Livshotande försämringar på Akademiska sjukhuset, säger tillsynsmyndighet. Några få avvikelser, säger sjukvårdsdirektören. Vem ljuger?

Uppsalas befolkning har ökat med 17 procent de senaste tio åren och sjukvårdskapaciteten har inte hängt med. Det är kris på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det säger Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), och det säger också Vårdförbundet och den politiska oppositionen i region Uppsala.

För två veckor sedan kom Ivo med ett beslut där man ålägger regionen och sjukhuset att skaka fram fler vårdplatser. Antalet slutenvårdsplatser inom specialistsjukvården måste utökas med 100 och bli 612 stycken senast den 15 september. Annars ska regionen betala ett vite på 20 miljoner kronor.

Det gör verkligen ont ända in i min själ att det här ska kosta region Uppsala 20 miljoner. I stället för att betala dem i vite, borde vi använda dem till att höja löner och förbättra situationen på akutmottagningen, säger oppositionsrådet Vivianne Macdisi (S).

Att utöka antalet platser till 612 är en omöjlig och orimlig uppgift, enligt regionens hälso- och sjukvårdsdirektör Mikael Köhler. Han är den högsta chefen för sjukvården i regionen och det är också han som riktat hårdast kritik mot Ivos beslut. När Morgonposten når honom säger han först att det inte finns någon konflikt mellan dem, och att relationen är lite uppstressad för tillfället men att den annars ligger på en realistisk och bra nivå.

Det är klart att de och vi ibland använder lite starka ord, men i grund och botten vill vi reda ut det, och få en så bra patientsäkerhet som möjlighet, säger Köhler.

Men du har sagt att de håller på med smutskastning. Det är ju faktiskt …

Ja, men det är sättet som de gör, när de väljer ut några få av våra avvikelser och använder det som underlag för att beskriva hela akutmottagningen som ett farligt ställe att vara på.

I sin retorik så har de använt en beskrivning som är farlig, som skrämmer iväg patienter. Det viktigaste av allt är att patienter söker hjälp när de är oroliga. Gör de inte det så har vi ett problem med patientsäkerheten. De beskriver det som att allt som händer på akutmottagningen är farligt. Så är det inte.

Enligt Köhler är det alltså inte bristerna i vården som är den stora patientsäkerhetsrisken, utan i stället att patienterna blir så rädda för att besöka sjukhuset att de i stället avstår vård.

Innan vi tittar på vad Ivo faktiskt säger kan man konstatera att alla är överens om att sjukhusets problem handlar om personalbrist. Bristen på vårdplatser handlar inte om  lokaler och sängar utan om sjuksköterskor. Det saknas ungefär 100 vårdplatser för att nå 612 och det måste till drygt 300 sjuksköterskor för att inrätta dessa 100 platser.

Det som rent konkret händer är att patienter fastnar på akutmottagningen för det finns ingenstans att skicka dem. De blir liggande kvar på akuten i korridorer och får inte den specialistvård de behöver. Det innebär också att personalen på akutmottagningen blir överbelastad.

Så till Ivos beskrivning av problemet. De inleder: “Situationen vid Akademiska sjukhuset är mycket allvarlig och, sedan IVO:s senaste tillsyn, försämrad. Patienternas mest basala mänskliga och medicinska behov kan inte tillgodoses. Bristerna vid akutmottagningen är omfattande och genomgripande med påverkan på all vård och behandling som sker där. Detta omfattar allt från den initiala bedömningen av patienterna, prioritering och läkarbedömning till fortsatt medicinsk vård och omvårdnad.”

Sedan berättar Ivo att patienter som befinner sig i livets slutskede vårdas i korridorer, att patienter dör i ensamhet, och att patienter får ligga i flera timmar i sin egen avföring och urin. De säger också att patienter drabbas av livshotande försämring till följd av utebliven läkemedelsbehandling och att de inte i acceptabel utsträckning får mat, vätska och grundläggande omvårdnad.

