Lusten till självförnedring bland svenska socialdemokratiska kvinnor som ställs inför muslimska män är för mig obegripligt stor. Allt sedan huckleparaden i Teheran då stora delar av ”smartaste, bästa tjejgänget” mötte de iranska aggressiva ayatollorna har det varit uppenbart att Sverige inte bör sända socialdemokratiska kvinnor för att förhandla med ledare för musliska länder.

Jo, jag vet att det väl är lite tveksamt om man ska skicka dem någonstans överhuvudtaget – eller ge dem någon som helst slags makt. Men vi får ta en sak i taget.

Det är det här som man bör diskutera – socialdemokratiska kvinnors underdånighet inför utländska makter – inte vad som egentligen står i avtalet som Magda och Linde kritat på med överturken.

För visst är det något fascinerande med hur hårda de socialdemokratiska maktlystna megärorna är mot den egna befolkningen. Jo, jag vet – de är speciellt hårda mot männen, men kvinnorna har det inte så lätt heller; kanske för att de betraktas som konkurrenter om de muslimska männens gunst.

Låter det som märkligt psykologiserande? Men se på politiska fakta.

Här i Sverige ska befolkningen tuktas för att vi är onda, och vi måste piskas för att bidra till en bättre värld – vi påstås förbruka för mycket av jordens resurser, vi anses vara rasistiska och ansvariga för historiska försyndelser, och i allmänhet ogina och snåla eftersom våra dörrar inte alltid står öppna vid middagstid, medan vi står i fönstren och ropar ut till förbipasserande:

”Kom in, kom in, jag har kalops puttrande på spisen, och jag vill inget hellre efter en lång arbetsdag än att sitta ner med några som inte kan svenska och mysa mig igenom kvällen. Ni vill väl ha inlagda rödbetor till? Nähä, ingen liten snaps, säger ni. Jaha, jaha, nåja, mer till mig då. Har en känsla av att jag kommer att behöva det.”

Den svenska icke-arbetande delen av överheten har alltid haft ett förakt för resten av folket. Den överheten består av trappspringare och örontasslare som till slut kasat och hasat sig fram till möjligheten att utöva politisk makt. Den sortens varelser kan inte skapa något, de kan inte ge liv och frihet, de kan bara suga must och blod ur människor som arbetar.

Vi andra är bara en värdkropp för dem. De måste ständigt skrika åt oss att vi inget är värda, att vi måste acceptera bestraffningar i form av skatter och pålagor, och att våra liv regleras in i minsta detalj – för vi är inte förmögna att ta hand om oss själva eller veta vad som är bra för oss.

Det är därför de som nu har makten älskar den massiva invandringen, den består av personer som ofta inte har några som helst problem med att framleva sina dagar försörjda av andra – för att i utbyte avge sin röst på det parti som garanterar en sådan existens.

Jämför den stränghet Magda och hennes anhang och stödtrupper visar mot dem som arbetar ihop skatten, eller pensionärerna – de som i årtionden slitit ihop välfärden … jämför den strängheten med den välvilja och förståelse som visas dem som inte bidrar till nationens rikedom och styrka.

Historiskt sett har den icke-arbetande överhetens förakt för det egna folket alltid parats med en underdånighet mot utländska makter, hattar och mössor kröp för britter och ryssar för att säkra den egna makten finansiellt och militärt – ungefär som landets politikerskikt gör i dag för EU, Nato och den muslimska världen.

I någorlunda modern tid har det funnits en period då företrädare för de olika samhällsklasserna i Sverige tillsammans värnade nationens oberoende – och byggde välståndet. Det var under 1930-, 1940- och 1950-talet. En tid då de som hade den politiska makten var förbundna med dem som valt dem, det var en tid då de satte det egna folkets intressen främst, och höll sig utanför stormakternas krig.

Men sedan valde de som hade den politiska makten i Sverige sig ett annat folk.

Det är lite sorgligt att nu se människor diskutera vad som egentligen står i avtalet Magda och Linde undertecknat med hundturken.

Vad tror ni det spelar för roll?

Landet har avväpnats i 30 år av politikerna, det egna folket har förklarats oförmöget i alla avseenden – undertecknandet är bara bekräftelsen på detta. Från höger till vänster finns bland politiker enighet om att Sverige inte är något värt om vi inte är accepterade av omvärlden.

Som världen ser ut bör inte Sverige sträva efter att vara accepterat av omvärlden.

Utan stå för sig självt.

Men … även om det går att förklara skeendet genom att studera historien, kvarstår ett mysterium – feministiska kvinnors underdånighet gentemot muslimska män.

Jag har en stark känsla av att det säger mycket mer om tillståndet i landet än vad en historisk analys gör.

Tänk på hur Magda, Linde, Margot eller Lena vredgat kan blixtra med ögonen om någon i Sverige framför ett krav.

Tror ni det blixtrades med ögonen när hundturken framförde sina krav vid förhandlingsbordet i går?

Nej, då var det nog mer frågan om sedesamt sänkta ögonlock, och då och då en förstulet förtjust, flörtig blick.

Vad är det som pågår?

Egentligen?