Våra bilar utrustas med allt fler säkerhetssystem. 1978 lanserade Bosch det första hel-elektroniska ABS-systemet och sedan dess har vi sett en mängd aktiva (olycksförebyggande) system och passiva (krocksäkerhet) system. Många är av godo och har räddat tusentals liv, men behöver vi verkligen alla nya funktioner? Nu kommer dessutom svarta lådan till din bil. Storebror eller säkerhet?

En ny lag har fastställt att från juli i år ska alla nylanserade bilar inom EU utrustas med en så kallad Event Data Recorder (EDR), detta tillsammans med en rad funktioner som kommer att bli obligatoriska i alla nya bilar med start i juli 2024. EDR använder sig av samma teknik som de svarta lådorna i flygplan, bortsett från röstinspelningsfunktionen (förhoppningsvis). Svarta lådan samlar kördata såsom hastighet, plats och mängden bromskraft som används vid en eventuell olycka. Känslan av att åka runt med en liten spion i bilen får min kropp att börja klia, och foliehatten i mig funderar på hur systemet kan komma att missbrukas. Kan den till exempel registrera körbeteende och körmönster som kan komma att gynna försäkringsbolagens finstilta klausuler, och som inte lämnar någon marginal för mänsklig faktor? Och vad innebär en hastighetsöverträdelse? När slutar försäkringen gälla? Vid 7 km/t överträdelse? 1 km/t? Kan systemen komma att hackas? Tvångsimplementeringen av alla dessa avancerade system bör dessutom höja bilpriserna markant, framför allt i billigare modeller. För att inte tala om reparationskostnaderna.

DEN OMÄNSKLIGA FAKTORN. Självkörande fordon har visat sig vara långtifrån ofelbara

Ytterligare en ny säkerhetsfunktion som standardiseras i samma EU-lag, är det så kallade ISA-systemet – intelligent speed assistance. ISA läser av hastighetsbegränsningar och ger föraren olika typer av varningar, beroende på vad biltillverkaren själv väljer. Det kan ske i form av ett varningsmeddelande i instrumentpanelen, varningssignaler, vibrationer i ratt eller pedal, och kanske till och med automatiskt (läs: tvångsmässigt) sakta ner bilen till den angivna hastighetsgränsen. Många nyare bilar har redan i dag liknande system med skyltavläsning, och jag har själv kört bilar med adaptiv farthållare som automatiskt kan öka och sänka hastigheten. Människan är bekväm och energisparande av naturen, och så även en bilkontrollsnörd som jag. Under långtråkiga resor har jag använt mig av dessa autopilotfunktioner, smuttat på en mugg kaffe medan jag ringt några polare och låtit bilen gasa och bromsa och varna mig om jag råkat vingla till. Jag blir helt klart en sämre bilförare om jag inte känner eget ansvar. Dessa säkerhetsfunktioner hjälper dig att förhindra olyckor, men vad gör det med dig som bilförare i ett större perspektiv?

En gång testade jag och min kartläsare ett automatiskt notskrivningssystem. Det var under Rally-VM i Mexiko och systemet lät revolutionerande. Vanligtvis kör jag och kartläsaren igenom alla tävlingssträckor två gånger innan tävlingen, under den så kallade rekognoseringen. Här skriver vi rally-noter; det ”rallyspråk” som min kartläsare sedan läser för mig i tävlingstempo. Vi kör i lägre hastighet, skriver hur skarpa kurvorna är, antecknar avstånd och referenser, uppmärksammar om kurvorna öppnar upp eller smalnar av i utgången, bedömer om bilen flyger över krönen eller om hjulen har markkontakt. Det krävs ett oerhört fokus under rekognoseringen. Minsta lilla miss kan vara ödesdiger, som den gång vi antecknade ”krön” istället för ”lyft”. När vi under tävlingen återkom till ”krönet” på högsta växel lyfter bilen mitt i kurvan i 160 km/t. Vi landade i en hästhage med intryckt front och brutna revben.

Ett automatiskt notskrivningssystem lät klockrent. Vi tänkte, att det nu fanns utrymme för små misstag, då vi hade systemet som en back-up. Diverse sensorer monterades på bilen. I kombination med en gps kunde systemet läsa hur mycket jag vred på ratten och därmed läsa av gradering av kurvor och avstånd. Vips fick jag och min kartläsare en exakt beskrivning av hur vägen såg ut. Vi lade bara till några extra anteckningar om stenar och träd i kanterna, och annat vi skulle passa oss för. Men det visade sig inte fungera alls. Vi slängde papperna efter några kilometer och förlitade oss istället mer på ögonmått och känsla. Automatiska system missar allt det visuella – det som inget sensorbaserat system i världen kan läsa av på samma sätt som en mänsklig hjärna. I alla fall inte ännu. Hur vägar svänger och smalnar av, hur man ska anpassa farten efter ändrade förhållanden, hur plötsliga situationer uppstår runtomkring dig. Allt detta är sådant som man löser genom samverkan mellan de fysiska attributen – händer och fötter – tillsammans med rumsuppfattningen. Man behöver ha koll på om trafiken ser ut att gegga ihop sig längre fram, för att i god tid kunna bromsa mjukt och inte bli påkörd bakifrån. Ösregnar det kan 90 km/t resultera i vattenplaning på motorvägen trots att hastighetsbegränsningen är 110 km/t. Vinglar det runt en galen bilist som byter filer såsom Dan Bilzerian byter brudar, behöver man hålla extra avstånd. Så kallade ”luckor”, som det heter på rallyspråk, kan göra så att naturen och omgivningen lurar ögat, och man måste vara extra på sin vakt.

Fråntas man kontroll och ansvar, är risken stor att man blir alltmer fördummad. Och i värsta fall förslavad. Frihetskänslan av att köra en bil och att ha kontroll över den, försvinner i takt med att vi blir sondmatade med trygghet. Kanske till och med en falsk trygghet. Skulle merparten av de smarta systemens ingripanden över huvud taget behöva ske, om ett större ansvar vilar på föraren? Kommer systemen någonsin helt att kunna adapteras och synkroniseras med verkligheten? Plötsligt tror bilen att fiskmåsen som fladdrar förbi fronten är en bil, tvärnitar och vips har du bakomvarande bil upptryckt i bagageutrymmet. Dessutom kan all teknik gå sönder och krångla. Fotgängaren som kliver över vägen uppmärksammas plötsligt inte, och blir påkörd av en passiv förare som har fullt upp med att kolla in nya läppstiftet i backspegeln. De allra flesta säkerhetssystem är bra och kan rädda liv, om de används med medvetenhet. Det är stor skillnad på att köra bil, och att åka bil.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!