Jag har en stor förståelse för att människor på sin semester söker sig till ständig sol och salta hav.
Jag söker mig dit också. Men min förståelse för det liv som utvecklas på de platser dit människor förflyttar sig för för bad, avkoppling och upplevelser blir däremot allt mindre.
En badort ska vara en plats där din klocka verkar står still, men orten befinner sig inte utanför tiden. Tvärtom. Den är en del av tiden. Varje riktig badort har en historia. Det är förstås därför man bör hålla sig i Europa, och undvika de märkliga platser som växt fram i andra delar av världen för att tillfredsställa turisters behov av värme och vin.
Problemet är att även de klassiska badorterna påverkas av utvecklingen i det moderna samhället, och medan badorterna förr förstärkte det bästa hos den som semestrade, förstärker de i dag istället besökarnas sämsta drag.
Men det finns sätt att undkomma detta – man besöker dessa platser under våren eller hösten.
Följ med till fem städer i Istrien och Dalmatien vid Adriatiska havet: Dubrovnik, Split, Rijeka, och Opatija samt Senj.
I en serie artiklar besöker vi de kommande helgerna dessa städer och platser som alltid utgjort frontlinjen i försvaret av europeisk kultur mot islam, och som dessutom förtjänar beteckningen klassiska badorter.
Vi berättar om deras historia, och efterhand kommer de praktiska tipsen.
Game of Thrones
När jag senast var i Dubrovnik kom jag till en plats som helt förändrats. Inte så att muren runt staden inte stod kvar, och likaledes var byggnaderna innanför murarna sig lika, till sin grundläggande form oförändrade sedan de byggts upp efter jordbävningen 1667 och de fyra stora flodvågor som ödelade staden.
Till och med den lilla klosterträdgården som är en av mina absoluta favoritplatser här i världen gav mig fortfarande känslan av att kliva in i en helt egen, och avskild värld. Blommor, örter till läkning och krydda, svala stenbänkar i ständig skugga. Här kunde man fortfarande dra sig tillbaka för att undkomma de obegripligt stora hjordarna av turister som vallades fram och tillbaka på huvudgatan Stradun och in i gränderna och uppför backarna.
Många av scenerna i Game of Thrones har spelats in här, vilket uppenbarligen får många turister från hela världen att välja just Dubrovnik som mål för sin badsemester. Guiderna vandrar runt med dem och pekar ut olika platser där klankrigens intriger, strider, gästabud och samlag ägt rum i serien:
”Titta, där är Jesuittrappan, det var där Cersei fick göra bot genom att vandra naken.
Och där har vi Etnografiska muséet. Det känner ni väl igen? Just det, det var där ”Littlefinger” hade sin bordell.”
Och så låter det också när flockarna motas vidare till Minčetatornet eller Bokarbastionen.
Souvenirbutikerna där man förr sålde lokalt hantverk, och silversmide lever nu på att kränga muggar, tröjor och kepsar med Game of Thrones-motiv, eller plastfigurer som föreställer någon från familjerna Stark eller Lannister eller kanske Jon Snow. Själv får jag mest lust att fråga efter en tröja med ”The High Sparrow” på, min inre puritan börjar röra på sig varje gång jag tvingas trängas med hoparna i Dubrovnik, människor som inte bryr sig om det som finns omkring dem, utan fascineras av att det de beskådar har de också sett i en tv-serie.
Men visst, guiderna talar en del om forna tiden – när jag passerat genom vimlets yra, har jag mer än en gång hört dem kort beröra stadens historia. Då framför de det märkliga påståendet om att Dubrovniks rikedom kom sig av att det var en plats präglad av mångfald, och mångkultur. Guiderna brukar vifta till och peka ut en byggnad och säga:
”Dubrovnik var en katolsk stad, men framför er ser ni den ortodoxa kyrkan, och tittar ni lite till höger ser ni synagogan och strax kommer vi fram till den största moskéen i staden. Här fanns alla religioner representerade och alla levde i fred sida vid sida.”
Men det är en anpassad lögn. Tanken på att mångkultur är en välsignelse framförs för att det är så man ska tycka i västerlandet numera. Det märkliga är att den framförs i en stad som visar att om man vill överleva måste man ingå i en homogen grupp.
Alla de icke-katolska helgedomar som guiderna pekar ut, och talar om, byggdes på 1800-talet, när den fria stadsrepubliken Ragusa var krossad och habsburgarna kontrollerade staden och benämnde den med dess slaviska namn ”Dubrovnik”.
Under de fem århundraden då Dubrovnik var känt som den fria stadsrepubliken Ragusa, under de fem sekler då den muromgärdade staden var en av de viktigaste handelsplatserna i Medelhavet … och faktiskt också världen … det var femhundra år då staden var katolsk.
