När jag ser nytagna bilder på Gustaf Reinfeldt tror jag alltid att det är Micke Dubois, och tänker: ”Svullo? Är inte han död?”. Ni kanske inte minns Svullo? Han hade en hit med låten ”För fet för ett fuck”.
Det problemet verkar dock inte Gustaf ha. Men vänta, ni kanske inte har en aning om vem Gustaf är? Jo, han är den av Fredrik Reinfeldts söner som inte knarkar – vad jag vet i alla fall – och Gustaf förbereder sig tydligen för giftermål. 21 juli förlovade han sig i Opatija i Kroatien med Ulla Lovcalic. Det skulle egentligen skett i Thailand, men som alla vet som pratat med Gustaf är han lite otydlig i talet.
När resebyråmannen frågade vart han ville åka svarade Gustaf grötigt: ”Åh, Pattaya,
Och han hamnade i Kroatien (det är mycket möjligt att han lever i tron att han förlovat sig i Thailand, och skulle han bli upplyst av någon om det rätta förhållandet skulle han antagligen bara rycka på axlarna. Hans pappa Fredrik har lärt honom att gränser inte betyder något).
Just nu är Gustav forskningsassistent på ECIPE. Det är en av alla de där tankesmedjorna som skapats för att du själv inte ska grubbla alltför mycket på hur det ser ut i världen. Den här håller till i Bryssel.
Gustaf trivs antagligen på ECIPE eftersom grundaren Fredrik Erixon menar att:
”Nationalstater blir inte bara mindre viktiga, deras politiska impotens gör dem ointressanta. Världsekonomin bryr sig allt mindre om gränser, men allt mer om effektivt beslutsfattande.”
Erixons uppfattning är själva förutsättningen för Fredrik Reinfeldts ord som statsminister om att vi ”måste öppna våra hjärtan” och att Sverige inte klarar sig utan en mycket stor invandring.
Kanske är det därför Gustafs ingångsbild på Facebook skrämmer mig lite. Vi ser två kvinnor ligga bredvid på varandra på en öde skogsväg. Vad väntar de på tänker man förstås, och så minns man pappa Fredriks ord:
”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”
Ett jobb på ECIPE borde därför vara en lämplig tjänst för Gustaf alltså, men det är lite oklart vad han gör. Han finns inte med i förteckningen över medarbetare, men det kan bero på att han är ”assistent”, och eftersom det är forskare som håller till på ECIPE får han titeln ”forskningsassistent” – han får stå för markservicen till dem som arbetar; typ: ordnar kaffe, kollar att alla sladdar är på plats inför powerpointpresentationerna. Ett tips till pojkarna och flickorna på ECIPE – låt inte Gustaf ordna era resor – då vet man aldrig var man hamnar.
Är det pappa Fredrik som ordnat Gustafs tjänst? Jag gissar förstås bara, vad vet väl jag, men de två Fredrikarna Reinfeldt och Erixon har avverkat en del luncher tillsammans.
Fast vi ska förstås inte glömma att Gustav på deltid är rektor för Foresakademin (ännu en av de där tankesmedjorna). Rektorskapet delar han med Naod Habtemichael, som vid sidan av är ledarskribent på Dagens Nyheter där han med förkärlek förklarar för oss att snart går världen under om inte människor i Sverige ändrar beteende. De som inte ständigt går omkring med klimatskam och skuld när solen skiner kallar han ”förändringsförnekare”.
Naod Habtemichael gillar förändring, i en annan ledare utropar han: ”Framtiden tillhör den som orkar stå ut med förändringar”. När ledarskribenter talar till oss andra är det alltid frågan om att vi måste ”stå ut” med ”förändringar” (och budskapet riktas alltid till den svenska befolkningen).
Den som tar sig igenom Gustafs flöden på sociala media möts – förstås – av samma budskap. Förändring är bra (och förändring innebär alltid öppna gränser, och om folk klagar på brottslighet, och försörjningsbördor för folk som inte vill arbeta är svaret att de de som klagar inte är tillräckligt förändringsbenägna – alla som klagar bör väl göra som kvinnorna på Gustafs bild. Lägga sig ner och tyst vänta.)
Lite fascinerande är det att Gustaf och Naod – två personer som ägnat hela sitt korta, yrkesverksamma liv åt att förklara för oss andra att vi ska uthärda förändringar aldrig själva drabbas av något som tvingar dem att leva under andra och sämre förhållanden. Jo, jag vet att Gustaf tycker att det är en stor förändring när julen tar slut, men jag tycker inte det räknas riktigt. I tidningen Mittis reportage om Gustafs julmani förklaras att:
”Till skillnad från alla andra väljer Gustaf att fira jul i tre månader. Han kallar årets sista fjärdedel för julkvartalet. ”
Men när han inte bakar pepparkakor och sjunger julsånger, fixar han alltså kaffe åt forskare och är deltidsrektor på Foresakademin som erbjuder ”en spetsutbildning i politiskt hantverk och reformutveckling. Utbildningen pågår i ett år och kursdeltagarna ska under den tiden förkovra sig i hur man bedriver opinionsbildning, tar fram reformer och lära sig det politiska hantverket.
Men det finns inget i Gustafs karriär – i hans skrivande och framträdanden – som pekar på att han har något att lära ut. När han fick sommarjobb på Dagens Industri 2021 fick han berätta om sig själv i tidningen:
”Det har varit en stor tillgång att kunna diskutera mitt största intresse med mina föräldrar vid matbordet”.
Han hävdar att intresset väcktes när han var 13 år när han ”såg hur finanspolitiken var drivmotorn i politiken”. Vi får aldrig veta vad det var han såg 2006, men man blir nyfiken på vad som ger en 13-åring insikter om finanspolitik, och som får honom att lägga Lego-bitarna åt sidan.
DI:s PM Nilsson verkar i artikeln känna behov av att ursäkta sig:
”Ingen får jobb på grund av föräldrarna men man ska heller inte diskrimineras på grund av sin familjebakgrund”.
I artikeln förklaras också vad Gustaf åstadkommit”… har vid 27 års ålder hunnit med att vara såväl kommunpolitiker som talskrivare, konsult och researcher.”
Dock nämns inte i sammanhanget – eller i andra sammanhang där Gustafs meriter ska presenteras – att han skrivit en bok om valet i USA 2020. Trodde jag i alla fall länge.
Under valkampanjen skrevs det en del i media om hur Fredrik och Gustaf reste runt i USA för att skriva en bok om valet och USA:s historia.
När den väl utkom stod bara pappa Fredrik som författare.
Förhandsskriverierna räckte dock för att Gustaf skulle börja titulera sig ”USA-expert”.
Men varför står bara pappa som författare?
Jag gissar att det är resultatet av Fredriks curlande – han insåg att boken skulle få dålig kritik, för som Hufvudstadsbladet skrev: ”Det står dessvärre skriande klart att Fredrik Reinfeldt varken är historiker eller insatt i det historiska forskningsläget”.
Bäst att skydda grabben, han är lite skör, tänkte Fredrik.
Själv undrar jag vem som ska skydda oss från Fredriks och Gustafs önskade förändringar av Sverige.
Prenumerera för 99 kr/mån!