Moderna filmer och teveserier är dynga. Det går inte att ge ett ärligare omdöme än så och det är med en viss bitterhet som jag skriver det eftersom film och serier har spelat en viktig roll i mitt liv. När jag såg Arthur C Clarkes 2010 (mycket underskattad jämfört med 2001) som liten gosse så formade den en bild av rymdens mystik inom mig som än idag sitter kvar.

Arkiv X gav mig en sund skepsis mot staten och Rocky, Best of the Best och Bloodsport gick varma innan varje träningspass under tonårsåren. Alien, James Bond, Clintans westernfilmer, Rovdjuret, Babylon 5, Gladiator, Matrix, Sagan om ringen, Twin Peaks, listan på filmer och serier som präglat mig kan göras lång.

Försöker jag minnas en enda film jag sett under 2010-talet blir det dock svårt. Visserligen var mina formbara ungdomsår vid det laget ett minne blott men det är inte en tillräcklig förklaring för varför det årtiondet känns tomt. Modern film verkar ha reducerats till verktyg för indoktrinering och kortvariga visuella dopaminkickar. Jag saknar verkligen tiden då jag ivrigt tittade på trailers och såg fram emot biobesöken men idag finns ingen magi kvar i filmskapandet, det är sterilt.

Det jag sörjer mest av allt är nog Star Trek. Det finns många brister i Star Treks värld men det var ändå något speciellt med den naiva optimismen, karaktärernas konsekventa rationalitet och respektfulla behandling av varandra och den utopiska framtiden, som var oerhört lockande. Vi fick i olika serier och filmer följa besättningar som tillsammans utforskade en farlig men spännande galax där interna konflikter löstes med diskussioner och där intriger lyste med sin frånvaro. Star Trek var aspergersdrömmen, eskapism av finaste slag till en värld där alla betedde sig rimligt mot varandra och handlingen kunde drivas framåt utan käbbel.

När Star Trek skulle återvända till den stora duken blev jag givetvis lycklig men upprymdheten gick snabbt upp i rök när jag insåg att filmen bara var ännu en undermålig actionrulle utan någon tematisk anknytning till den ursprungliga Star Trek världen. En värld som alltid kändes ”för filosofisk” för regissören J. J. Abrams men det problemet fixade han enkelt med lite sex, action och specialeffekter.

Mot bättre vetande så uppbådade jag ändå återigen en gnutta entusiasm när Star Trek Discovery annonserades. Initialt smågillade jag serien men ju mer jag tittade desto mer insåg jag att även den var rutten i grunden. Berättelsen, karaktärerna, världen som skildras, inget av det visade något spår av varken Gene Roddenberrys anda eller kompetent historieberättande. Käbbel, respektlöshet och cynism ersatte det gemensamma utforskandet av galaxen och Star Trek är nu likt Star Wars – en helt död värld utan koppling till deras skapares visioner.

Hollywoods förfall har emellertid fört med sig en god sak och det är alla skickliga amatörrecensenter som med humor och energi konsumerar skräpet och förklarar varför modern film lämnar tittarna så tomma och likgiltiga. Recensenten jag personligen uppskattar mest är The Critical Drinker och det är en riktig njutning att beskåda hans totala slakt av Star Trek i flera avsnitt. I sina avsnitt förklarar han med humor och skicklighet att dagens manusförfattare och regissörer är som barn, hur man kan fixa Game of Thrones story eller blickar tillbaka på tidigare årtiondens storfilmer.

Till skillnad från manusförfattare, producenter och regissörer förstår The Critical Drinker vad som gör bra film bra. Skit i filmerna och se istället på sågningarna, det är både roligare och hälsosammare och det är där vi finner kreativiteten idag.

Johan Simu