Enbart katolsk.
Stadens befolkning tog allvarligt på stadgandet i Femte Mosebok om att man inte skulle hava några andra gudar jämte Gud. De tog dessutom stadgandet om förbud mot att tillverka beläten av de där andra gudarna så allvarligt att det var förbjudet för andra religioner att uppföra helgedomar i staden.
Ville de förrätta bön eller offer till sina gudar fick tillställningar dessa förrättas utanför staden, det spelade ingen roll om påtryckningarna kom från tsaren eller sultanen, de styrande i Ragusa avvisade alla önskemål eller krav om att en ortodox kyrka eller moské skulle få byggas. Både Katarina den Stora och tsar Alexander ställde krav om att få uppföra en kyrka innanför murarna – där alla ortodoxa skulle kunna fira gudstjänst, och i samband med detta krävde Alexander att han skulle erkännas som alla ortodoxas beskyddare i stadsrepubliken.
Efter tre år av förhandlingar gick republiken med på att det ryska sändebudet skulle kunna få fira ortodox mässa i sin bostad, om så önskades tillsammans med gäster.
Inget annat. Inget mer.
Det var alltså inte bara så att Ragusa inte tillät att Allah åkallades i staden och att fredagsbönen samlade de trogna, man var lika sträng mot andra kristna riktningar än den katolska: inga ortodoxa, och inga protestantiska kyrkor tilläts.
Den katolska läran var den enda tillåtna, och det var inte resultatet av en fanatisk dogmatism utan av en praktisk konservatism. Den katolska läran hade visat sig vara en fungerande sammanhållande ideologi i stadsrepubliken, den tillhandahöll moral och dygderegler som rustade Ragusas invånare mentalt så att de framgångsrikt kunde hävda sig inte bara i sitt hörn av Adriatiska havet utan runt hela medelhavet och i stora delar av Europa.
Varför skulle man överge något som fungerade?
Och varför skulle man tillåta att konkurrerande trosuppfattningar fritt skulle få utövas i staden – de trosuppfattningarna fungerande ju som sammanhållande ideologier i de omkringliggande länderna och skulle kunna fungera som ett sätt att bygga upp en femtekolonn i Ragusa och därmed hota den frihet i vilken republikens invånare levde.
Religionsfrihet blev ett hot mot den egna friheten, alltså ingen religionsfrihet för andra.
Vinterbad
Vill man uppleva Dubrovnik ska man göra det på hösten. I oktober är turisterna borta, men värmen dröjer sig kvar, temperaturer mellan 15 och 20 grader; det har hänt att jag badat där i december. Det kommer alltid några dagar varje höst och vintermånad då det blir märkligt varmt för årstiden. Men ingen börjar prata om klimatkris för det, de som bor här tackar och tar emot – de ingår i en stadskultur där man aldrig ger efter, men diplomatiskt anpassar sig efter rådande förhållanden. Varmt dagar kring jul? Ja, men då badar vi.
När turisterna är borta, och lokalbefolkningen återvänt från bergen runt staden blir maten på restaurangerna bättre, kaffet starkare. Och de infödda man möter för sig åter med de kroatiska kustbornas vanliga värdighet – den nästan uppgivna serviliteten från semesterperioden är borta.
Kejsarens strandpromenad
60 mil norr om Dubrovnik ligger Opatija. Om Dubrovnik är ett exempel på hur trohet till egna traditioner och den egna kulturen kan få en stad att överleva – och behålla sin frihet – i sekler, är Opatija ett exempel på hur komplicerat, för att inte säga omöjligt, det är för en stad att överleva om den inte har en dominerande kultur.
Om det inte dyker upp en pirat. Men det kan gå illa då också. Men då går det åt helvete med musik.
Om Dubrovnik var den sista existerande stadsrepubliken i Europa, var Opatija kontinentens första moderna badort vid havet. Med modern menar jag inte något som har med modern massturism att göra, utan att den lilla staden tidigt fick elektricitet, spårväg, och järnvägsförbindelser – vilket inte till liten del beror på att 1889 blev Opatija det habsburgska hovets officiella badort. Här byggdes stora villor och hotell som står kvar än i dag, här byggdes en strandpromenad som fick kejsar Frans Josefs namn, men som sedan länge allmänt omnämns som ”lungomare”, det italienska ordet för just strandpromenad.
När jag går där i dag är strandpromenaden väl underhållen, gjutjärnslyktorna som om de placerats ut i går, överallt små branta, lagom mossbelupna, stentrappor som leder ned till vattnet.
Men människorna?
När jag var barn och min farbror skulle ta mig med och bada i vikarna mellan Rijeka och Opatija gick vi aldrig på ”lungomare”. Vi var inte rätt klädda, förklarade min farbror.
