En av hälsoriskerna i arbetet som modekrönikör är all den bedrövliga journalistik man tvingas ta del av. Modetidningarna verkar för länge sedan ha gett upp att rapportera om och analysera mode, till förmån för politisk aktivism. Man får leta länge för att hitta de klarsynta och intressanta godbitarna. Men ögna igenom modeblaskorna måste man, det är trots allt fortfarande den arena där modet och den tidsanda det representerar finns och syns. Och så får man be och hoppas att man ska glömma allt det skräp man sett.
En sådan sällsynt liten godbit är en artikel av Liana Satenstein från Vogue.com från den 13 december förra året. Artikeln gör observationen att folk i modesfären på senare tid synts med äldre, gärna slitna, designerväskor, främst från 2000- och 2010-talet. Modet är ju som bekant cykliskt och 2000-talets mode genomlever en renässans just nu, vilket förklarar väskornas årgångar. Men varför det trista skicket? En fashionista med tillräckligt med pengar i plånboken för en, förvisso äldre, men ändå trendig på nytt, designerväska kan det väl inte vara omöjligt att få sedlarna att räcka till en bättre begagnad variant? Det är naturligtvis ingen slump.
Det faktum att man låtit den en gång så dyrbara märkesväskan bli sliten och fläckig är den största statusmarkören av dem alla. Det signalerar nonchalans inför att ”hänga med” i trenderna, och att man har råd att använda en lyxartikel till vardags, helt ouppnåeligt för dem som behövt spara i åratal för dyrgripen. En attityd som verkar kunna vara en nyckel till att framstå som en del av den absoluta eliten.
Miljonbedragerskan Anna ”Delvey” Sorokin, nyligen porträtterad av Netflix i miniserien ”Inventing Anna”, förefaller ha använt sig just av nämnda teknik. ”Hon hade oftast på sig en huvtröja från Supreme, yogabyxor och sneakers”, skriver Rachel Williams, före detta vän och journalist på Vanity Fair. Även om hennes garderob också innehöll både Balenciaga, Lanvin och Alaïa så var plaggen ofta kantstötta eller fläckiga. Hennes slarviga inställning till kläder och mode fick henne att framstå som mer förmögen och därmed mer trovärdig som den arvtagerska god för miljoner hon sökte framstå som. Som att hon hade råd med vad som helst, men bara inte orkade bry sig.
Att inte anpassa sig till omvärldens nycker ger en alldeles särskild sorts pondus. De största modeikonerna karaktäriseras av ett sunt ointresse för nyheter, och en osviklig lojalitet mot sin egen smak. Den nu avlidne Karl Lagerfeld, chefsdesigner för Chanel mellan 1983 och 2019, bar sina typiska stärkta kragar och sin låga hästsvans under merparten av sin karriär. Anna Wintour, chefsredaktör för Vogue sedan 1988 har också hon hållit fast vid sin signaturlook, en kort bob med lugg och mörka solglasögon så länge någon kan minnas.
Karl Lagerfeld och Anna Wintour är såklart långt ifrån ensamma i modevärlden om att äga en omisskännlig stil. Tvärtom verkar en viss orubblighet i den personliga stilen hänga samman med lång erfarenhet i branschen och höga positioner. En väl utvecklad, kanske något säregen, personlig smak manifesterar ett nästan obstinat självförtroende, en egenskap i princip synonym med ledarskap och auktoritet.
Men man behöver inte aspirera till varken miljoner eller toppositioner inom modevärlden för att kunna dra nytta av våra berömda vänners knep. Man behöver inte uppdatera sig varje ny säsong, och inte heller behöver man ta hänsyn till vad omvärldens för tillfället jagar efter. Man kan faktiskt hålla sig för god för trender, och verkligen vara det. Då får man också tid över för att odla sina egenheter och djupdyka i sina personliga preferenser. Så kan man också både spara pengar och finna lite nyvunnen pondus. En hälsosam nonchalans är sommarens hetaste accessoar.
Prenumerera för 99 kr/mån!