Berättelsen om Spanien runt är berättelsen om svårigheten att komma i gång. Det är även berättelsen om svårigheten att hålla i gång. Vuelta a España har genom historien haft det svårt att hitta en identitet. Länge var det bara en lillebror till Tour de France och Giro d’Italia som endast spanjorerna tog på allvar. Spanjorerna kunde även gadda sig samman för att säkerställa att en landsman skulle vinna. Även om de tillhörde olika lag. Till detta hade vi stora rivaliteter och terroristattacker.
Skapelseberättelse
Den Andra spanska republiken hade 1935 haft landet i sitt våld under tre år. Tidningen Informaciones var rojalistisk och vänligt inställd till nationalsocialismen. Under perioden finansierades tidningen delvis av det tredje riket. Chefredaktör Juan Pujol var ursprungligen anarkist men blev senare antisemit och fascist. Informaciones kom att stödja general Franco under inbördeskriget.
Den första etappen av den första upplagan 1935 var i gång
Den tidigare cyklisten Clemente López-Dóriga skrev för Informaciones. Han sa till Pujol att Spanien borde ha ett eget etapplopp i samma stil som Tour de France och Giro d’Italia. Han framhöll sin egen erfarenhet av att ledsaga sina cyklistadepter under de utländska tävlingarna. Förslaget värmde Pujols spanska hjärta och han lät sig övertalas.
Redan 1912 hade det spanska cykelförbundets president Narcisse Masferrer försökt starta ett Spanien runt. Han var chefredaktör för den Barcelona-baserade sporttidningen El Mundo Deportivo. Året innan arrangerade man Katalonien runt som ett genrep inför ett spanskt etapplopp. De spanska cykelauktoriteterna sa att det var en trevlig idé, men att de aldrig skulle acceptera att loppet organiserades från Katalonien.
1924 proklamerade tidningen Heraldo de Madrid att man skulle arrangera Vuelta ciclista a España. En sensationell rubrik på förstasidan löd: den italienske Tour de France-vinnaren Ottavio Bottecchia lovade ställa upp i Spanien runt. Trots ett brett stöd, ekonomiska bidrag och upprättade kommittéer föll det i glömska och planerna rann ut i sanden.
En knackig start
När tävlingen äntligen kom i gång 1935 skulle det visa sig bli en skakig start. Den 29 april gav sig 50 tävlande av från Madrid på den första av 14 etapper. Vuelta ciclista a Españas premiärupplaga sträckte sig totalt över 3 431 kilometer. När cyklisterna återvände till huvudstaden den 15 maj återstod 29 cyklister. Som vinnare stod belgaren Gustaaf Deloor efter en hård duell med hemmasonen Mariano Cañardo. Ett år senare hölls den andra upplagan under ett spänt politiskt läge. Deloor upprepade sin bravad från föregående år. Några veckor efter tävlingen avslutats bröt inbördeskriget ut. Inga fler tävlingar kom att hållas under de fyra nästkommande åren.
Belgaren Gustaaf Deloor vann de två första upplagorna av Spanien runt
Vueltan var tillbaka 1941, men även denna gång blev det endast två årgångar. Det var nu det andra världskriget som satte käppar i hjulet. Efter kriget tog tidningen Ya över stafettpinnen och arrangerade Spanien runt i maj 1945. Ya orkade dock endast anordna ytterligare fyra upplagor, med ett uppehåll 1949. De kunde inte få ekonomin att gå ihop.
Först 1955 var man åter i gång, den här gången under den baskiska tidningen El Correo Español-El Pueblo Vascos ledning. Sedan dess har Vuelta a España hållits varje år, även om tidningens dåliga finanser hotade loppets existens på mitten av 1960-talet. Clemente López-Dóriga arbetade med arrangemanget fram till sin död 1957.
Ett spanskt Spanien runt
Tony Rominger attackerade och totalledaren Alex Zülle och hans lag följde efter. Miguel Induráin däremot föll allt längre bak, ständigt följd av en tv-kamera. Han var fyra minuter efter när gruppetton kom i kapp honom. Efter man försökt uppmuntra honom att fortsätta stannade han nere i dalen, steg av cykeln och gick över gatan in i Hotel El Capitán. Det var Banestos hem för natten.
