Världshälsoorganisationen WHO har utlyst globalt hälsonödläge på grund av apkoppor. ”Globalt hälsonödläge” låter som om jordens befolkning åter står inför något i stil med digerdöden – då dog en tredjedel av Europas befolkning.

Men vad är apkoppor? Och hur sprids det?

Apkoppor är en virussjukdom som ger allmänna symptom som feber. Senare uppstår det vätskefyllda blåsor som kan finnas på flera olika ställen på kroppen. Virussjukdomen är en nära variant till smittkoppor men den ger lindrigare symptom, säger Asko Järvinen, överläkare vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt till Hufvudstadsbladet.

Järvinen konstaterar att viruset sprider sig ganska dåligt mellan människor, och att virussjukdomen börjat sprida sig via sexuellt umgänge, särskilt efter att män haft sex med varandra – och att ”apkoppor verkar inte vara farligt för friska, unga människor utan grundsjukdomar”.

I Finland har sjutton personer hittills smittats av apkoppor – ingen har dött.

Om situationen i Finland inte gör att man får känslan av ett ”globalt nödläge” kan det ändå vara så att situationen i resten av världen är annorlunda.

Vad säger då den statistik WHO bygger sitt beslut på? Enligt den hade 25 juli 16 000 fall av apkoppor rapporterats från 75 länder.

I Sverige har vi 77 fall.

Riskgruppen när det gäller apkoppor är tydligt definierad. 98 procent av de insjuknade är män som har sex med män. De flesta finns i stora städer.

Totalt har fem personer avlidit.

Både i omfattning och farlighet är apkoppor en ganska lindrig sjukdom – i alla fall enligt den tillgängliga, officiella statistiken.

Europeiska smittskyddsmyndigheten bedömer att risken för en bred smittspridning i befolkningen är låg. De bedömer att risken är hög för att viruset överförs inom de grupper av män som har sex med män där det är vanligt med många sexuella kontakter.

Varför då tala om ”globalt hälsonödläge”? Det finns inga belägg för att den kan spridas i någon nämnvärd utsträckning utanför riskgruppen?

Själva sjukdomen är inte så allvarlig, men att den sprids på det sättet är anmärkningsvärt. Det är därför WHO agerar kraftfullt och skapar global uppmärksamhet, säger Johan von Schreeb som är professor i global katastrofmedicin på Karolinska institutet till Dagens Medicin.

Alltså – WHO vill skapa uppmärksamhet i hela världen för att det finns en sjukdom som sprider sig snabbt i en tydligt och avgränsad riskgrupp. Det rör sig nämligen inte om alla homosexuella utan personer som har många partners, och inte bryr sig om att kontrollera huruvida dessa partners har blåsor. Man kan utgå från att riskgruppen alltså är en minoritet av en minoritet.

Men alla måste uppmärksammas på faran. Frågan är då vad alla män som inte har oskyddat sex med många andra män ska göra med denna kunskap? De riskerar ju ändå inte att bli smittade.

Inga krav

Det verkar heller inte finnas några regler för hur de som inte tillhör den lilla riskgruppen ska skydda sig (vilket förstås är naturligt – de är inte hotade).

Lite märkligt är det dock att det inte heller verkar finnas några regler för dem som tillhör den mycket lilla riskgruppen.

Folkhälsomyndigheten nöjer sig med att konstatera att:

”Det går att förebygga smitta genom att undvika närkontakt med infekterade personer. Sexuella kontakter utgör en särskilt hög smittrisk.”

Detta ska jämföras med de mycket strikta förhållningsregler som gällde under corona-tiden. Då stängdes kultur- och idrottsverksamhet ner. Restaurangers verksamhet reglerades hårt. Avstånd mellan person, munskyddsanvändande, gruppers storlek – allt reglerades.

Människor fick dö i ensamhet, utan sina anhöriga nära.

Min poäng här är inte omfattningen av regleringarna – med tanke på att myndigheterna hävdade att det var en för många livshotande sjukdom eller åtminstone allvarlig fanns det en viss logik. Alla människor utgjorde riskgruppen. Precis alla. Alltså reglerade man allas liv hårt (om det var förnuftigt är en annan fråga).

Men om riskgruppen utgörs av ”män som har sex med män där det är vanligt med många sexuella kontakter” – då reglerar Folkhälsomyndigheten ingenting. Absolut ingenting. Inte ens ett ”bör” återfinns i den korta skrivningen på två rader. Däremot talar man i resten av det stycket på tio rader om vaccin.

Varför denna särbehandling med silkesvantar?

Förklaringen förstår man när man betänker att WHO i samband med att de utlyste det globala hälsonödläget också talade om att det var viktigt att den utsatta riskgruppen inte stigmatiserades. En rimlig slutsats är förstås då att man inte kan utfärda regler som gör det svårare för män att ha många och täta sexuella kontakter med andra män. Det skulle betraktas som att man fördömde det sättet att leva, det skulle kunna stämplas som stigmatiserande.

Det är därför det gick bra att förbjuda folk att gå på fotbolls- eller hockeymatcher, men det inte går att förbjuda andra former av fritidsaktiviteter som deltagande i till exempel en femdagars fetischfestival.

Att det exemplet är lätt att ta till beror på att de tre första av myndigheterna konstaterade superspridartillfällen var en större sammankomst i en bastu- och badanläggning för homosexuella i Madrid, en fem dagar lång fetischfestival i Belgien samt en pride-festival på Kanarieöarna.

En ny sanning skapas

Det är intressant att se hur media börjat hantera detta med ”stigmatisering”.

I Sveriges Radios nyheter intervjuas Jonathan. Han får konstatera att:

”Vem som helst kan få apkoppor, det är inte en könssjukdom.”

All tillgänglig statistik säger motsatsen – ändå får Jonathan framträda i Sveriges Radio i ett nyhetsinslag och framföra sin personliga åsikt om att det inte är en fråga om livsstil, för enligt honom är det så att ”vem som helst kan få apkoppor”. Och han säger förstås att det är viktigt att de som får apkoppor inte ”stigmatiseras”. Jonathan konstaterar också att det är viktigt att media sprider hans budskap om att vem som helst kan få sjukdomen.

Sveriges Radio verkar vara med på det tåget. Jonathan får inga frågor om vem han är, hur han lever, hur många partners han haft, och hur tätt han haft dem – för det skulle förstås vara ”stigmatiserande”.

Sveriges Radios inslag om apkoppor etablerar en ny slags sanning. Helt kuppartat blir apkoppor en möjlig folksjukdom.

Blir det här den enda mediakuppen på området vi kommer att få uppleva? Eller är alternativa fakta på väg att etableras?

Boris är chefredaktör för Morgonposten.