Media hade en central roll i Dreyfusaffären och ledde även till tidningen Le Vélos död och konkurrenten L’Autos födelse. Generalstabsofficeren Alfred Dreyfus blev 1894 anklagad för att spionera för Tyskland. Han blev avskedad och dömd till straffarbete.
Le Vélos chefredaktör Pierre Giffard var Dreyfusard medan hans största annonsörer var anti-Dreyfusarder. Främst bland dessa var biltillverkaren De Dion-Boutons ägare markis Jules-Albert de Dion. I samband med ett hästkapplöpningslopp 1899 slog de Dion Frankrikes president Émile Loubet i huvudet med en käpp i protest mot dennes hållning i L’Affaire.
Giffards rapportering av händelsen fick anti-Dreyfusarderna att dra in sin annonsering och de Dion tog initiativet till att starta en rivaliserande sporttidning. Le Vélo hade sett dagens ljus 1892 och 1896 startat cykeltävlingen Paris–Roubaix för att utöka upplagan. Som mest tryckte man 80 000 exemplar om dagen. 1904 tvingades man lägga ner verksamheten.
Skapelsen
Den tidigare cyklisten Henri Desgrange utsågs 1900 till chefredaktör för den nya tidningen L’Auto-Vélo. Desgrange var även delägare av velodromen vid Parc des Princes i Paris. Syftet med tidningen var att överträffa Le Vélos försäljningssiffror och helst av allt få den på fall. För att urskilja sig från den gröna Le Vélo valde man att trycka på gulfärgat papper.
En domstol dömde efter tre år tidningen att byta namn då det var för likt konkurrenten Le Vélo. Man valde att förkortade namnet till L’Auto. Efter en knackig start kallade Desgrange till ett krismöte i november 1902 där alla uppmuntrades komma med idéer. Sist ut var cykeljournalisten Géo Lefèvre som handplockats från Le Vélo. Lefèvre föreslog ett cykellopp som besöker olika städer över sex etapper. Desgrange svarade: ”Om jag förstår dig rätt, Géo, föreslår du ett cykelns Tour de France”.
Tour de France utannonseras i L’Auto den 19 januari 1903
Efter en diskussion med Lefèvre var Desgrange fortfarande tveksam, men tidningens ekonomiansvarige Victor Goddet var entusiastisk. Han gav Desgrange nyckeln till kassavalvet och sa att han kunde ta allt han behövde. Den 19 januari 1903 utannonserades den första upplagan av Tour de France i L’Auto. Ingen hade tidigare försökt sig på att anordna ett etapplopp.
La Grande Boucles
Det finns cykellopp och så finns det Tour de France. För många är Tour de France synonymt med cykeltävlingar. Det är loppet alla vill delta i och det är loppet alla vill vinna etapper i. Alla drömmer om att stå högst upp på prispallen på Champs-Élysées. Och alla cyklister vill trä på sig den gula ledartröjan – maillot jaune.
Tour de France tar cyklister och åskådare genom Frankrike varje juli under 21 tävlingsdagar. Två eller tre av dagarna bjuder på tempoetapper och övriga på linjeetapper. Etapperna är platta för spurtarna, fulla av kullar för attackcyklisterna eller tar sig upp i Pyreneiska och Alpiska bergen för bergsgetterna. Och Touren kröns alltid med en spurtuppgörelse på Champs-Élysée i Paris.
Den första Touren
De initiala planerna var ett lopp om fem etapper mellan 31 maj och 5 juli 1903. Loppet var tänkt att utgå från Paris, stanna till i Lyon, Marseille, Bordeaux och Nantes innan det återvände till huvudstaden. De långa etapperna – mellan 268 och 471 kilometer – planerades pågå genom nätterna, med vilodagar mellan tävlingsdagarna. Det hela sågs dock som både för dyrt och ett för stort åtagande för de flesta och endast 15 personer anmälde sig.
Desgrange var nu nära att lägga ner projektet. Han beslöt i stället att förkorta tävlingsperioden, flytta loppet till mellan 1 och 19 juli och lägga till Toulouse som ett stopp för en sjätte etapp. Anmälningsavgiften halverades till 10 franc, priset till totalsegraren sattes till 12 000 franc och etappsegrarna fick 3000 franc. Totalsegraren fick därmed sex gånger en normal årslön. Nu lockades över 140 deltagare. Bland dessa fanns professionella cyklister, glada amatörer och lyckosökare.
Den första etappen utgick från Cafe au Réveil-Matin
De 60 cyklister som kom till start avgick klockan 15:16 från Cafe au Réveil-Matin i Paris sydöstra förort Montgeron. Den första etappen vanns av den slutlige totalsegraren Maurice Garin, som även vann de två sista etapperna. Hans store rival Hippolyte Aucouturier vann den andra och tredje etappen medan den fjärde vanns av schweizaren Charles Laeser. Garins segermarginal var på 2 timmar 59 minuter 31 sekunder, den största i Tourens historia.