Det är en kraftfull kritik mot akutsjukvården på Akademiska sjukhuset, men Mikael Köhler vill beskriva problemet som en “enskildhet”.

Hur känns det att inte kunna ge tillräckligt bra vård?

Om man ser på det totala resultatet så har vården blivit mycket, mycket bättre bara på det senaste decenniet. Men så finns det enskilda problem som vi måste jobba med hela tiden, och det här är ett av dem – att patienter blir liggande för länge på akutmottagningen.

Han ger sedan som exempel att man är mycket bättre i dag på att behandla hjärtinfarkt än för tio år sedan, och fortsätter:

Så länge som vi lyckas ge vård till dem som har störst behov i första hand så är det något jag utan vidare kan leva med i min yrkesroll.

Det är någons verklighetsbeskrivning som inte stämmer. Är det som Köhler menar, att det bara handlar om att patienter blir liggande för länge på akuten, eller är det som Ivo säger, att det handlar om livshotande brister och om patienter som ligger i timmar i sin egen avföring? Det kanske rentav är personalen som inte klarar av sitt jobb?

Nere på golvet

Om man analyserar sig själv och oss på akutmottagningen så är det väl en typ av människor som trivs med adrenalinkicken som jobbet innebär, och den belöning man får av att vara på plats när det verkligen gäller, säger sjuksköterskan och skyddsombudet Oscar Anfelt.

Anfelt har jobbat på Akademiska sjukhuset i tolv år, varav de fem senaste på akutmottagningen. För fem år sedan var det lite av en sport att hinna med att hjälpa alla vårdsökande, så man kunde lämna över en tom akutmottagning när dagpasset kom in framåt sjutiden på morgonen. Inläggningsklara patienter skulle vara ivägskickade till vårdavdelningarna och de snabba ärendena hade blivit hjälpta och hemskickade.

På tisdagsmorgonen, när han lämnade över som ledningsansvarig sköterska, hade han 74 patienter som låg eller satt och väntade på akutmottagningen. 33 av dem väntade på att få komma till en vårdavdelning.

Jag har jobbat på många ställen på Akademiska, men den kunskapsnivå och den ambitionsnivå som finns hos medarbetarna på akutmottagningen hittar man ingen annanstans. Det är så otroligt högpresterande individer med engagemang och driv som jobbar här. Det finns en sådan fantastisk bas att bygga på, bara man orkar behålla erfaren personal.

Han berättar att det lite förenklat finns två typer av personal på akuten. De som arbetar i ett eller två år för att få den mångsidiga erfarenhet som arbetsplatsen ger, och så kärnan som helst av allt vill jobba på en akutmottagning.

Det som oroar är att vi har den här klicken med personal som vill jobba länge på akuten – de försvinner också nu.

När började det hända?

Den största ruljansen är egentligen sedan förra sommaren. Under året som har varit har man sett att personal börjat röra på sig. De känner att de inte blir hörda och att de inte kan stå för den vård vi ger här. Det blir som en markering, att: “Jag kan inte jobba kvar, för då är jag en del av problemet”.

Hälso- och sjukvårdsdirektören Köhler menar att Ivo målar upp en skräckbild som är en större fara för patientsäkerheten. Han menar att den skrämmer bort vårdbehövande, så att de inte ens besöker sjukhuset.

Jag förstår vad han menar för det finns ju en risk i det också, att folk är så uppskrämda att man väntar in i det längsta på att komma in. Det såg vi lite under covidpandemin, att de som kom in var riktigt sjuka. Vi kände att vi hade kunnat gjort något åt det om de kommit in tidigare. Det finns en poäng i det han säger men det är svårt att väga dem mot varandra, vad som är mest patientfarligt.

Men om man inte vill ljuga för folk, är det sant det som Ivo beskriver?

