USA genomlider sedan drygt femtio år ett andra inbördeskrig. Och även om det inte förs med vapen utan med ord är det likt det första en strid om nationens själ. Frågan gäller om landet skall fortsätta vara en decentraliserad union eller bli alltmer lika europeiska nationalstater som Sverige och Frankrike. I denna sista del av fem ställer vi frågan om USA kan överleva som enad nation.

Riskerar USA att splittras? För bara fem år sedan hade frågan verkat vansinnig. Vissa politiker, statsvetare och andra har dock på senare tid börjat spekulera om att landet kan spricka beroende på den allt hårdare polariseringen mellan republikanerna, som vill att USA skall förbli en lös federation, och demokraterna, som vill att ha en toppstyrd välfärdsstat typ Sverige och Frankrike. Bakgrunden är en ideologisk strid som rasat sedan sent 1800-tal. Låt oss därför analysera situationen långsiktigt.

Amerika föddes som en liberal fantasi utan kung, präster, adel och historia. Visst, folk i de ursprungliga kolonierna var engelsmän, men de hade i generationer bott så långt bort ifrån London att de i praktiken utvecklat en egen kultur fokuserad på frihet. Efter att ha utropat självständighet 1776 skapade därför grundlagsfäder som George Washington, Thomas Jefferson och John Adams en politisk ordning byggd på minimala mängder tvång, skatter och regleringar. Vilket var raka motsatsen till Europa, där politiker i årtusenden försökt styra det mesta, inklusive ekonomi och religioner.

Det finns dock gränser för hur annorlunda ett land kan vara. Ett försök att göra USA till en konfederation utan statschef och med en kongress vars ledamöterna var tvungna att vara överens om allt misslyckades. 1789 gjordes därför USA om till en federation med ett tvåkammarparlament, en president och en högsta domstol. Dessa skulle styra tillsammans och bevaka varandra så ingen fick för mycket makt. Sociala, kulturella och andra vardagsfrågor lämnades också utanför och kom istället att handhas av delstater, lokalt, eller av folk själva.

Det stod från början också klart att ett land som USA, som saknade etniska och andra naturliga band, inte kunde hålla ihop en nationell berättelse. I Europa fungerade blodsgemenskap, långa historier och kulturella särdrag som ett ”klister” som höll ihop länder. I USA, som redan börjat diversifieras av tyskar, skandinaver och andra invandrare fick man därför konstruera patriotism som gav svar på viktiga frågor som varför USA fanns, vad som gjorde det speciellt, vad landet hade för mål, med mera.

Kärnan i denna amerikanism blev att USA är bäst för att landet är annorlunda och friare än andra och det blev en trossats som kunde accepteras av invandrare oavsett bakgrund. Och då de flesta som kom till USA gjorde det för att starta ett nytt liv och/eller var på flykt undan förtryck var – och fortfarande är – detta ett löfte man måste avge. När jag blev amerikansk medborgare fick jag avsvära mig all lojalitet till alla ”utländska prinsar, potentater, stater och andra suveräner” och lova att hjälpa mitt nya hemland, med vapenmakt om så krävs.

USA blev också snabbt en succé. Efter mindre än hundra år var landet rikast och mäktigast i mänsklighetens historia. Amerikanska politiker slöt därför mangrant upp bakom det folk (läs: väljare) ansåg gjorde USA annorlunda och under 1800-talet rådde därför mestadels politisk, ideologisk borgfred. Det var bara demokraternas stöd för slaveri och republikanernas stöd för importtullar som skapade hårdare debatter. Och detta måste understrykas: amerikansk patriotism kom alltså i praktiken att innefatta ett stöd för politiska idéer som liten statsmakt, låga skatter, få regleringar och lokalt självstyre.

I slutet på 1800-talet började dock den politiska atmosfären förändras i ”europeisk” riktning. Först var det republikanerna som påverkades mest, vilket bland annat ledde till att de 1898 startade det spansk-amerikanska kriget vilket gjorde landet till en stormakt med kolonier i Karibien och Stilla Havet. Den största förändringen blev dock att demokraterna parallellt började kräva saker som en starkare federal regering, större offentlig sektor, höjda skatter och regleringar av både ekonomi och privatliv.

Detta var motsatsen till vad de flesta då och många än idag anser vara amerikanism. demokraternas vänstersväng förblev dock länge blygsam och få reagerade på den förrän på 1960-talet, när president Lyndon B Johnson lovade att hans Great Society-program skulle fixa allt från att avskaffa rasism, via utrotad fattigdom, till fler lokala bibliotek. 1964 nominerade därför republikanerna den ärkekonservative Barry Goldwater som presidentkandidat.

Tiden för en revolt var dock ännu inte mogen och Johnson vann en jordskredsseger, vilket fick två konsekvenser. Dels att demokraterna trodde att folkmajoriteten ville göra om USA till en välfärdsstat, dels att republikanerna förtydligade sitt budskap. Vilket ledde till att amerikanerna fyra år senare valde Richard Nixon till president.