Totalsegraren Maurice Garin i vit tröja och med ett stort leende
Den sista etappen hade målgång i den lilla staden Ville-d’Avray mellan Versailles and Paris, i stället för i velodromen i Parc des Princes. Anledningen till det var en förordning som förbjöd landsvägslopp att sluta på en cykeltävlingsbana. Förordningen togs bort när man insåg Tourens succé. Efter prisutdelningen tog sig cyklisterna till Parc des Princes och körde flera ärevarv inför en jublande publik.
Tävlingen blev en stor framgång för L’Auto, vars upplaga ökade från 25 000 före till 65 000 efter Touren.
Visionären
Henri Desgrange ville ha ett lopp mellan individer. Han var motståndare till de lag som växte fram tillhörande tävlingens sponsorer. Han ville även att cyklisterna skulle ha enkla cyklar, utan växlar. Han förespråkade också länge fälgar av trä. Han var orolig att fälgar av metall skulle smälta limmet som höll fast däcken när de bromsade i utförsbackar.
Henri Desgrange – mannen bakom Tour de France
Tanken var att loppet främst skulle handla om uthållighet. Desgrange ideala lopp skulle vara så tufft att endast en cyklist kunde ta sig till Paris. De tävlande var tvungna att avsluta Touren med samma cykel de startade med och utföra alla reparationer själva.
1930 införde man landslag, för att slippa de sponsrade lagen. Då det fanns fler cyklister från Frankrike, skapades även ett B-lag och ett talanglag. Alla fick neutrala gula cyklar, för att säkra lika villkor. Från 1938 behövde alla cyklister tillhöra ett landslag eller ett regionalt lag. Sponsrade lag var tillbaka 1962, även om landslag gjorde gästspel både 1967 och 1968.
Deltävlingar
Totalsegrare – Classement général
Den cyklist som tar sig genom tävlingen med kortast sammanlagd tid utses till totalsegrare. Utöver tidtagning under varje etapp tillkommer bonussekunder som avräknas deltagarnas sammanlagda tid. Bonussekunder utdelas under linjeetapperna, dels vid målgång, dels vid två spurtpriser utmed banan.
Tävlingens ledare bar ursprungligen ett grönt band runt armen under loppet. Det är oklart när maillot jaune infördes. Belgaren Philippe Thys säger sig ha burit den motvilligt 1913. Det finns dock inga referenser till en gul tröja i några tidningsartiklar före 1919. Sponsorerna hade det knapert efter första världskriget så de gick alla samman. Det innebar att alla cyklister tävlade individuellt i gråa tröjor. Tröjan sägs ha införts efter den tionde etappen för att lättare identifiera ledaren.
Färgen valdes troligen för att matcha färgen på L’Autos papper. I början av Touren 1920 var tröjan borta igen, men den återinfördes till etapp nio. Efter Desgranges död 1940 lades hans initialer till på maillot jaune. De togs bort 1984 för att göra plats för sponsorer, men återinfördes 2003.
Poängpristävlingen – Classement par points
Under 50-årsjubileet av Touren 1953 infördes ett poängsystem. Det var ett sätt att hedra åren då totalsegraren utsågs genom ett liknande poängsystem. Poäng utdelas vid målgång och vid spurtpriserna. Ledaren av tävlingen bär den gröna poängtröjan.
Bergpristävlingen – Grand Prix de la montagne
Vid toppen av de kategoriserade bergstopparna utdelas poäng. Den som samlar flest poäng vinner bergspristävlingen. Tävlingen infördes officiellt 1933, men redan 1905 började L’Auto utse Tourens bäste klättrare – meilleur grimpeur. Den rödprickiga bergströjan infördes 1975, då tävlingens sponsor Chocolat Poulain sålde choklad med rödprickigt papper.
Ungdomspristävlingen – Classement du meilleur jeune
Ungdomspristävlingen räknas på samma sätt som kampen om totalsegern. Den är dock endast öppen för tävlande som inte hunnit fylla 26 år. Ledaren bär den vita ungdomströjan. Tävlingen introducerades 1975.
Lagpristävlingen – Classement par équipes
Lagpristävlingen infördes 1930. Tiden för de tre främsta cyklisterna från varje lag i varje etapp räknas till lagets tid. Inga bonussekunder räknas. Det lag med kortast sammanlagd tid vinner.
Lanterne rouge
Den röda lyktan är cyklisten som ligger sist i totalen utan att bryta. Tävlingen har blivit populär vilket medfört att vissa tävlar om den tveksamma äran.
Fredsmäklaren
Efter den tolfte etappen 1948 låg italienaren Gino Bartali 22 minuter efter ledaren Louison Bobet och han funderade på att dra sig ur. Under natten får han ett telefonsamtal. Det är Italiens premiärminister Alcide De Gasperi så han plockar upp telefonluren. De Gasperi berättar att Palmiro Togliatti, ledaren för kommunistpartiet, skjutits och att landet var på randen till ett inbördeskrig. Kunde Bartali göra sitt bästa för att vinna en etapp för att distrahera italienarna? Bartali svarade att han inte bara skulle vinna en etapp, utan vinna hela Touren.
