Antagligen hoppas de flesta på att de hundratusentals invandrare som i dag lever på bidrag i Sverige ska få ett jobb. Det gäller antagligen även dem som är kritiska till invandringen. För om bidragstagarna börjar försörja sig själva minskar bördan på alla andra – även om andra problem kvarstår.
Det rapporteras då och då om lyckade integrationsprojekt där invandrare kommer ut på arbetsmarknaden. Ett av de mest uppmärksammade är Yalla Trappan i Rosengård i Malmö. Senast uppmärksammades det när Annie Lööf besökte verksamheten 3 maj i år.
Men de positiva reportagen har varit många genom åren, som i Efter tio i TV4 18 april 2018.
Där pratar Malou von Sivers efter reportaget med två personer. Det är dåvarande finansministern, nuvarande statsministern, Magdalena Andersson samt centerns ekonomiske talesman Martin Ådahl.
Båda politikerna är lyriska över det de fått se.
Magdalena Andersson: ”Man blir väldigt berörd, man blir väldigt glad. Det är så här man vill att det ska fungera. Få uppleva självständighet, veta att man har sin egen lön.”
Andersson talar om hur det här är allt det feminister drömt om, att kvinnor ska kunna ha sin egen försörjning och därmed kunna fatta beslut om hur de vill leva.
Martin Ådahl fyller på med: ”Tänk vad enkelt det kan vara.”
Tittaren får en känsla av ett fungerande företag, där utländska kvinnor slussas in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor som producerar varor och tjänster och säljer dem – och på så sätt försörjer sig.
På Yalla Trappans hemsida och i presentationer får man veta att företaget har 50 anställda – och dessutom tar emot praktikanter.
Företagets momspliktiga omsättning var 2020 strax över tio miljoner kronor. Låt oss anta att lönenivån på Yalla Trappan är låg – säg 20 000 kronor i månaden, med arbetsgivaravgifter och andra omkostnader kan vi runda av till 30 000 kronor i månaden.
Det innebär att om vi antar att alla intäkter går till löner så kan Yalla Trappan bära kostnaden för ungefär 27 anställda. I bästa fall.
Men de säger att de har 50 anställda.
Ett mysterium.
Vår beräkning bygger också på att alla intäkter går till de anställda. Om vi dessutom skulle ta med kostnader för råvaror (till restauranger, syateljé och städbolag) måste rimligen antalet anställda bli ännu färre.
Räknar vi dessutom in lokalhyror, marknadsföring och transporter – vad blir då egentligen kvar till löner?
Givetvis kan det vara på det viset att alla 50 inte är heltidstjänster. Men siffrorna blir fortsatt svåra att få ihop.
Det går inte finna svaret genom att studera företagets räkenskaper eftersom det inte är ett företag, Yalla Trappan är registrerat hos Bolagsverket som en ideell samhällsnyttig förening med näringsverksamhet, ingen årsredovisning är tillgänglig.
Man skulle kunna tänka sig att förklaringen är att Yalla Trappans verksamhet kan leva vidare och expandera med hjälp av bidrag från stat, kommun och länsstyrelse – men det kan väl ändå inte vara på det viset eftersom de anställda som intervjuas i tv, dokumentärfilmer och tidningar alltid talar om precis det Magdalena Andersson talade om; hur skönt det är att tjäna egna pengar och inte leva på bidrag.
För att få svar på mysteriet kontaktade vi Christina Merker-Siesjö, ordförande för föreningen.
Jag har försökt förstå er verksamhet, men era räkenskaper är inte tillgängliga på Bolagsverket. Och allt som skrivs om er är hyllningar. Många vackra ord, men inga siffror. Jag skulle vilja ha enkla besked, typ pang-pang-pang: ”Så här många har vi fått i arbete”, ”så här mycket säljer vi för”, och så vidare.
Verkligheten kan inte beskrivas med pang-pang-pang-siffror. Vår verklighet är väldigt komplex. Och det ingår heller inte i vårt uppdrag att föra sådan statistik.
Men ni omsatte runt tio miljoner 2020. Och med 50 anställda förstår jag inte hur ni får det att gå runt. Är det bidrag som gör det möjligt?
Nej, vi tar inte mot bidrag.
Men var kommer pengarna ifrån?
Vi har partnerskap med Malmö kommun och med Arbetsförmedlingen.
Och hur stor del av verksamheten är från affärsverksamhet och hur stor del kommer från partners i offentlig sektor?
Det har väl varit ungefär 50-50 de senaste åren, men 2021 är partnerskapsdelen kanske en tredjedel och vi ökade vår omsättning till ungefär 20 miljoner.
Du säger ”ungefär” 20 miljoner, kan du inte också säga ungefär hur många som har fått fast jobb genom Yalla Trappan?
Det jag kan säga är att vi har 50 anställda, som gått in i vår verksamhet de senaste sex åren och som fått en tillsvidareanställning hos oss. Varje år har vi 120 kvinnor som på ett eller annat sätt deltar i verksamheten.
Sju procent får alltså jobb på Yalla Trappan efter att de gått in i er verksamhet. Hur många av dem levde på bidrag innan?
Alla.
Hur stor del av deras lön betalas genom bidrag från till exempel Arbetsförmedlingen.
Vi har inga bidrag.
Men ni tar emot pengar från Arbetsförmedlingen?
Ja, det gör vi men det är för att vi har ett avtal med dem.