Miguel Induráin avbryter Spanien runt 1996 och avslutar även sin karriär
Lagets läkare sa först att Induráin drabbats av bihåleinflammation och bronkit. Den storväxte spanjoren erkände dock senare att hans krafter helt enkelt tagit slut. Induráin hoppades att det som hände under Touren i juli var en tillfällighet. Att han två månader senare skulle klara att vinna Spanien runt på ren vilja. För att undvika fler förödmjukelser, valde den femfaldige Tour de France-vinnaren att 1996 avsluta karriären.
Spanska cyklister och lag har länge satsat på Spanien runt. På 1970- och 80-talet fanns det ett dussintal spanska proffslag vilket gav tävlingen en väldigt spansk prägel. Spanska cyklister kunde gå samman och konspirerade för att en spanjor skulle vinna totaltävlingen. För de flesta andra var det ett träningslopp. Eddy Merckx ställde upp 1973. Han vann totalsegern, 6 av 17 etapper, poängtävlingen och slutade tvåa i bergspristävlingen. Belgaren återvände aldrig.
Vueltan brukade starta i slutet av april och krocka med Giro d’Italia. Det var därför svårt att locka de största cyklisterna och det uppskattades inte av sponsorerna. Vueltan sågs av många enbart som en förberedelse inför Girot eller Touren. På 1990-talet hade man till och med svårt att locka Spaniens främste cyklist genom tiderna, Miguel Induráin.
Vinnare
Bland Spanien runts mesta vinnare hittar vi inte helt överraskande övervägande spanjorer. Roberto Heras är den ende som vunnit Vueltan fyra gånger – 2000, 2003, 2004 och 2005. Heras blev först av med sin seger 2005 efter han testat positivt för dopning. Han överklagade dock genom det spanska rättssystemet och 2012 gav Högsta domstolen honom rätt. På pallen bar han en guldfärgad tröja. Färgen på ledarens tröja har varierat genom åren. Ursprungligen var den brandgul, men numera är den röd – maillot oro.
Spanjoren Roberto Heras har vunnit Spanien runt fyra gånger
Spanjoren Delio Rodríguez är den som vunnit flest etapper. Han segrade 39 gånger mellan åren 1941 och 1947. Hans landsman José María Jiménez är ensam om att ha vunnit bergspristävlingen fyra gånger. Han var bäst i bergen 1997, 1998, 1999 samt 2001. Ledaren av tävlingen bär sedan 2010 en blåprickig tröja.
Spanjoren Alejandro Valverde har vunnit poängpristävlingen fyra gånger. Han delar dock äran med irländaren Sean Kelly och fransmannen Laurent Jalabert. Ledaren av tävlingen bär sedan 2009 den gröna poängtröjan – maillot verde.
En spansk armada
Robert Millar sågs som en retlig karaktär. Han fjäskade inte inför journalisterna, som alla tyckte han var oförskämd och korthuggen. Men han var professionell och respekterad bland övriga cyklister. Den nätte skotten ingav ett underligt intryck i Spanien, med ringen i örat, det långa håret och den vegetarianska kosthållningen. 2017 skulle Millar meddela att han bytt kön och nu i stället var Philippa York.
De spanska cykelfantasterna brukade kalla honom ”el Pendientes” – örhänget. Under den sista tempoetappen 1985 hade någon satt upp en banderoll med texten: ”Modiga spanjorer, låt inte den med örhänge vinna”. Han trivdes dock att tävla i Spanien: ”Jag uppskattade slumpmässigheten. Det var som 21 endagslopp. Man visste aldrig vad som skulle hända. Det var det som gjorde Spanien runt mer intressant än andra lopp. Girot var aldrig på det sättet och under Touren var det alldeles för nervöst och stressigt”.
