Nu tävlar Rishi Sunak och Liz Truss om vem som ska efterträda Boris Johnson. Svenska medias intresse för vad som händer i Storbritannien har svalnat. Annat var det under de månader Johnsons stab festade vilt medan resten av landet fick hålla sig hemma i ensamhet. Då fylldes svenska tidningar och teve av rapporter om hur upprörda britterna var, och på ledarsidorna tävlade man i moraliska fördömanden.

Den första fråga man bör ställa sig är: varför detta svenska mediaintresse för Johnson? En del i förklaringen är medias fasa inför allt som liknar högerpopulism. Johnson fick för en tid ersätta Donald Trump som måltavla och förkroppsliga allt som är ont i politiken.

Under två månader kring det senaste årsskiftet hade Sveriges television 20 större rapporter från Storbritannien.

Frågan som behandlas är: har Johnsons stab supit i grupp samtidigt som sådant beteende varit förbjudet för befolkningen i stort?

Bilden som förmedlas är att de har festat loss, Johnson ljuger om detta och att britterna är heligt förbannade. Aldrig tidigare har Svt och SR gjort så många inslag från de brittiska öarna med ”mannen på gatan” som får berätta om sin upprördhet. Kommentatorer får förklara att Johnsons dagar är räknade.

Man ska se detta som ett straff för att Johnson genomdrev Brexit. Man kan uttrycka det som att EU ingår i själva värdegrunden för svensk journalistik. Det som beslutas i Bryssel är gott. Den som inte accepterar detta är ond. Och den som leder ett utträde ur EU kommer att riskera att det egna landets invånare kommer att dö på grund av brist på mat och medicin.

Men när likhögarna på gatorna i Manchester, Liverpool och Luton uteblev, fick media skjuta in sig på annat. Det fick bli de personligt moraliska aspekterna av Boris Johnsons beteende. Dagens Nyheter ägnade sig till och med åt att kritisera Johnsons smak när det gällde heminredning (inte mycket Stockholmsvitt där inte).

Johnsons ljugande om julfester, samt när det gällde vad han vetat om en torypolitikers homosexuella kladdande på män utmålades som exceptionella och sensationella exempel på hur en premiärminister inte får vara.

Problemet är bara att detta – jämfört med tidigare premiärministrars beteende – närmast är att betrakta som ett uppförande värdigt en djupt troende konfirmand.

I det journalistiska uppdraget ingår att vikta och värdera nyheter, och att ställa dem i perspektiv.

Husbondens röst

Det gjordes inte i svenska media. Ett utmärkt exempel är Arne Lapidus korta artikel i Expressen 8 juli. Lapidus har i 40 år varit legosoldat åt svenska tidningar, framför allt Expressen. Den långa verksamheten har gett honom perspektiv – inte på hur verkligheten ser ut, utan på vad uppdragsgivaren vill ha. Lapidus levererar alltid texter i linje med vad som anses politiskt korrekt, oftast har han suttit i Tel Aviv och knåpat ihop beställda nyhetstexter. Han är väldigt produktiv, skriver flinkt – och förutsägbart. Det är bara att läsa ledarsidan i Expressen så kommer man att veta hur Lapidus nyhetsartikel kommer att vara vinklad.

I artikeln rapporterar Lapidus att den tidigare brittiske premiärministern John Major i ett uppmärksammat öppet brev krävt att Johnson omedelbart avgår. Läsaren får bara veta att ”John Major var konservativ partiledare och premiärminister 1990–1997.”

Den första perioden av Majors tid som premiärminister präglades av sexskandaler i det konservativa partiet – och av avslöjanden om mutor och korruption.

Opinionssiffrorna var sällsynt usla och Major lanserade kampanjen ”Back to basics”. Program och kommittéer skapades för att se till att de konservativa parlamentsledamöterna upphörde med att ägna sig åt att underhålla små harem med älskarinnor och däremellan sprang på bordeller eller sexfester; med manliga eller kvinnliga deltagare. Kommittéer skulle övervaka ledamöternas handel och vandel, för att förhindra att de tog emot pengar från affärslivet.

”Anständighet” var Majors favoritord, och anständighet skulle råda på alla livets och politikens områden. De konservativa parlamentsledamöterna skulle vara föredömen, även när det gällde familjelivet.

Men skandalerna fortsatte.

Och de blev fler. Många fler.

Bland annat avslöjades det att konservativa parlamentsledamöter och en minister tagit emot pengar av den egyptiske miljardären Mohammed Al-Fayed (pappa till Dianas partner ”Dodi”).

År 2002 avslöjades det också att den gifte Major – som predikade vikten av familjen –under sin tid som gruppledare för de konservativa haft en fyra år lång affär med en likaledes gift kvinnlig konservativ ledamot av parlamentet.

Ett typiskt exempel på korruptionsskandaler under Major är statssekreteraren Aitken vid finansdepartementet. Han stämde en tidning som avslöjat att den saudiska kungafamiljen betalat hans hotellräkningar (och han bodde flott). Aitken stämmer tidningen och lovar att i domstol ”skära bort den cancer som den förvridna journalistiken utgör, och han skulle göra det med sanningens svärd”.

Hur det slutade?

Han dömdes för mened och fick 18 månaders fängelse.

Blev därefter präst.

151 000 döda

Den 20 januari rapporterar media om hur Tony Blair kommenterat Boris Johnson och lögnerna om julfesterna med orden: ”Det var helt annorlunda på min tid…Jag förstår fullständigt vreden mot vad som hände på Downing Street under lockdown och hur nationen känner det.”

Labours Tony Blair var premiärminister 1997 till 2007. Det kanske känns litet magstarkt att Blair angriper lögner om festande med tanke på de bevisade lögner som kännetecknade hans egen tid vid makten. Han ljög inför parlamentet för att Storbritannien skulle delta i invasionen av Irak. Resultatet av detta räknat i döda under hans tid som premiärminister? 183 brittiska soldater och 151 000 irakier.

Resultat i döda under julfesterna som Johnson ljög om?

Inga.

Däremot har media rapporterat om att en gunga gick sönder.

När det gäller korruption under Blair kan listan göras lång. Labour fick ett bidrag på 15 miljoner kronor av Formel 1-basen Ecclestone – han ville att tävlingar skulle undantas från förbud mot tobaksreklam. Blair ingrep personligen för att ordna det hela.

Tre förmögna män gav ett hemligt lån till Labour på 50 miljoner kronor. De tre förmögna männen adlades.

Lordkanslern rustade upp sin våning för tio miljoner kronor, och ställd inför protesterna förklarade han att ”syftet var ädelt”.

Listan på ministrar och parlamentsledamöter som skaffade sig personliga förmåner under Blairs tid är mycket lång, och Blair personligen kritiserades av den instans som skulle övervaka att politiker inte skaffade sig otillbörliga gåvor.

Men i dag dyker alltså både Major och Blair upp som sanningsvittnen i media, både i Storbrittanien och Sverige.

Det spelar ingen roll att de ljög, var korrumperade och startade krig – det viktiga är att de var för EU och starka band med USA.

När det gäller vad britter i allmänhet tycker kan man notera att opionsunderökningar i dag visar att Boris Johnson – om han ställde upp i val – skulle få fler röster än Sunak och Truss.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.