På 1970-talet utbröt, vid sidan av partipolitiken, även ett kulturkrig. För medan politiker mest käbblade om saker som skatter engagerade sig vanligt folk i andra, ”mjukare” stridsfrågor. Sådana fattades inte då demokraterna började driva frågor som fria aborter, förbud mot morgonbön i skolor, hårdare vapenregleringar, nej till dödsstraff och en mer negativ hållning till USA:s kapitalistiska ekonomi. Och då republikanerna valde att stå fast vid den traditionella amerikanism som Barry Goldwater och senare, på 1980-talet, Ronald Reagan stod för blev kulturkriget snart också politiskt.

Och på den vägen blev det.

Demokraterna står nuförtiden för en politik som mycket påminner om svenska sossar. De kräver bland annat att minoriteter får förtur till jobb och utbildningar, bidrag och sjukvård till illegala invandrare och att skolor lär femåringar att de kan välja sitt kön och lågstadieelever att allt ont är vitas fel. Många attraheras också av den retorik om högre skatter, insatser mot växthuseffekten som kommer från vänsterprofiler som Bernie Sanders, som ofta låter som om han var medlem i både Vänster- och Miljöpartiet. Andra anser till och med att den amerikanska flaggan, nationalsången och statyer av George Washington bör anses rasistiska.

Den politiskt skarpögde ser här kruxet. För då majoriteten amerikaner förblivit patriotiska och alltjämt anser att amerikanism förutsätter låga skatter, få regleringar och annat så delas inte detta arv längre av demokraterna. Kort sagt: de har fjärmat sig från det lim som tidigare höll ihop USA. Och detta har med tiden blivit ett enormt problem. Sedan 1970-talet har partipolariseringen och kulturkriget smält samman och motsatsen mellan vänster och höger blivit lika allvarlig som de klassmotsättningar som hotade slita sönder europeiska länder för hundra år sedan.

USA har därför idag en politisk miljö där ingen sida är beredd kompromissa, vilket i sin tur leder till att viktiga saker inte blir gjorda. Och det finns mycket som borde göras. Inte minst har försöket sedan 1960-talet att agera både välfärdsstat och supermakt lett till kroniska underskott som urholkat både statsbudgeten och Social Security, landets pensionssystem. Om inget görs kommer därför inom en snar framtid många äldre amerikaner inte längre att kunna försörja sig och yngre att tvingas betala skatter de vet att de aldrig kommer få något för.

Och i verkligheten är det redan ännu värre. För medan rekordfå amerikaner nu har förtroende för landets politiska institutioner, speciellt presidenten och Kongressen, är misstänksamheten mot allt som ”DC” sysslar med, från hanteringen av inhemska val till internationella krig, skyhög. Och för att göra situationen än värre är det inte bara demokrater, politiskt korrekta akademiker, journalister och WOKE-rörelsen som vill fortsätta på den inslagna vägen. Deras krav hamras numera även hem, tidvis handfast, på gatorna av militanta organisationer som Antifa (amerikanska AFA) och Black Lives Matter.

Avslutningsvis skall också påpekas att insikten om att USA håller på att glida isär i en blå (demokratisk) och en röd (republikansk) del har börjat sjunka in hos allmänheten. Efter upploppet i Washington DC den sjätte januari 2021 kom en opinionsmätning som visade att en delning av landet numera inte bara ses som en möjlighet utan som en nödvändighet. Och det var inte bara 52 % av Trumpanhängarna som ville ha en sådan politisk skilsmässa. 41 % av demokraterna tyckte likadant.

Slutsatsen måste därför bli att hotet mot USA:s sammanhållning inte varit så stort sedan strax före inbördeskriget 1861–1865. Och den gången rörde sig osämjan ”bara” om delstater skulle ha rätt att ha slaveri.

Nu rör det sig om två ungefär lika stora grupper som å ena sidan ser motståndarna som förrädare mot landets politiska, ekonomiska och kulturella arv och mörkermän å den andra. Och även om de flesta demokratiska väljare lever längs kusterna och i storstäder, är grupperna utspridda på ett sätt som får inbördeskrigets indelning i nord och synd att verka enkel. Om något påminner kartan mer om hur Bosnien-Hercegovina såg ut före dess sönderfall 1992.

USA framtid är härför, i alla fall för tillfället, skrivet i stjärnorna.

Anders Edwardsson
Anders W. Edwardsson, född 1970, växte upp i Dalsland och utbildade sig till historiker vid Uppsala Universitet. I slutet på 2000-talet publicerade han boken En Annorlunda Historia om Sveriges socialdemokratiska historieskrivning och flyttade sedan till USA. Han är numera doktor i amerikansk statskunskap och bor i Florida med fru och två katter.