Det är väl knappast en nyhet för någon att vi befinner oss i märkliga tider. Efter två års sanitärt vansinne verkar vi i alla fall ha fått en tillfällig respit från covid-regimen. Samtidigt bröt under våren krig ut i Europa, och inflationen växer i rasande takt. Som psaltarens kung David tycks vi vara omgivna av fiender på alla sidor.

Många ser sig frågande om och försöker förstå tangentens riktning, till synes sällan med större framgång. En av modets roller är att vara ett samtidsorakel, att med fingrarna på pulsen kunna förkroppsliga tidens anda. Vi kan inte veta vad framtider bjuder, men varför inte se vad höstens mode kan berätta för oss om tidsandan, och vad den betyder?

Två diametralt motsatta trender gjorde sig märkbara under vårens modeveckor. Den ena en slags nattklubbslook med högljudda färger, korta klänningar och kjolar och mycket bar hud. Den andra en nedtonad minimalism med tydliga referenser till 90-talets trendskapare som Jil Sander och Helmut Lang. Looken präglas av mycket lite till inget smink, enkla färger och skärningar och utstrålar nedtonad lyx.

Partylooken, som var kanske den mest dominerande under vårens modevisningar, syntes hos märken som Valentino, CDGS, Off White och Miu Miu. Inte sällan gränsar den uppmärksamhetssökande stilen till det kitschiga, med blanka vinyler och nästan komiskt överdrivna silhuetter. Det finns något ängsligt över det hela. Det är inte svårt att dra paralleller till mellan- och efterkrigstidens mode, också de märkta av de omvälvande kriser man just genomlevt.

Mellan- och efterkrigstidens mode präglades av en vilja att komma bort från krigets gråa verklighet, och kasta sig ut i något nytt, spännande och optimistiskt. 1947 kom Christian Dior med sin ultrakvinnliga New Look. Kvinnor som under krigstiden tvingats klä sig i praktiska material och ofta trista och manhaftiga modeller, för att använda så lite textil som möjligt, pryddes nu av vida kjolar, inspirerade av 1800-talets krinoliner. Stilen representerade eskapism från krigets vedermödor, och framtidshopp.

Men själv ser jag nog höstens mode snarare som en syster till 20-talets mode än 50-talets. Precis som flapperflickornas vilda rumlande verkar det mer som en dödsdans än en fest. Inte sällan är till och med silhuetterna påminnande om 20-talets raka pojflick-modell, bland annat hos Miu Miu. Det finns en vilsenhet hos höst/vinter 2022:s partyflicka. Viljan att ta igen för förlorad tid har blivit revanschlusta. Nog är det hemska över nu? Nog måste allt nu bli till och med bättre än det varit? Men kanske är det egentligen flapperns ensamma desperation vi ser, när alla giftasvuxna män är döda.

Som kontrast ser vi en minimalistisk stil, hos bland annat Prada, Bottega Veneta, och The Row, som för tankarna till den look som vann mark i samband med 90-talets lågkonjunktur. Istället för extravaganta plagg av begränsad användbarhet fokuserar minimalismen på det enkla men välkonstruerade, ofta i lågmälda färger, eller enkelt svart eller vitt. På 90-talet representerade den en, kanske något yrvaken, nykterhet efter 80-talets nyrika yuppieanda, där den nya högblanka teknologin speglade sig i de flashiga kläderna.

Minimalismens kritik mot det svulstiga och måttlösa speglar en skepticism kring tidens utveckling. Nog för att de minimalistiska kläderna kan vara minst lika dyra som de mer överdådiga, men de är tänkta att kunna bäras om och om igen. Den manar till förnuft och försiktighet, som nödvändighet för framtiden och konsekvens av krisen som varit. Föga förvånande finns det även idag goda skäl att förhålla sig kritiskt och återhållsamt. Årets höst/vinter–minimalism verkar säga åt oss att dra åt svångremmen, för hårdare tider kommer.

Bra man reder sig själv säger ordspråket, och kanske kan vi med ansträngning rädda åtminstone oss själva och våra familjer undan det värsta av den kris vi nu genomlever. Om inte är kanske det enda alternativet att med partyflickan rusa ut på gatorna ropandes ”Låt oss äta, dricka och vara glada, för i morgon skall vi dö!”.