Ja, det är absolut sant. Den transparensen måste man ha. Det som Ivo beskriver är en spegling av vår verklighet. Men det är viktigt att folk söker akutmottagning, som har behov av det. Sedan är det vår uppgift att bedöma och handlägga utifrån symptomen de söker för.

Anfelt beskriver också hur sjukvården kännetecknas av kortsiktighet och av en avsaknad av en plan, och av en rundgång. Den bristande akutvården orsakar onödiga vårdskador så att vårdavdelningarna får ta emot patienter i sämre skick än de borde vara i. Vårdavdelningarna har å sin sida ett tryck på sig att ta emot fler från akuten så de skickar hem behandlade patienter tidigare än de borde. De för tidigt utskrivna patienterna kommer sedan tillbaka till akutmottagningen i större antal än tidigare, eftersom de inte fått tillräckligt bra vård första gången.

Krig?

Region Uppsala satsade 40 miljoner extra på löner i den senaste budgeten för att locka till sig kompetent personal, och för att kunna behålla den som finns.

De 40 miljonerna behövs, men det räcker inte. Det behövs mer pengar, säger Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna, och lägger till att S vill satsa 50 miljoner till.

Hon vill också ha svar av regionstyrelsens ordförande Emilie Orring om hon står bakom Mikael Köhlers attack på Ivo:

Emilie Orring måste svara på om hon delar Mikael Köhlers uppfattning att Ivo är ute och cyklar, och den kritik han riktar mot Ivo, för jag tycker det är synnerligen anmärkningsvärt att region Uppsala startar ett krig mot Ivo, i stället för att försöka lösa problemet.  Jag måste utgå från att hon delar hans uppfattning.

Tycker du att Köhler försvarar de styrande?

Jag kan bara konstatera att den högsta tjänstemannaorganisationen uttalar sig för region Uppsalas räkning. Då blir min fråga: Står den politiska ledningen, med regionstyrelsens ordförande, bakom de kommentarer som hälso- och sjukvårdsdirektören har fällt? Tycker de att Ivo helt ogrundat har kritiserat region Uppsala? Tycker de att Ivo har fattat ett felaktigt beslut? Tycker de inte att vi ska öppna fler vårdplatser? De måste upp på banan och äga problemet.

Morgonposten har försökt nå Emilie Orring (M), men hon avböjde medverkan och hänvisade till de uttalanden hon gjort i Upsala Nya Tidning. Inte heller regionstyrelsens 1:e vice ordförande Björn-Owe Björk (KD) kunde uttala sig. Han var tvungen att resa till Bryssel.

Emilie Orring säger till UNT att hon håller med Köhler i kritiken mot Ivo. Hon säger att hon litar på sina tjänstemän. UNT konstaterar då att Ivos beslut till stor del bygger på uppgifter från sjukvårdspersonal, och frågar Orring om hon inte litar på personalen, varpå hon svarar:

Det är svårt att lyssna på varje medarbetares upplevelser. De medicinskt ansvariga gör å sin sida en samlad bedömning som bygger på vad som framkommer på olika nivåer.

Tillbaka till sjuksköterskan och skyddsombudet Oscar Anfelt. Han har larmat uppåt i hierarkin många gånger, men utan resultat:

Jag får en klapp på axeln varje gång. De säger “vi hör, vi hör!”, men i praktiken händer det ingenting. När man pratar med samma person om och om igen, och den säger samma sak, då blir det bara ord.

I Ivos beslut kan man läsa att de gjort inspektioner på plats och intervjuat vårdpersonal, avdelningschefer och verksamhetschefen på akutmottagningen.

Ivo har kritiserat Akademiska sjukhusets brister sedan 2017. I september 2021 beslutade de också om ett vite, men regionen överklagade och fick det underkänt i domstol. Kraven på åtgärder var för otydliga. Nu försöker Ivo igen, och förtydligar behovet till 612 vårdplatser. Det återstår att se om regionen överklagar även denna gång.

 

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Profilbild
Peter är reporter på Morgonposten.