I tisdags kallade Kenya till val för att utse sin femte president, “the fifth Baba, sedan självständigheten 1963 och utslaget kommer officiellt att presenteras först efter helgen. Under den pågående rösträkningen kan man dock konstatera att det är en hård och jämn kamp mellan de två huvudkandidaterna Raila Odinga och William Ruto. Odinga har en minimal ledning över Ruto på torsdagens eftermiddag. Ingen av kandidaterna har de femtio procent plus en röst som krävs för att vinna valet.
Det som nu tyder på en seger för Ruto är att kikuyu-folket verkar ha svikit sitt stöd till Odinga. Sittande president Uhuru Kenyatta har gett Raila Odinga sitt stöd sedan hans brytning med vicepresident William Ruto förra året. Sedan dess har det uppstått en oväntad allians mellan luo och kikuyu. Denna allians hann aldrig bli särskilt stark mellan de gamla fiendestammarrna och kikuyu-folkets röster verkar ha hamnat på båda sidor.
I kikuyu-regioner som Kiambu, Kirinyaga, Murang’a, Nyeri och Nyandarua har William Ruto kammat hem mellan 70-85% av rösterna.
Det som tyder starkast på att siffrorna är till Odingas – och hans Azimio la Umoja–One Kenya Coalition Party (Azimio)– fördel är att han har vunnit såväl rösterna från diasporan som i valkretsar som räknats som starka Ruto-fästen. Även fängelserösterna gick till Raila Odingas fördel. I samband med att de valkretsarna rapporterade in sina resultat deklarerade andra förmodat Ruto-starka valkretsar att de stött på tekniska problem med sitt rösträknande och kommer att behöva mer tid. Ett tydligt tecken på att William Ruto och hans United Democratic Alliance (UDA) kommer att försöka putsa siffrorna i dessa valkretsar med olika – låt oss kalla det alternativa – metoder.
George Wajackoyah från Root Party och prästen David Waihiga har inte samlat mer än en liten fraktion av befolkningen. De har stadigt legat på drygt 0,4 respektive 0,2 procent av rösterna under nattens och dagens rösträkning.
Stora bidrag utlovas
Vad är det då för politik som väntar Kenya under Raila Odingas styre? Azimio är en koalition bestående av en mängd politiska rörelser och partier, bland annat sittande presidenten Uhuru Kenyattas Jubilee Party. Ett parti som William Ruto, som sittande vice president, lämnade så sent som 2021. Azimio kallas för ett synkretiskt parti men om man ser till de partier som ingår i koalitionen och till Azimios valmanifest är det snarare mer korrekt att kalla det för ett rent vänsterparti. De delar i manifestet som skvallrar om att det handlar om vänsterpolitik är bland annat löftet om att de två miljoner fattigaste hushållen i Kenya skall få motsvarande 500 kronor i månaden, det vill säga en halv månadslön i bidrag. De flesta Raila-anhängare vi har pratat med har dock tolkat bidragslöftet som att alla skall få 500 kronor i månaden av staten. Bidraget är menat att öka konsumtionen och därmed skapa nya affärsidkare i de fattigaste områdena. Alla skall bli välmående medelklass med hjälp av detta bidrag. Åtminstone enligt manifestet.
Det vore inte heller traditionell afrikansk vänsterpolitik om man inte också kryddat det 84-sidor och hundratals punkter långa manifestet med jordreformer. Dessa jordreformer som tidigare alltid slutat med blodspillan, etniska konflikter och mångåriga juridiska strider om rättigheterna till marken. Men tidigare försök kanske helt enkelt inte har varit riktiga jordreformer.
Azimios valmanifest är inte bara det man går till val på utan den politik och de åtgärder man skall ha satt i rullning inom etthundra dagar. Det påminner en del om hur Miljöpartiet och Gustav Fridolin räddade skolan på hundra dagar 2014 i Sverige. Under sport- och idrottsfrågor finns hela 23 punkter i manifestet samtidigt som rubriken ”monetär politik” endast bjuder på tre punkter. Punkten ”främja räntenivåer som uppmuntrar till sparande och stimulerar efterfrågan på kredit i den privata sektorn” är tillräckligt ospecifikt formulerade för att kunna undvika ansvar i ett senare skede.
Man undrar vad som händer om de som får en halv månadslön i bidrag känner sig uppmuntrade till sparande istället för att konsumera och skapa välmående medelklass?
En annan del av manifestet är ”One county, one product”. Vilket är, precis som det låter, en plan för att olika regioner skall fokusera på produktion av vissa specifika jordbruksprodukter för att undvika konkurrens inom landet.
I Kenya har tidigare vissa marknader, till exempel te-produktion, varit monopoliserade av staten. Numera får marknaden sköta te-produktionen – och det går bättre än någonsin. Att statlig reglering av jordbruket därför skulle kunna få anhängare kan verka märkligt. Men det är inte sakpolitiken i första hand som bestämmer vad medborgarna röstar på.
Redan under våren spelades på nattklubbarna i och runt Kisumu artisten BAHATIs hyllningslåt Fire flera gånger per kväll. Ingenting kunde fylla dansgolven som denna hyllningslåt till Raila Odinga. På dansgolvet sjöng alla med i texten och ropade Fire som om de sammankallade trupperna till strid. Folk i Luoland var eniga. Det är vår tur nu. I Kisumu har Raila Odinga drygt nittiosex procent av rösterna.
Affärer bommar igen
Tio dagar innan valet startade alla indiska affärsinnehavare, och de är många och nödvändiga för den lokala ekonomin, utförsäljning av sina varor. Upp till 70% rabatt på varorna till dess att lagren var tillräcklig tömda för att man skulle kunna dra ner ståljalusierna för butiksfönstren. De har försökt säkra tillräckligt med kapital och minimerat lager som skulle kunna brinna upp i händelse av att upplopp och kaos startar i kölvattnet på valresultatet.
Det mest slående med årets val i Kenya är att ingen av de två huvudrollsinnehavarna är från kikuyo-stammen. Raila Odinga är luo och William Ruto är kalenjin. Anledningen till att just dessa två kandidater tagit sig hela vägen fram till att göra upp inför väljarna är att de båda har ett helt liv av politiskt rävspel bakom sig. Intriger, mutor och våld är delar av deras politiska maktkamp. En typ av maktkamp som dessa två maktspelare har gjort till sin livsstil. Det fanns denna gång inga andra kandidater med lika mycket nätverk och gentjänster att räkna hem.
Luo-folket anser sig ha sin tid nu och en Ruto-vinst skulle skapa stora spänningar i de västra delarna av landet. Efter valet 2007 ansåg sig luo-folket bestulna på sin rättmätiga presidentpost efter ett val som av utomstående observatörer ansågs vara en process helt utan verklighetsförankring i vad folk kryssade i sina valsedlar.
När Mwai Kibaki utropades som president (under vilken William Ruto sedermera blev jordbruksminister) så kokade spänningarna över till regelrätta etniska strider. Det många, inte bara luo-klanerna, som väntar på om Raila Odinga skall få sin revansch och vad Rutos nästa drag då blir.
Prenumerera för 99 kr/mån!