Sveriges Radios P1: Malande, hemtrevliga, trygga röster som försöker övertyga lyssnaren om att allt är normalt, och att Sverige är som det var förr – samtidigt som det propageras för polyamorösa förhållanden och att våga tappa fotfästet för en liten stund

Sveriges Radio får varje år 3,2 miljarder kronor för att upplysa och underhålla oss.

Men vad får du egentligen för dessa miljarder?

Vi kommer varje vecka att göra nedslag i utbudet för att se hur dina surt förvärvade slantar förvaltas. Vi mjukstartar med att lyssna på poesi, präster och Tomas Tengby i P1. Och så åhör vi en debatt om den svenska sjukvården.

Dagens dikt: måndag 20 juni, klockan 12.01

”Rälsen från masugnen till Insjöviken, är dold av gräs men sticker fram ibland. Järnväg vars roll är glömd och sviken, en bit armering i det slott av sand, som byggs av varje samtidsingenjörer och sakta slipas ner av tidens tand.

…

Och de som strävsamt drog sitt sitt strå till stacken,

antecknades i masmästarens bok.

Vem minns när vattenhjulet hade stannat för sista gången och ett sista sjok av sot flög ut och allt blev obemannat?”

Dikten, av Jonas Modig, förmedlar känslan av att det inte är någon större idé att arbeta och ligga i. För vad blir väl kvar, och vem minns väl det?

Möjligen vill Dagens dikt-redaktören att jag ska gå och lägga mig igen.

Kropp & själ: tisdag 21 juni, 10.00

Programmet Kropp & själ spekulerar i dag i om det är möjligt att leva i evighet. De gör det genom att samtala med personer om hur gamla de skulle vilja bli och de filosoferar kring döden genom att intervjua en läkare som tillbringar mycket tid kring människor som är i livets sista skede. De redovisar också, via en forskare på Karolinska Institutet, vad biologisk ålder innebär.

P1 lyckas ofta dra tillbaka klockan. När man lyssnar tror man att det är 1980 eller 1970. Kanske är det också så att merparten av deras lyssnare nuförtiden var i en “bra” ålder, sisådär 35 år, på sjuttio- och åttiotalet.

Det gäller att hålla dem kvar i tron att tiden stått still.

Den där malande, hemtrevliga och nästan trygga tonen som P1:s programledare oftast lyckas med att ha, inte minst i programmet Kropp & själ denna tisdag, blir en slags radioteater som får 65–70-åringarna att övertygas om att samhället fortfarande är normalt, att det absolut inte brinner i knutarna, fastän de får känslan av något helt annat, så fort de går utanför stugknuten eller lägenhetsdörren, och inte längre kan lyssna på sin favoritkanal.

Reportern intervjuar en 70-årig kvinna och frågar hur hon skulle reagera om hon visste att hon skulle leva 25 år till.

Den 70-åriga kvinnan tvekar en stund, säger sedan:

“Oj, skulle jag ligga och lyssna på P1 i 25 år till?”

Låter lite orolig.

Jag förstår henne. Nästan.

Ring P1: onsdag 22 juni, 09.30

Den första inringaren är en kvinna från södra Stockholm som vill prata om präster som i en artikel den 15 juni vill att “polyamorösa” människor ska få kyrkans välsignelse.

“Polyamorös” innebär att man älskar många personer, och är förhållanden med dem. Prästerna skriver bland annat:

“Det svenska samhället accepterar idag helt självklart en slags flersamhet som tar sin början i en tvåsamhet som kan brytas upp genom en skilsmässa, varpå sedan ett nytt äktenskap kan följa med löften som ännu en gång avges framför ett altare.”

Kvinnan som ringer in är ung. Kanske måste jag ta tillbaka att det bara är gamla, som i Kropp & själ, som ringer till P1, ty även andra inringare under denna halvtimme var yngre.

Det har avlats fram en ny generation P1-lyssnare.

Skrämmande.

Kvinnan är dock mot prästerna, hon talar om normer och värden som hade gått förlorade, hon säger att barn ska ha en mamma och en pappa och att kvinna och man i relationer egentligen är ganska logiskt och bra.

Kanske en anledning till hopp.

Tomas Tengby invänder mot kvinnans resonemang med att säga att: ”… det ingår i de mänskliga rättigheterna att få vara som man vill…”.

Det är väl milt sagt att göra ”mänskliga rättigheter” lite väl omfattande och tillåtande.

Studio 1, torsdag 23 juni, 16.00

Studio 1 är, som man brukar säga, ett flaggskepp för P1. De gör längre allmänpolitiska reportage, mellan klockan 16 och 18. Reportagen har ofta sin grund i något av de nyhetsinslag som precis har lästs upp i de nyheter som kommer varje timme eller i Dagens eko, som pågår i en kvart.

I dag lyssnade jag på en debatt mellan två läkare om vården och dess resurser.

Kajsa Dovstad, läkare med borgerlig profil mot Akil Awad, läkare och förgrundsfigur för “Vårduppropet”.

Behöver vården mer resurser?

Kajsa Dovstad sa nej, den behöver vara mer effektiv.

Akil Awad sa ja, man behöver anställa fler och “rätt” personal, till vissa delar, exempelvis akutvården.

Men han sa också något anmärkningsvärt:

“Vi vet faktiskt inte alls hur många som jobbar inom vården. Vi vet hur många som är legitimerade och inte vad de gör.”

Men om vi anställer fler läkare, vet Awad då plötsligt vad de gör?

Morgonandakt: midsommarafton fredag 24 juni, 05.45

Läst av Carina Samuelsson, komminister i Växjö stift. “Morgonandakt” är en serie andakter i repris från i januari och har sänts varje morgon den här veckan.

I dagens avsnitt handlar det om “att våga”.

“Att våga är att tappa fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.” — Søren Kierkegaard

Det är en annan röst än Samuelsson som inleder med att citera Søren Kierkegaard. Denne var visserligen teolog, men han var mer filosof och en av grundarna av existentialismen. Kierkegaard var kristen, i alla fall trodde han på Gud, men han var mer bekväm i den icke-kristna gemenskapen.

Det är en hoppfull inledning på programmet, jag lyssnar förväntansfullt för att få veta vad Samuelsson tycker lyssnarna ska våga.

I somras, berättade hon, i början av andakten, släppte hon loss och hoppade bungyjump.

Jaha.

Undrar om hon fann sig själv då.

Sedan berättar hon att Jesus gick på vattnet.

Oklart om hon menar att det är jämförbart.