Inför den näst sista dagen ledde Millar tio sekunder före colombianen Pacho Rodríguez i Zor–Gemeaz. Spanjorerna Pello Ruíz Cabestany och Pedro Delgado låg en dryg minut respektive drygt 6 minuter efter skotten. De båda spanjorerna tillhörde laget Orbea-Seats. Alla trodde det var avgjort och även Millar kände sig säker. Bara han bevakade Rodríguez så skulle det gå bra.
Skotten Robert Millar förlorade Vueltan 1985 på den näst sista dagen
Den ödesdigra 200 kilometer långa artonde etappen bjöd på klättringarna Morcuera, Cotos och Los Leones följt av 43 kilometer av platt cykling till mållinjen. På den andra klättringen fick Millar punktering och det formligen haglade attacker. José Recio gick loss tillsammans med Delgado. De hade fått en lucka när Millars sista lagkamrater i Peugeot lyckats få tillbaka skotten till resterna av huvudklungan. Lagkamraternas krafter var dock slut och de föll snabbt bak och lämnade Millar isolerad.
Recio och Delgado började bygga upp en stor ledning. Millar verkade ovetandes om den annalkande faran och fortsatte fokusera på sina två närmaste rivaler. Tv-bilder visade hur den gula ledartröjan småpratade med Rodríguez och Ruiz i vad en tidning kallade ”en blandning av kaxighet och sportmannaskap”.
Tidsangivelserna på de svarta tavlorna var högst sporadiska. Det faktum att Orbea-Seats sportdirektören följde Millars grupp, gjorde att han trodde att det inte var någon fara med Delgado. Först 40 kilometer från mål insåg Millar vad som var på väg att hända. Hans sportdirektör Roland Berland kom upp till skotten och berättade att Delgado hade ett försprång på fem minuter.
Ingen ville dock hjälpa Millar. Spanjorerna i huvudklungan ville inte ha ytterligare ett fiasko för hemmanationen. Det spanska Zor–Gemeaz sportdirektör kallade inte tillbaka Rodríguez två lagkamrater för att hjälpa colombianen, även fast Rodríguez andraplats var i fara. Det skulle bara ge totalsegern till Millar och de ville hellre ha en spansk vinnare än en skotte.
Rodríguez och Ruis bevakade Miller och vägrade hjälpa till med farthållningen. Utan lagkamrater var Millar ovillig att attackera för fullt i den sista stigningen, då han skulle riskera förlora allt. Att på egen hand försöka köra i kapp en grupp utbrytare var ett hopplöst åtagande. Samtidigt hade han sina närmsta rivaler vid bakhjulet, som inte var intresserade av att dra en meter.
Delgado gjorde en överenskommelse med Recio. Han skulle låta Recio vinna etappen om de arbetade tillsammans för att säkra den gula ledartröjan åt Delgado. En förödmjukad Millar tyckte det plötsliga spanska samarbetet var genomskinligt och skandalöst. Han kände sig som en driftkucku.
Spanjoren Pedro Delgado vann Spanien runt 1985
Recio tog etappsegern före Delgado, som kom i mål 6 minuter och 50 sekunder före Millars grupp. Spanjoren hade nu en ledning med 36 sekunder inför den avslutande platta etappen till Salamanca. Saken var klar. Delgado deklarerade att ”min seger är Spaniens seger”. Han konstaterade även att det inte var han som vunnit utan Peugeot-laget som förlorat.
”Det var Berlands fel att jag förlorade”, förklarade Millar. ”Alla visste att jag skulle ha vunnit. Berland vet att jag skulle ha vunnit”. I stället för att fokusera på totalsegern ville Berland även vinna lagtävlingen. Han beordrade därför hela laget att köra för fullt under tempoetappen dagen innan. Lagkamraterna hade kunnat ha lite av en vilodag, nu var de i stället slutkörda på den avgörande etappen. Millar kritiserade även Berland för att inte ha skapat allianser med andra lag. Allianser är en naturlig del av alla lopp så det var inte någon överraskning att de spanska lagen samarbetade.
