samarbete med polisen och att det inte blir problem för utryckningsfordon. Finns det ett så gott samarbete som de säger?
– Nej. Svaret är att vi behandlar alla lika. Vi utreder och lagför eventuella brott, och hur de upplever samarbetet det får stå för dem. Vi har ingen åsikt om det. Vi kör med likabehandling, helt enkelt.
Om de hör av sig i förväg, eller hur de gör, och säger att de kommer att sitta på en plats, vad säger då polisen när de får veta att Extinction rebellion kommer att sitta på motorvägen?
– Ja, det är ju knappast en tillståndsgiven allmän sammankomst, eller hur? Då får man ju agera när de gör det, och flytta dem. Det är inget märkligt, alltså, menar Bryngelsson.
Sabotage
Det rättsliga efterspelet till den gemensamma aktionen den 22 augusti har börjat och i tisdags hölls den första huvudförhandlingen i Södertörns tingsrätt – mot en tysk aktivist som står åtalad för sabotage.
I förundersökningen ges polisens version av hur Extinction rebellion går till väga, och någon nära dialog med polisen står det inte att läsa om. Polisens chef på plats vittnar:
“Samtal inkommer till SOS från en person som utger sig komma från XR (Extinction Rebellion). Personer meddelar att de tänker blockera vägen på E4:an. Polispatruller beordras till platsen med ledning av Regional insatsledare.”
När de första polispatrullerna anlände till platsen satt det redan 20 personer på vägbanan.
Aktionen inleddes klockan 08.10 på morgonen och en halvtimme senare hade polisen avlägsnat den sista demonstranten. Enligt Trafikverket pågick störningen i 80 minuter och den samhällsekonomiska kostnaden uppgick till minst 1 500 000 kronor.
När jag pratade med Veronika Österberg förra veckan var hennes prioritering enkel:
– Vi är ute efter att få hela samhället att förstå att vår existens hänger på att vi klarar av att ställa om. Då behöver man uppenbarligen störa samhället som helhet för att få upp den här frågan på agendan. Och människorna som sitter i bilarna, även deras välfärd och livsmöjligheter hänger på att vi klarar omställningen, säger hon.
Vi har 2–3 år på oss
Jag ville veta mer om hur Extinction rebellion ser på klimathotet och vad som händer om inget görs. Veronika Österberg föreslog att vi kunde höras igen på telefon.
Vi konstaterade att ingen av oss är forskare, men som politisk aktivist i klimatfrågan har Österberg i alla fall en uppfattning om vad forskningen säger.
Det pratas om katastrofscenarion vid 2 grader, och ännu värre vid 3–4 graders uppvärmning. Om vi fortsätter som vi gör nu, vad går vi mot då, och när?
– Man brukar säga att vi är på väg mot 3 grader eller mer, eller med andra ord dubbel så stor uppvärmning som klimatmålen på 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Det har till exempel FN:s generalsekreterare sagt. Men vi kan ändra på det här om det bara finns politisk vilja.
Vilket mål har FN?
– I Parisavtalet står det att världen helst ska hålla sig under 1,5 grader, men absolut under 2 grader. Det är en ganska luddig formulering men det är det som är målet.
Hur bråttom är det? Det pratas om 2–3 år och 3–4 år. Brukar ni använda sådana tidsspann?
– Det där är lätt att slänga sig med, och det är absolut lite krångligt. Eftersom tiden går är jag inte säker på om det är två eller tre år vi har på oss just nu. Jag tror det är typ två och ett halvt år innan vi måste ha nått en utsläppstopp globalt. Vi når en topp och sen måste det gå ner, annars har vi inte ens 50 procents chans att nå Parisavtalet.
Hon konstaterar att det blir mycket siffror, men jag får i alla fall veta att det är målen i Parisavtalet som är i fara. Det kommer inte att säga “poff!” om tre år.
– Man kan dra olika slutsatser och det är därför det egentligen inte är ett så bra uttryck. Antingen kan man tänka att okej, vi kan vänta i två år, och sen det tredje året så tar vi tag i oss själva och gör nånting, eller att allting kommer att, poff, brinna upp som ett tomtebloss efter tre år. Det kommer inte heller att hända.
– Det finns “tipping points” i klimatsystemen på jorden som kanske sätts i gång och inte går att stoppa med mänsklig kraft, om vi inte stoppar dem nu. Det är illa men nej, det kommer inte bara att säga poff.
