“Good evening peepers, prowlers, pederasts, pedants, panty-sniffers, punks, and pimps. I’m James Ellroy, the death dog with the hog log, the foul owl with the death growl, and the slick trick with the donkey dick. I put a spell on you! You ain’t nobody’s audience but mine.”

Så inleder den 74-årige författarikonen James Ellroy avsnitten av sin nya podcast Hollywood Death Trip ackompanjerad av lämpligt stökig och cinematisk jazz. Är man helt obekant med honom kanske det framstår som en smula bisarrt, men vi som troget offrat i Ellroy-templet genom åren känner igen allting: det maniska rimmandet och allittererandet, de runda orden, allusionerna till stalking och perversioner, det lite lätt urspårade anslaget, som man så småningom lär sig är helt kongenialt med det underjordiska amerikanska 1950-tal som är hans andliga hemvist.

Hollywood Death Trip är i Ellroys värld snarast ett litet sidoprojekt. Det är återbesök i verkliga rättsfall – olösta kvinnomord primärt – som han redan undersökt och i många fall skrivit om. Bland annat tar han ännu en gång upp mordet på sin egen mor, Geneva Hilliker Ellroy, den urhändelse som han utan omsvep erkänner skapade honom som författare. Den avhandlas mycket mer utförligt i memoarboken My Dark Places, som kanske är den av Ellroys böcker som är mest känd för allmänheten förutom de filmatiserade The Black Dahlia (dålig film) och L.A. Confidential (bra film). Men Ellroys besatthet av att utreda gamla kalla kvinnomord tillsammans med poliser går långt bortom modern. Som han själv uttryckt det flera gånger: “Dead women own me.”

Oväntat soundtrack

Som hängivet Ellroy-fan vet jag inte om jag kan rekommendera just Hollywood Death Trip som en introduktion till hans verk, men det är en högst lyssningsvärd podd som fått klart mer konstnärligt arbete än genomsnittet. Förutom ett omfattande och bitvis lite oväntat soundtrack som backar upp Ellroys monotona men intensiva berättarröst så har man även lagt till en hel del röstskådespeleri som ger extra doft och smak till anrättningen. Det är rakt igenom intensiv lyssning, inget man nödvändigtvis ligger och småmyser i hängmattan till.

Dessutom måste man vara beredd på att man verkligen inte hänger med på allting om man är ny i Ellroyträsket. Den stil som Ellroy finslipat genom åren är extremt kondenserad, hårdkokt och full av slang och jargong, antydningar och massor med saker mellan raderna. Även om hans true crime-prosa som denna är lite lättare att närma sig så kommer den ändå att slänga massor med ord, begrepp, personer och platser på dig som du kanske inte ens lyckas googla. Man får bara lära sig att över tid förstå dem utifrån sammanhanget.

Somliga skräms säkert bort från att läsa/lyssna på Ellroy i original av denna lika förföriska som slutna attityd, men för mig har det alltid varit precis tvärtom – det har väckt min nyfikenhet och barnsliga förundran. Hans helt unika stil är just det som suger in mig. Den är drogen som gör att jag kommer tillbaka hela tiden. Den är som en musik, en stämning man vill bo i. Den tar över hela ens nervsystem. Jag tänker här stjäla Neil Gaimans förklaring till varför man blir så besatt av H.P. Lovecraft: Det är rock’n’roll. Man läser det och vill genast skriva som honom, på samma sätt som man hör det där bandet när man är ung och bara vet att man vill göra precis sådan musik.

Vad hände i verkligheten?

Det skadar inte heller att Ellroy är föredömligt reaktionärt ointresserad av allt som hänt efter 1974. Förutom hans Hollywoodbaserade kriminalhistorier har han utforskat det amerikanska 1960-talet i den massiva Underworld USA-trilogin, som närmast är något slags postmodern historisk fiktion, där bara vissa huvudpersoner och vissa delar av handlingen är helt påhittade. Mordet på JFK spelar en icke föraktlig roll i den, och jag har personligen bestämt mig för att hans version är så konstnärligt sann att den duger för mig. Jag bryr mig egentligen inte om vad som hände i den så kallade verkligheten.

Det är svårt att veta var någonstans man ska råda nybörjaren att hoppa i den swimmingpool full med hajar som är Ellroy på originalspråket, men jag skulle ändå rekommendera Underworldtrilogin. Framför allt de två första delarna, American Tabloid och The Cold Six Thousand är för mig Ellroys konstnärliga höjdpunkt. En personlig kris för Ellroy förändrade tonen i den avslutande Blood’s a Rover en aning, och det är mer den som har levt vidare i hans senaste romaner, den “andra L.A.-kvartetten” som utspelar sig under andra världskriget – han har hittills hunnit med två. Det är fortfarande eminent läsvärt, men lite mer utspejsat, romantiskt och fantastiskt, inte lika stenhårt och sammanbitet.

Självklart måste man också konsumera den ursprungliga L.A.-kvartetten, även om han inte fullt ut hittat sin unika stil där än. Det är framför allt i den sista delen av den, White Jazz, som den mogne Ellroy framträder i full glans.

Aron Lamm