Det svarta Afrika, eller det subsahariska Afrika för den som föredrar det, är en av de mest felaktigt beskrivna företeelserna i vår västerländska världsbild. Våra politiker och vår media har efter kolonialtiden aldrig vare sig velat eller vågat spegla denna del av världen och framför allt dess befolkning som den faktiskt är och har blivit.

Bilden av Afrika har i väst förändrats efter hur våra politiskt styrande partier har förändrats. Det är först en bit in på hälften av det svenska socialdemokratiska partiets existens som man började tillskriva svagbegåvade och handikappade ett jämlikt mänskligt värde och sedan dess har innehållslösa slag ord som “allas lika värde” använts för vad som passar partiets glidande världsbild och dagspolitik.

I skuggan av denna utveckling kan man studera synen på Afrika och på afrikanen från ett västperspektiv och framförall ett svenskt perspektiv, särskilt eftersom den socialdemokratiska synen har kommit att bli den enda syn man kan och får ha i offentligheten.

Från att styvmoderligt vilja bilda den exotiske vilden till att fylla “allas lika värde” med fantasier om att alla är lika kan man inte längre berätta om Afrika utan att det läcker ut ett annat ljus genom filtret som är satt framför våra ögon. Det är därför ytterst lite skrivs och rapporteras om i framför allt svenska medier. Detta i kombination med att flera afrikanska länder har används som socialistiska experiment som kostat, och fortsättar att kosta, betydligt fler människorliv än vad kolonialtidens politik gjorde så vill ingen att Afrika hamnar under lupp.

Vi är inte alla lika, och alla afrikaner är inte lika. Det kan låta självklart men strider helt emot dagens användning av begreppet “allas lika värde”. Med ett par nyhetsberättelser i lokala medier i Afrika kan vi belysa hur verklighten ter sig utan det svenska filtret.

Jacqueline Msongozi, parlamentsledamot i Tanzania rapporterade i ett tal i juni hur företeelsen att män suger mjölken ur sina ammande fruars bröst nu har spridit sig in i södra Kenya, från att tidigare varit en företeelse känt i delar av Tanzania och Uganda. Männen kommer ibland hem på sin lunchrast för att dia sin hustru. Sedan när han kommer hem och vill varva ner efter jobbet så vill mannen dia igen då det får honom att känna sig fylld av energi och ger honom känslan av att bli omhändertagen av sin hustru.

Kvinnorna går med på att amma sina makar eftersom de är rädda att de antigen skall bli lämnade eller att de skall bli slagna. Resultatet är naturligtvis att undernäringen av barn med alla dess inte bara direkta faror utan även kommande skadeverkningar ökar.

Om du nu instinktivt kände att du vill att någon gör något åt detta i form av något slags informationskampanj eller liknande så är du en sådan där bakåtsträvare som vill bilda den exotiske vilden. Rätt svar är naturigtvis att skicka mer biståndspengar så att representanter i byarna kan informera istället.

Det har dock funnits TV, radio och tidningar i dessa länder i ett sekel så det kanske inte spelar så stor roll med informationskampanjer om vi skall vara realistiska.

Under försommarn så attackerade ett får den 45-åriga kvinnan Adhieu Chaping i Sydsudan genom att stånga sitt huvud mot fru Chapings bröst och revben. Chaping avled omedelbart av skadorna och polisen startade en mordutredning efter att ha omhändertagit det misstänkta fåret ifråga.

Polisutredningen har kommit fram till att fårets ägare är helt oskyldig till händelsen och att fåret ensamt har utfört attacken och därmed gjort sig skyldig till mord. Straffet för fåret blir tre års fängelse som skall tjänas av på ett militärläger någonstans i Sydsudan. Ägaren döms dock till att betala för skadan i form av fem kor till offrets familj.

Nu kan det säkert kännas frestande att vilja lägga sig i inte bara sydsudanesisk rättsskipning utan hela samhällsuppbyggnaden och kanske med pengar och varför inte våld hjälpa dem att införa demokrati efter västerländska mått. Då tänker du precis som du förväntas göra. Svensk inblandning i Afrika går nämligen ut just på att genom att ösa biståndspengar över projekt som skall få afrikaner att bli lika lika som oss.

Det är biståndsprojekt utformade inte efter vad befolkningen själva anser sig behöva utan utifrån vad svenska UD och politiker anser vad de behöver.

Nästa gång tittar vi på hur svenska politiska drömmar har bidragit till folkmord, korruption och fattigdom som din skola aldrig berättade om.

Roland Casselbrant