Lejonet och Örnen
Federico Bahamontes drabbades redan 1957 av spanska cyklister som gick samman och gemensamt arbetade mot honom. Skillnaden den gången var att Örnen från Toledo själv var spanjor och att många av cyklisterna i fråga tillhörde samma lag som han. På den här tiden bestod tävlingen av landslag samt ett antal regionala spanska lag.
I det ena lägret fanns Bahamonistas, supportrar till kastilianen som många anser vara historiens bäste och mest naturlige klättrare. I det andra Loroñistas, baskiska supportrar till den hänsynslöse cyklisten som konstant klippte Örnen från Toledos vingar. Spaniens mest intensiva rivalitet mellan två atleter delade under åtta år landet i två läger. Den ledde till såväl självsabotage som nationell skam.
Federico Bahamontes växte upp i en stor men fattig familj i en förort till Toledo. Den elvaårige Federico arbetade, stal grönsaker och jagade katter om nätterna för att ordna mat åt familjen. Han köpte senare en cykel för att kunna leverera mat från de omliggande byarna till den svarta marknaden. Han valde en racercykel för att polisen inte skulle fånga honom. När Bahamontes blev sängliggande med tyfus i två månader blev han smal som en sticka. Efter han återhämtat sig deltog han i sin första cykeltävling. Naturligtvis attackerade han direkt.
Bahamontes attacker var impulsiva och passionerade. Med en dåres envishet tycktes han attackera av principskäl. Han hade ett begränsat taktiskt kunnande och en förkärlek till agg. Ofta skapade han enorma försprång i bergen för att sedan bli ikappkörd på slätkörningen. Därefter skyllde han på alla utom sig själv.
General Franco var en av Bahomontes supportrar. Hans store rival Jesús Loroño var i stället släkt med många hängivna baskiska separatister. Den två år äldre basken hade jobbat som skogshuggare och dikesgrävare. Lejonet från Larrabetzu sågs i Baskien som en välbyggd arbetarklasshjälte från Bilbaos industri- och jordbruksinland. Han ansågs vara hårdnackad, pragmatisk, rättfram och vänlig. Bahomontes sågs däremot som en excentrisk, oberäknelig och verklighetsfrämmande klättrare från någon stad i syd.
De gjorde vad som helst för att förhindra att den andre vann – även om det innebar att de själva inte kunde vinna. De utbytte förolämpningar, vägrade samarbeta och kom med ständiga anklagelser om bedrägeri, fusk och svek. Journalisterna älskade rivaliteten och många rörde gärna om i grytan. Loroño brukade dricka en flaska vin till middagsmaten. Bahomontes tog det som en personlig förolämpning, då det räckte med en klunk för att han skulle bli berusad.
Italienaren Angelo Conterno greppar tag om Federico Bahamontes tröja under Vueltan 1956
Under många tävlingar var deras enda syfte att säkerställa att den andre inte vann. Motståndarna var inte sena med att utnyttja situationen. När Bahomontes ledde under Vueltan 1956 var det Loroño som jagade, med italienaren Angelo Conterno i släptåget. Efter Loroño gått om, greppade Conterno tag i Bahomontes tröja uppför bergen. Det finns de som säger att Örnen från Toledo hjälpte italienaren, medan andra säger att det var Conterno som hindrade honom från att attackera. Conterno slutade hursomhelst som totalsegrare 13 sekunder före Loroño.
Under Spanien runt 1957 krackelerade det spanska laget från insidan, men lyckades ändå vinna. I det spanska laget fanns både Bahamontes och Loroño. Veteranen Bernardo Ruíz representerade ett regionalt spanskt lag. Det spanska laget var dock fullt av Ruiz lagkamrater från Faema. Sportdirektören Luis Puig insåg sin oförmåga att få Bahamontes och Loroño att samsas. Därför kände han att två lagkaptener var den bästa strategin. Han litade även till Ruíz, som han inte visste tillhörde Loroño-lägret.