Skulle man nu missa Parisavtalet så är det inte bra för klimatet, anser du, men den här desperationen som man ser hos många aktivister … Jag vet inte om du har någon ångest, men man ser hos många att det berör dem så mycket så att de är beredda att sätta sig på motorvägen, och de börjar nästan gråta när de pratar om framtiden och hotet mot planeten. Vad gör det med folk, det här hotet?
– Först så vill jag säga att jag gråter i alla fall en gång i veckan kring det här. Det samhället som vi har nu, som är en väldigt trygg plats, ändå, kommer att sluta vara det, både globalt och i Sverige. Det kommer kanske vara helt i onödan, för att fossilindustrin och politiker som stöttar fossilindustrin gör så att det blir otryggt. Det är en tragedi, och det är också nånting man ska kämpa för sitt liv för att det inte ska bli så.
Hon beskriver ingående allt vi riskerar att förlora, och en framtid med svält, naturkatastrofer och sjukdomar, och hon beklagar att det kan vara svårt att inse det om man bara tittar på sannolikhet och siffror.
– Alltså, det är verkligen vår tids största och mest dramatiska historia. Den kan man beskriva med ett vetenskapligt språk, men också med ett mänskligt språk. Det är det som är skillnaden.
Då sätter ni er på motorvägarna i Sverige, som står för en ganska liten del av utsläppen av växthusgaser. Är det väl använda resurser att försöka få ner Sveriges andel av utsläppen, eller borde ni rikta er mot någon annan del av världen?
– Ja, det är absolut väl använt och det finns flera anledningar till det. Dels är det lättast att påverka ett samhälle som man vet hur det fungerar och som man förstår den kulturella kontexten i. Som individer i Sverige har vi extremt stora koldioxidavtryck jämfört med de flesta människor i andra länder. Jag snackar till exempel om Kina. Men det är extremt mycket människor där. Det är inte rättvist att tänka att de skulle vara skyldiga, för att vi i Sverige har byggt vårt välstånd på att utnyttja andra. Vi använder till exempel kläder som produceras i andra länder, och sen tänker vi att det är deras utsläpp. Men det är vi som får använda resurserna i slutändan.
– Det är en stor myt att det inte är vi som släpper ut, men det är också väldigt svårt att åka till exempel till Kina som har koncentrationsläger för folk som tänker annorlunda och som svensk försöka ändra något där. Det är verkligen ett dumt argument.
Du säger att vi ska visa resten av världen, men nu står den vanliga människan inför en energikris där vi inte klarar av att producera el så att vi kan leva som vi har gjort. Och vi ser fram emot ganska höga elräkningar framöver. Är det en chock som behövs i samhället där man drastiskt försämrar elproduktionen?
– Nej, jag tror inte det finns något bra med att försämra folks levnadsstandard på det sättet, och jag tycker att folk borde få kompensation på ett sätt som inte förstör klimatet mer, till exempel stöd för att köpa mat. Det är tungt med elpriserna men det är också dumt att samhället och politiker inte kan förklara vad klimatkrisen har för koppling till elpriserna och att det inte bara är en isolerad fråga. Om folk förstår helheten tror jag att de kan acceptera att saker förändras.
Samtalskollaps
Veronika Österberg svarade vänligt på mina frågor, men sedan problematiserade jag det hon sa en gång för mycket. Något sa henne att jag inte var en miljöaktivist likt henne själv.
Ni säger också att vi står inför matbrist. Om man tittar på siffrorna så ökar matproduktionen i världen. Är det något du känner till?
– Nej. Men de kan ju öka nu men ändå minska sen. Sen har vi ju matkriser i vissa delar av världen, på grund av torka bland annat.
Jordbruksverkets blogg, Jordbruket i siffror, skriver att världen producerade 3 000 miljoner ton spannmål 2020, inklusive ris. De senaste tio åren har produktionen ökat med 500 miljoner ton, det vill säga med 20 procent. Då har den gjort det trots klimatförändringarna eller, som vissa säger, tack vare att det har blivit varmare. Men du kände inte till det?
– Nej, och det här är globalt?
Jag skickar länken …
– Men, alltså, jag måste ställa frågan rakt ut till dig. Är du klimatförnekare, eller sån här klimatskeptiker? Vad har din tidning för ställning, för det var ganska svårt att förstå det när jag kollade på den?