Nu ska det inte tolkas som något slags klassförtryck – alla kunde vandra på strandpromenaden – men man skulle vara någorlunda fint klädd. Det hände att vi gick där också. Dock rätt klädda.
Men i dag lufsar folk fram där iförda vilka paltor som helst. Möjligen ses det som ett demokratiskt framsteg, trots att det rör sig om en frivillig förslumning. I varje kuststad i Istrien och Dalmatien har det sedan urminnes tider funnits en huvudgata som Stradun i Dubrovnik – eller en strandpromenad – som ”lungomare” i Opatija. Genom historien var det så att när arbetsdagen var slut vandrade folk fram och tillbaka på huvudgatan, eller strandpromenaden. Arbetskläderna avlagda, alla var lite uppklädda efter förmåga. Alla möttes som jämlikar. (Den som är lika gammal som jag kan minnas en sådan tid i Sverige också. Dock är här sedan länge i stort sett innerstäder, torg och huvudgator uppgivna av de arbetande människorna).
Men varför besöka Opatija i dag?
Kanske framförallt för att strandpromenaden finns kvar. Men också byggnaderna, alla dessa detaljer, utförda med hantverksskicklighet och kärlek (möjligen ett ord för mycket här – för kan man tänka sig hantverksskicklighet utan kärlek till det arbete man utför?).
Strandpromenaden fascinerar mig därför att där vandrade alla en gång i tiden – här promenerade den polske marskalken Pilsudski, och förhandlade med habsburgska statstjänstemän, här gick medlemmar i kommunistpartiet och diskuterade uppror och här vandrade mängder av människor bara för att de rentvättade, lite finklädda ville umgås med familj, arbetskamrater och vänner. När svenska politiker i Anders Ehnmarks och Göran Perssons och Carl Bildts efterföljd pratar om ”demokrati” och ”att mötas på torget” har det inget att göra med vare sig svensk eller europeisk tradition – den innebar inte att en hop människor möttes på ett torg, käbblade och röstade. Den innebar att man promenerade, pratade, diskuterade, eller vänslades, och sedan gick man hem och sov. För nästa dags värv väntade. De istriska och dalmatiska städernas politiska tradition är inte styre genom röstande, utan genom samråd med ledarna för de olika samhällsskikten, ledare som framträtt bland sina egna och som satt vid rådsbordet med de andra skiktens representanter, som jämlikar.
Men ibland dök det förstås upp en krigarhövding, och styrde som han fann för gott (det gör det alltid i de där trakterna).
Men mina känslor för Opatija beror också på närheten till Rijeka, en riktig hamn- och fiskestad, och också under en kort period för hundra år sedan vad en anarkistisk poet kallade ”den sista piratutopin i Europa”.
Utopin förverkligades av Gabrielle D´Annunzio, märkligt bortglömd i dag – men på sin tid allmänt erkänd som en av Europas stora författare, poeter – men var samtidigt krigare och stridspilot. Han var dessutom magiker, kvinnokarl, framstående ryttare och konstant obegripligt skuldsatt.
Uttråkad efter första världskrigets slut, beslöt han sig 1919 för att erövra Fiume (nuvarande Rijeka), som hade en oklar status efter kriget, och överlämna staden till Italien. Invasionen inleddes med att han genomförde ett samlag på en kyrkogård med sin senaste älskarinna, därefter ledde han 2000 man över Adriatiska havet.
Fiume/Rijeka erövrades lätt, men ett litet problem tillstötte. Den italienska regeringen ville inte starta ett krig och skapa internationella komplikationer och tackade artigt men bestämt nej till att införliva Fiume/Rijeka med Italien.
”Far åt helvete”, svarade d´Annunzio, och utropade Fiume som en fristat.
Han skrev en konstitution också.
Paragraf 50 slog fast att:
”För varje ras av nobelt ursprung är kulturen det främsta vapnet”.
Följdriktigt stadgades det i den 65:e paragrafen att det i varje ort inom fristatens gränser skulle finnas en offentligt finansierad kör och orkester.
Fristaten överlevde i två år, och dit flockades anarkister, nationalistiska legosoldater, och allmänt äventyrslystna män och kvinnor. Märkligt många buddister också.
Regeringens aktiviteter bestod i att D’Annunzio varje morgon läste egna dikter från sin balkong, på kvällen var det konsert på stadens torg, och det hela avrundades med fyrverkeri.
Fristaten existerade i ett år. Dess historia märkligt lite omskriven. Kanske för att den inte passar in den bild vi ska ha av historien.
(På bilden som illustrerar artikeln ser ni en del av strandpromenaden i Opatija, samt D´Annunzio i en mycket typisk pose).
Nästa avsnitt: Maten • Dryckerna • Restauranger • Splits och Senjs historia
Prenumerera för 99 kr/mån!