Och vad betalar Arbetsförmedlingen er för?
Man kan väl säga att vi får betalt per person vi tar hand om.
Du får ursäkta, men jag begriper inte skillnaden mellan det och att ni får bidrag för att de är anställda.
För att jag ska förstå skillnaden – och att det inte rör sig om bidrag – berättar Christina Merker-Siesjö om verksamheten; hur man arbetstränar kvinnor som i åratal levt i hemmet, på bidrag och som befinner sig mycket långt från den svenska arbetsmarknaden. Hon beskriver ingående och levande hur svårt det kan vara att få någon som är analfabet eller inte kan svenska att ta de första stegen ut på arbetsmarknaden. Men jag förstår fortfarande inte att det inte skulle röra sig om bidrag som Yalla Trappan får utan försöker igen.
Jag ser det så här. Till er kommer kvinnor som levt på bidrag, alltså skattebetalarnas pengar, de genomgår utbildning hos er och arbetstränas, deras lön bekostas till en del av skattebetalarnas pengar. Deras lön är beroende av att ni får bidrag för dem.
Nej, absolut inte. De eller vi får inga bidrag, det är Yalla Trappan som har partnerskap och avtal med olika offentliga aktörer.
Men i alla skildringar jag sett och läst framträder kvinnor som säger att de är så lyckliga för att de nu är självförsörjande. Men det stämmer ju inte, de är väl fortfarande försörjda genom bidrag? Självförsörjande blir de väl först om företaget skulle stå på egna ben?
Nu förklarar Christina Merker-Siesjö för mig att Yalla Trappan inte skulle kunna stå på egna ben, det måste till ”partnerskap” med den offentliga sektorn. Hon säger att Sverige inte ser ut på ett sådant sätt att verksamheter som Yalla Trappan kan överleva på marknaden utan partnerskapen, det krävs ett stort mått av ”idealitet” hos dem som driver verksamheten, och så förstås partnerskap från en välvilligt inställd offentlig sektor.
Yalla Trappan driver i dag tre restauranger i Malmö, samt cateringverksamhet. Man har syateljé, och erbjuder städtjänster. Verksamheten har spritt sig landet, och efterföljare finns bland annat i Boden, Botkyrka och Borlänge.
Hur ser ett partnerskap rent konkret ut, hur förklarar Malmö kommun att de är en av parterna? Ett bra exempel är Yalla Trappans syateljé. Sedan 2010 har den levererat gardiner till Ikea. Volymerna ökade väsentligt enligt deras egna uppgifter 2018. Rimligen kunde man då tänka sig att anställa fler. Det gjorde man och det möjliggjordes genom att Malmö kommun 2019 gick in och anslog 840 000 kronor till ateljén. Året efter anslogs 724 000 kronor. Nyanställningarnas förutsättning verkar vara anslaget från Malmö kommun.
Här uppstår också frågan om offentlig sektor ska subventionera leverantörer till Ikea, borde inte Ikea kunna stå för kostnaderna – eller är det så att syateljén får sälja sina varor till Ikea därför att de kan hålla ett lägre pris tack vare det offentliga stödet – och vad säger konkurrenterna till syateljén om detta?
Efter vårt första samtal kontaktas jag av Christina Merker-Siesjö – hon tycker inte riktigt att jag får fram vad Yalla Trappan inneburit, hon säger:
– Det är inte bara så att vi gett 50 personer jobb, tänk på alla som gått vidare. Till studier, till andra arbeten.
Men hur många är det?
Många. Men vi har ju inte tid att föra statistik.
Men är inte det jätteviktigt? Hur ska ni annars kunna göra uppföljningar? Hur ska ni veta att det ni gör fungerar?
Vi har inte de resurserna.
Gör kommunen eller arbetsförmedlingen det då?
Inte vad vi vet.
Det är ju jättekonstigt. De borde väl vara mycket intresserade av att visa vilket resultat deras satsningar på er verksamhet ger? De borde väl vilja kunna säga: Titta så många vi fått i jobb och studier?
– Allt jag kan säga är att vi har inte de resurserna.
Här har vi problemet, en verkligen brinnande eldsjäl som Christina Merker-Siesjö som arbetar dag och natt med att få verksamheten att gå runt, att få kvinnor i arbete.
Men ingen kan ge mig några exakta siffror – men alla förklarar att det är en fantastisk verksamhet. Men det enda jag vet säkert är att sju procent fått jobb, och att en omsättning på tio miljoner 2020 bar 50 anställda.
När Annie Lööf besökte Yalla Trappan 3 maj var hon lyrisk på Facebook:
”Idag har jag varit i Rosengård i Malmö för att träffa hjältarna bakom kvinnokooperativet Yalla Trappan. Hur de med fasta anställningar, från 6 till 50 senaste 10 åren, gjort märkbar skillnad.”
Jag som talat med Christina Merker-Siesjö är imponerad av hennes vilja och energi.
Men är det så storslaget att sju procent av dem som genomgått utbildningen fått fast jobb?
Är det så storslaget att verksamheten inte skulle överleva utan ”partnerskap” – alltså pengar från offentlig sektor.
Annie Lööf skriver också:
”Fler behöver få chansen att jobba och fler måste få chansen att pröva vingarna som företagare.”
Frågan är om de får pröva sina vingar som företagare på Yalla Trappan.
Prenumerera för 99 kr/mån!