Vad passar bättre så här i sommarvärmen än att tänka på folk som fryser häcken av sig och äter rå pingvin i Antarktis?

I år är det precis 100 år sedan polarfararen Sir Ernest Shackleton dog, knappt 48 år gammal. Jag vet inte om det beror på märkesåret, eller för att jag själv nu är i nästan precis den åldern, eller för att Shackletons berömda fartyg Endurance hittades på Weddellhavets botten tidigare i år, men 2022 är lite av Shackletons år för mig.

Jag har förvisso varit fascinerad av karln ett bra tag. Han hade det slags livsöde som jag samlar på: en figur vars liv liksom angår mig, utan att jag någonsin blir riktigt klok på varför. Nu är jag ju sannerligen inte ensam om det. Shackletons liv – framför allt hans galna expedition till Antarktis 1914-1917 – har gett upphov till böcker, dokumentärer, spelfilmer, rekonstruktionsförsök och satt avtryck i den mest uppburna världslitteraturen.

Det går nästan inte att misslyckas mer kapitalt med vad man föresatt sig än The Imperial Trans-Antarctic Expedition, som den hette. Tanken var att man skulle korsa Antarktis till fots – polen hade ju redan nåtts av Amundsen 1911. Man kände att det den stora upptäckareran snart var över, och somliga, däribland Winston Churchill, tyckte att den redan var över. Men Shackleton, som varit med om att nästan nå Sydpolen, var en hopplöst äventyrlig själ.

För att göra en extrem sammanfattning så fastnade Shackletons båt Endurance i packisen innan den ens nått Antarktis. Den krossades och sjönk, och besättningen fick leva drivandes flera månader på isen. Därefter gjorde de en desperat utbrytning i livbåtarna som landade dem på den totalt gudsförgätna Elephant Island, varifrån några av dem gjorde en ännu mer desperat utbrytning, tvärs över världens kanske farligaste hav, 720 sjömil i en jäkla eka, tills man nådde Sydgeorgien.

Där toppade man det hela med att klättra och vandra över en ö vars bergiga inre var totalt okänt till den bebodda valstationen, och därefter utförde Shackleton icke mindre än fyra räddningsförsök innan han lyckades ta sig fram till de kvarlämnade 22 männen på Elephant Island. Det som sedermera blev själva expeditionens mål – att ta hem hela besättningen levande – lyckades otroligt nog.

Eller, åtminstone om man inte räknar de stackare som samtidigt, ovetande om Endurances öde skulle lägga ut depåer, som expeditionen skulle ha på hemvägen, på andra sidan Antarktis. De hade också bedrövliga umbäranden, och ett par dog, men deras historia saknar de episka kvaliteter som historien om Endurance har.

Det hela är ungefär som om Joseph Conrad och J.R.R. Tolkien tillsammans hade skrivit manuset till Das Boot. Om du har så mycket som en molekyl av faustisk västerlänning i dig så kommer denna berättelse att följa dig genom livet. Den har så många dramatiska och ödesmättade vändningar i stort och smått att den nästan inte hade fungerat som fiktion. Och för poetisk resonans kan jag inte komma på något som kommer i närheten. Bara som ett exempel så inleddes expeditionen precis när kriget bröt ut, och den lilla gruppen arma britter på sitt isflak kämpade helt omedvetna om att konflikten övergått i ett världskrig som var början till slutet för det imperium de representerade. Flera expeditionsmedlemmar gick rätt ut i kriget när de kom hem efter att ha överlevt mot alla odds, och några stupade till och med.

Sublima rysningar

Den andliga kick som upphöjer alltsammans till nivån av myt kommer som sig bör först i slutakten; när de utsvultna, utslitna och halvt ihjälfrusna tre personerna i den sista etappen vandrade över bergen och glaciärerna i Sydgeorgien hade åtminstone två av dem, helt oberoende av varandra, en ständig känsla av att de var fyra, inte tre. Poeten T.S. Eliot skulle senare referera denna vandring i sin banbrytande dikt The Waste Land, som för övrigt också publicerades 1922:

“Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
—But who is that on the other side of you?”

Om inte det ger dig sublima rysningar efter att ha tagit del av hela Shackletonsagan så har du helt enkelt ingen känsla för… ja, sublima rysningar.

Jag har långt ifrån knarkat mig igenom den samlade floran av Shackletonrelaterade kulturprodukter, men är det något jag kan rekommendera förutsättningslöst så är det Alfred Lansings bok Endurance från 1959. Den berättar hela historien utifrån flera i besättningens perspektiv, och ägnar precis lagom mycket tid åt de olika delarna. Det är bitvis nästan outhärdlig läsning, inte minst båtresan till Sydgeorgien. Det går knappt att förstå hur de överlevde, än mindre undgick att bli galna.

Shackletons egen bok om expeditionen, South, är också rekommenderad. Lite torrare och mer omständlig, men kul som komplement till Lansings bok. Vill man komplettera med rörlig bild och film – inklusive mycket från expeditionens fotograf Frank Hurley – så är den långsamma och stämningsfulla dokumentären The Endurance, berättad av Liam Neeson och regisserad av George Butler en rimlig startpunkt. Där finns även intervjuer med efterlevande till expeditionen.