Det tidiga regnet som sköljer bort agnarna innan vårregnet. Denna poetiska fras som på bantu-språket Shona blir Gukurahundi är namnet för folkmordet på ndebelefolket i nuvarande Zimbabwe.
Anledningen till folkmordet var lika delar etnisk rensning som ett politiskt strategiskt beslut direkt från premiärminister Robert Mugabe. Mugabe, ledare för partiet Zanu ville efter vinsten i valet 1980 försvaga sina politiska motståndare i Zapu för att till valet 1985 ha tillräckligt med stöd från folket för att snabbt införa en enpartistat efter valet.
Som ofta i det subsahariska Afrika är ens politiska hemvist ofta starkt förknippat med ens etniska tillhörighet. Så också i Zimbabwe. Zanu har alltid haft sin maktbas hos shonafolket och Zapu sitt hos ndebelefolket i Matabeleland. Till detta hade de två olika kommunistiska organisationerna stöd från olika kommunistiska stormakter. Zanu från Kina och Zapu från Sovjet.
Det kan vara värt att fundera över vad som kallas frihetskampen i de olika tidigare kolonierna. Hur mycket var det en av folket önskad kamp och hur mycket var det olika socialistiska staters önskan om att få ta över de naturtillgångar som de västliga kolonialmakterna hade kontrollen över? Under tiden hårt arbetande bosättare från Europa skapade civilisation och arbetsmöjligheter med en möjlighet till helt nya levnadsstandarder för den svarta befolkningen, skickade de kommunistiska staterna vapen för att använda de svarta som ombud för att få kontrollen över de tillgångar som fanns och finns i Afrika.
Gurkahundi är också namnet på Femte brigaden, den militärenhet bestående av 3 500 erfarna militärer som stod direkt under partiledningens befäl. Enheten hade fått militär träning av Nordkorea.
Det var Femte brigaden som stod för den mångåriga utrotningskampanjen i Matabeleland. Den hade startat 1982 och när Ingvar Carlsson, då svensk statsminister, på statsbesök i Zimbabwe vandrade hand i hand med Robert Mugabe var den etniska utrensningen känd sedan länge i omvärlden. Naturligtvis ville den svenska socialdemokratiska regeringen hålla sig långt framme i kön av socialistiska vänner till Zanu. Efter att ha varit den absolut största bidragsgivaren till såväl Zanu som till Zapu hade man helgarderat sig i kampen om vilket socialistiskt styre som skulle komma att ta makten i Zimbabwe, och som man skulle få ta åt sig den moraliska äran av att ha stöttat.
Statsminister Carlsson har efteråt låtit påskina att han svävade inte visste om Mugabes etniska rensningar och från SIDA formulerade man sig som att befolkningen i Matabeleland hade “kommit i kläm”. SIDA ville inte att man använde det generösa biståndet som påtryckningsmedel för att få Mugabe att sluta med etnisk rensning.
Nu när 40 år av förtryck har skickat ner Zimbabwe i en aldrig sinande ström av misär för befolkningen kan SIDA “hjälpa till” med bistånd för att föda den befolkning som är dömd till svält på grund av den sociala experimentlustan. Eller för att citera SIDA: “Sida arbetar med demokrati, mänskliga rättigheter, miljö och klimat och människors möjligheter att försörja sig.”
Angolas armod
José Eduardo dos Santos var president i Angola från 1979 till 2017 och under tiden hans enpartistyre hölls upptaget med det långdragna inbördeskriget efter sin vunna frihet från Portugal 1975 såg han till att plundra landets tillgångar för egen räkning. När dos Santos avled i juli i år efterlämnade han sin dotter Isabel dos Santos, som blev Afrikas rikaste kvinna.
Givetvis konfiskerade pappa dos Santos privata tillgångar som oljeföretag och gjorde dem till statsägda verksamheter.
Om man mer eller mindre är staten och har Sovjet och Kuba som sina närmaste vänner kan man sedan skänka dessa värdefulla statliga tillgångar till sina nära och kära under tiden som den lidande befolkningen betalar priset.
Värt att notera när det gäller de olika självständighetskamperna i Afrika är att ingen som kämpat för att slänga ut de europeiska kolonisatörerna har kämpat för att återgå till de etniska stamindelningar av geografin som rådde innan kolonisationen. Tvärtom har de som tagit makten slagits hårt för att behålla den koloniala kartan. Man behöver inte vara paranoid eller konspirationsteoretiskt lagd för att misstänka att vad det handlat om inte är befolkningens intresse utan vilja att kontrollera naturtillgångar.
Den europeiska kolonialtiden ersattes med ombudskolonialism som till skillnad från den tidigare inte erbjuder något i form av civilisation och ökad levnadsstandard utan enbart skuldsättning, utarmning och extrem rikedom för de få som styr över de militära maktmedlen.
I Angola ville Kabinaenklaven ha sin egen frihet och självständighet från Angola men angolanska och kubanska trupper invaderade området för att förhindra självständighetssträvanden. I Zimbabwe råder fortfarande ofrihet för minoritetsbefolkningarna.
Angolas styrande parti MPLA är också goda vänner med de svenska socialdemokraterna och ingår i samma internationella socialistinternational. När socialdemokraternas kanske starkaste röst för feminism och antirasism, Veronica Palm, besökte det marxist-leninistiska MPLAs kongress 2016 blev hon så entusiasmerad av partiet att hon helt enkelt iklädde sig partiets officiella kläder för att visa sin solidaritet med diktaturen.
Ingenting tyder på några förändringar i det svenska politiska förhållningssättet gentemot dessa stater och dess styren. I Zimbabwe har Robert Mugabes efterträdare, president Emmerson Mnangagwa under sommaren deklarerat att Zanu PF aldrig kommer att ge upp makten.
Mnangagwa sade bland annat att “Zanu PF är det enda partiet som har legitimitet och arv att leda landet”. Uttalandet kom efter en period av politiskt motiverat våld mot representanter från oppositionspartiet CCC. Mnangagwa försöker inte dölja att det är mord utförda på order av Zanu PF och uppmanar befolkningen att “bibehålla sin respekt och värdighet som afrikaner” genom att rösta på Zanu PF i kommande val, för att slippa “den tortyrfyllda resan mot döden” genom att rösta på fel parti.
Prenumerera för 99 kr/mån!