När jag 2013 för första gången kom till ”vilda västern” i Colorado hade jag en trepunkts att-göra-lista: köpa en cowboyhatt, skjuta revolver och dricka whisky på en äkta saloon.

Mina svärföräldrar, som då hade sommarhus därute, hjälpte mig villigt med de två första. Och de följde även med mig till en 1800-talsinspirerad bar med klinkande pianomusik och kvinnlig personal i cancanklänningar för punkt tre. Som de religiösa helnykterister de är pratar de dock alltjämt om det besöket med stenansikten.

USA och sprit är intimt förknippade storheter. Redan indianerna berusade sig på förjästa fruktcocktails och även de strikta puritanerna på 1600-tal drack dagligen. Anledningen var att vattnet på den tiden, liksom i Europa, ofta var otjänligt och att göra öl och sprit av det innan förtäring därför var hälsosamt. Till och med barn drack därför sprit när det begav sig. Puritanerna var dock noga med att inte dricka för mycket och än i dag är det inte lika acceptabelt att vara offentligt berusad i USA som det är i Sverige. Och att pinka längs väggar och i gränder leder därför absolut till böter eller en natt i fyllecell.

Då USA ligger nära den karibiska övärlden och dess sockerplantager blev först rom den vanligaste spritsorten. Bland de som gjorde sig rikedomar på försäljning var familjen Roosevelt, som senare kom att producera två presidenter, Theodore och Franklin. Sprit kom också spela en roll i utnötningskriget mellan vita och indianer. De senare saknar nämligen ett enzym som skyddar mot att bli alkoholist. Deras kulturella nedgång och fall avgjordes därför delvis av vitas ofta generösa distribution av ”eldvatten”.

I takt med att skottar och irländare invandrade ersattes sedan romen av whisky. Att tillverka sådan gav stora inkomster och i slutet av 1700-talet blev en viss George Washington USA:s största whiskytillverkare. Han blev också, som president, den förste att lägga skatt på sprit för att betala av landets skuld för frihetskriget mot britterna. Arga bönder startade dock 1794 USA:s första skatterevolt när de vägrade betala denna styggelse, men de slogs på Washingtons order ner av federala trupper.

Amerikansk whiskytillverkning kom vidare att skilja sig från europeisk. För även om USA med Ukraina, Argentina och Kina kallas för världens ”kornbodar” växer korn dåligt i det nordamerikanska klimatet. Och då just detta sädesslag är vitalt för traditionell whiskytillverkning började folk blanda ut det lilla korn de hade med majs. USA saknar därtill nästan helt torvmossar, vilket använt som bränsle vid tillverkningen ger skotsk whisky sin traditionellt rökiga smak. Jänkarna försökte därför skapa en liknande smakeffekt genom att krydda med humle och bränna insidan på lagringsfaten.

Det som kom ut ur denna experimentprocess blev bourbon. Detta är en typ av whisky som finns i flera varianter men delar grundläggande drag, varav den mest typiska är att de saknar ”riktig” whiskys mångfacetterade smak. Bourbon har en ren, enkel smak som gör den lättdrucken men inte speciellt spännande i jämförelse med skotsk whisky som, i likhet med bra viner, har många lager av smaker.

Bourbon har också påverkat amerikansk historia. Ordet i sig valdes som ett tack till den franska kungafamiljen med samma namn för dess stöd i frihetskriget mot britterna. Det lär också vara bourbontillverkning vi har att tacka för begrepp som varumärke (brand på engelska) och varumärkesbyggnad (branding). De härstammar från bourbontillverkares vana att bränna in sina företagsnamn på ekfaten på samma sätt som cowboys märkte kor med glödgade brännjärn.

En annan intressant anekdot är att president John F. Kennedys far, Joe, misstänktes för att ha gjort sig en förmögenhet på att sälja bland annat bourbon under förbudstiden 1920–1933. Och även om bevis saknas för detta gynnade förbudet definitivt andra skurkar som Al Capone, som organiserade en maffia som än i dag plågar USA. Förbudstiden tog för övrigt nästan livet av den amerikanska spritindustrin. Bara ett fåtal destillerier som kunde ställa om produktionen till saker som medicinalsprit överlevde. Vilket i sin tur, efter att förbudet upphävdes, ledde till att ett fåtal, mestadels mediokra märken som Jim Beam och Jack Daniels kom att dominera marknaden under lång tid.

Den amerikanska bourbonindustrin lyckades dock återhämta sig och sprida drycken världen runt. Bland annat lärde amerikanska soldater under andra världskriget törstiga européer att blanda bourbondrinkar, eller “Cocktails for Hitler” som de då kallades. Och även om jag personligen har lite svårt för den entoniga smaken av bourbon kan jag intyga att bra sorter är utmärkt drinkmaterial. Min personliga favorit är Old fashioned, vilket (i sin enklaste form) är bourbon blandad med angostura, en tesked rörsocker och en apelsinskiva på iskuber. Den är definitivt värd att pröva om du inte redan har gjort det.