Personligen så är jag nog lite skeptisk, men tidningen är oberoende även om man inte alltid kan vara neutral. Men här ska jag lite grann ifrågasätta om det är så bråttom som ni säger. Så det är de frågorna jag vill ha svar på.
– Men litar du på FN och litar du på 99 procent av världens forskare? Eller vad är det som får dig att tänka att du skulle ha mer koll än de?
Nej, jag … Jag är ju inte personen att motbevisa någon klimatforskare. Det varken kan jag eller är min uppgift att göra, men jag tycker nog heller inte att man bara ska följa blint vad man hör från både forskare och media, eller det man hör från aktivister. Utan man ska tänka själv. Så om jag kan sätta in det här i något sammanhang och få dig att försvara din position, och presentera det, så är det en god gärning, tänker jag. För det är inte jag som ska bestämma, utan jag ska presentera information till läsarna.
– Ja, eller så är det en ganska ful gärning. För jag tänker att du ringer upp en gammal, liksom … Alltså, absolut, jag har hållit på med det här i ett år nu, och har lärt mig en del saker, men jag är fortfarande bara en före detta medicinstudent. Fråga mig saker om cellbiologi i stället, så har jag bra svar. Det finns en hel forskarkår som kan svara väldigt bra på dina frågor, tror jag. Och sen tänker du att du ska klä av klimatalarmismen naken genom att snacka med mig. Det är ganska barnsligt faktiskt. Och det här att det inte är så bråttom som vi tror, det är ett ganska gammalt sätt att se till att vi inte gör tillräckligt. Nu har vi snackat men jag tror nog att det här samtalet är slut. Sen så hoppas jag att du får skriva nånting som du känner dig nöjd med
Du kallar mig och det jag gör för barnsligt …
– Om du är klimatskeptiker och vill ifrågasätta om det faktiskt är så bråttom, så är det inte seriöst, helt enkelt.
Vi pratade lite grann om forskningen och siffror och så, och vi konstaterade att varken du eller jag är forskare.
– Så är det, och som jag sagt från början så tycker jag att du borde prata med forskare.
Men med aktivismen så ger du och ni er in i politiken …
– Ja, så är det.
… och det ni föreslår, eller det ni vill, kommer få väldigt stora konsekvenser för människor. Ni säger att miljöhotet är stort och det kommer innebära katastrofer, men samtidigt så kräver ni stora förändringar i sättet vi lever våra liv här i Sverige.
– Precis.
Då är det väl inte så barnsligt att fråga er om ni vet vad ni gör?
– Men det vet vi, för att vi förutsätter att 99 procent av världens forskarkår och FN talar sanning. Och med den grundpelaren försöker vi få resten av samhället att förstå.
Vilken sanning är det?
– Sanningen är att … Om du lyssnar på António Guterres senaste tal – att de ledare som fortsätter att öka produktionen av fossila bränslen, det de gör är farliga och radikala handlingar. Klimataktivister är inte de radikala. Vi har två till tre år på oss. Vi kan bättre än så här. Det är absolut så att klimatförändringar finns och de är orsakade av människan, och det är väldigt bråttom nu. Alltså, det är det som är sanningen.
Han är ju inte 99 procent, men för han fram det som 99 procent säger?
– Ja, precis
Och vi har två till tre år på oss att nå Parisavtalet.
– Ja. Okej. Tack så mycket, Peter. Lycka till, men med rätt sak. Jag hoppas du inte blev upprörd, men man måste ha lite gränser. Hej då.
Skeptisk är jag av naturen, eller snarare av miljön. Det är en egenskap som gått i arv från min mormor och hennes fattiga uppväxt i ett torp i Vilhelm Mobergs och Nils Dackes del av Småland. Där ville man inte att någon skulle komma uppifrån och lägga sig i.
Mina små tvivel och mitt erkännande att jag är lite skeptisk räckte för att stämplas som en klimatskeptiker av Veronika Österberg, som behövde dra en gräns.
Jag hann inte fråga henne barnsliga frågor som hur hon inrättar sitt liv när jorden håller på att gå under. Om hon ens tittar på Melodifestivalen eller åker på semester; om varför hon litar på FN, som ju bara består av politiker. Det är ju politikerna som inte lyssnar och som låter oss vandra mot katastrofen.
Prenumerera för 99 kr/mån!