Inför den tionde etappen låg Bahamontes nästan 16 minuter före Loroño. Dramat var dock lång ifrån över. Ruíz berättade senare att Bahamontes hade fler fiender inom än utom laget. På etappen mellan Valencia och Tortosa gick Ruiz och två andra cyklister loss. Snart anslöt bland andra Loroño. Bahamontes höll sig samtidigt längst bak i huvudklungan. Ruíz ropade till Loroño: ”Kör! Kör! Bahamontes har släppt och du kommer vinna Vueltan!”. Alla väntade på en motattack från Bahamontes som inte kom. Han verkade förvånansvärt lugn med tanke på att avståndet bara ökade.
När Bahamontes slutligen insåg vad som hände, ville ingen lagkamrat hjälpa honom. Att jaga en utbrytning med nio cyklister på egen hand var inte lätt gjort. Hans lagkamraterna grep också tag i hans byxor och tröja när han försökte ta sig i kapp. Ruíz förklarade att ingen jobbade för Bahamontes när Lejonet från Larrabetzu var i utbrytning.
Puig beordrade Loroño att avbryta sin attack. Loroño skrek att han inte skulle stanna ”även om Guardia Civil kom efter mig”. Loroño gick från att vara 16 minuter efter Bahamontes till att vara sex minuter före. Han tog även över den gula ledartröjan. På kvällen var det nära slagsmål på hotellet och Bahamontes vägrade äta middag med sina lagkamrater.
Jesús Loroño och Federico Bahamontes skakar hand som del av Huesca-pakten
När Bahamontes attackerade under resterande etapper jagade Loroño alltid i kapp, ofta med hjälp av deras gemensamma lagkamrater. Förolämpningarna haglade dem två emellan. Motsättningarna blev så stora att cykelförbundet beordrade vapenvila med hot om uteslutning. Resultatet blev Huesca-pakten och de båda skakade hand inför fotograferna. Grälandet fortsatte dock oförminskat. ”Det var otroligt, som hämtat från en film”, berättade Ruíz.
Till slut kunde Loroño defilera i mål till sin enda Grand Tour-seger inför en jublande publik i hemstaden Bilbao. Bahamontes påstod senare att han blivit bestulen på segern. Han skulle ha mottagit ett telegram från idrottsministern med instruktioner om att lägga sig till förmån för Loroño. Bahamontes sa att Francos följeslagare ville blidka baskernas stolthet genom att ge dem en seger över en cyklist från centrala Spanien. Han kunde dock aldrig visa upp det påstådda telegrammet. Vid 93 års ålder uttalade han sig om loppet: ”Vueltan? På den tiden var det bara ett skämt”.
Terroristattacken
Spanien runt har även drabbats av landets interna stridigheter. Den femtonde etappen under 1968 års Vuelta gick mellan de baskiska städerna Vitoria-Gasteiz och Pamplona. Den socialistiska separatistorganisationen Eta såg detta som ett lämpligt tillfälle för en terroristattack. Man placerade en bomb vid Puerto de Urbasa. Bomben exploderade kort innan huvudklungan skulle passera. En åskådare skadades och gatan revs upp. Cyklisterna stannade upp och hotade att avbryta etappen.
Syftet med bomben sägs ha varit att frigöra Baskien från Vueltans symboliska grepp om Spanien. Om Spanien runt strävade efter att överkomma landets inre gränser, ville Eta dra den yttre gränsen söder om de baskiska provinserna. Baskiska cyklister som sågs motverka Baskiens intressen den dagen, det vill säga förhindrade en baskisk etappseger, fick motta dödshot.
Givet Etas bomb och deras historia av att döda, tog cyklisterna hoten på allvar. Efter nattliga förhandlingar fortsatte dock loppet nästföljande dag. Det spanska cykelförbundet gjorde det klart att cyklister som vägrade fortsätta aldrig skulle få tävla igen. Tävlingen fortsatte utan ytterligare attacker.
Det tog över tjugo år att komma i gång. Under de första tjugo åren var det sedan fler uppehåll än tävlingar. Spanien runt var främst en spansk angelägenhet och spanjorerna gaddade samman för att säkerställa en spansk seger. Skulle Vueltan någonsin vinna respekt i Europa och locka de största stjärnorna? Läs fortsättningen i vår andra del om Spanien runts historia i morgon.
Prenumerera för 99 kr/mån!