Gino Bartali cyklar för freden i hemlandet
Dagen efter väntar en bergsetapp i Alperna. Det kyliga vädret tär på cyklisterna, men Bartali cyklar som besatt. Han lämnar övriga tävlande bakom sig och vinner etappen överlägset. Han tar in över 20 minuter på Bobet. Nästa dag samlade han det italienska laget och sade ”I dag kommer fransmännen attackera oss. Vi måste visa att vi inte fruktar någon. Cykla snabbt från start, sedan tar jag över. Jag tar en kopp kaffe och en cigarett för styrka, sedan beger vi oss till starten.”
Vädret är fortsatt dåligt och de har fem stigningar att ta sig an. Motståndarna är trötta men Bartali har energi kvar. Han vinner etappen med över åtta minuter och får trä på sig den gula ledartröjan två dagar efter telefonsamtalet. Varje seger eggade italienarna alltmer och den politiska spänningen mojnade. Bartali vann totalt sju etapper och slutade drygt 26 minuter före tvåan. Parlamentsledamöter som tidigare legat i luven på varandra slutade käbbla. De kunde bara njuta tillsammans av nationell stolthet.
Den sista Touren
Efter det första årets succé bestämde man sig för att anordna en identisk Tour 1904. Det skulle dock bli en tävling full av fusk, skandaler och kontroverser.
Cyklisterna bröt mot reglerna. Ferdinand Payan använde sig av en motor. Åtta cyklister tog hjälp av bilar eller åkte tåg. Dessa nio diskvalificerades. Aucouturier tog hjälp av en cyklist som inte deltog i tävlingen. Samson cyklade i en bils slipstream. Pierre Chevalier vilade i en bil i 45 minuter. Dessa tre bötfälldes. Maurice Garin fick extra mat av Lefèvre, vilket gjorde supportrarna upprörda. Henri Cornet fick en varning för att ha liftat med en bil.
Åskådare saboterade loppet. Maskerade män hoppade ut ur en bil och attackerade Maurice Garin och Lucien Pothier. Hippolyte Aucouturiers cykel saboterades flera gånger. Under en etapp stoppade 200 av Antoine Faurés supportrar övriga cyklister från att passera. Maurice Garin skadade sin hand och tvingades styra med en hand. Giovanni Gerbi slogs medvetslös och fick bryta med brutna fingrar. Arrangören tvingades avfyra skott i luften för att skingra massorna.
Glas och spikar slängdes ut längs banan för att orsaka punktering. Payans supportrar kastade sten på cyklisterna och barrikaderade vägen när de passerades hans hemstad Nîmes. De var upprörda över hans diskvalificering. César Garins cykel förstördes och flera skadades. Många passerade staden till fots. Då man inte fick ta hjälp vid mekaniska problem tvingades Cornet cykla de sista 40 kilometrarna av den sjätte etappen med punktering på båda hjulen.
Efter många klagomål inledde det franska cykelförbundet en undersökning. I december diskvalificerade man totalt 29 cyklister. Bland dessa alla etappsegrare och topp fyra i det sammanlagda resultatet. Tio blev avstängda i ett år, Maurice Garin i två år och övriga på livstid. Anledningen till diskvalificeringen offentliggjordes aldrig och dokumentationen försvann när Tourens arkiv flyttades 1940 för att undvika den tyska invasionen. Cornet som slutat femma utsågs till totalsegrare.
Desgrange bestämde sig för att aldrig mer arrangera Tour de France. Känslorna hos de vettvilliga sabotörerna hade tagit över loppet. Hans rubrik i L’Auto löd ”SLUTET”. Han var även upprörd över att cykelförbundet lagt sig i efter han redan straffat cyklisterna efter eget tycke.
Mesta mästarna
Herr stoppur
Jacques Anquetil från Mont-Saint-Aignan är en av historiens mest framgångsrika cyklister. Han var den förste att vinna Tour de France fem gånger – 1957 samt 1961–64. Han vann även Giro d’Italia två gånger och Vuelta a España en gång. Endast Eddy Merckx och Bernard Hinault har vunnit fler Grand Tours. Han tog Tour-Giro-dubbeln 1964 och Tour-Vuelta-dubbeln 1963. Han var specialist på tempoetapper och kallades därför för Monsieur Chrono – Herr stoppur.
Belgaren
Världens bäste cyklist genom tiderna, Eddy Merckx, vann Tour de France 1969–1972 och 1974. Han vann totalt 34 etapper, vilket är ett rekord som fortfarande står sig. 1969 vann han även poängpristävlingen och bergspristävlingen, vilket ingen annan gjort. Han vann poängpristävlingen totalt tre gånger och bergspristävlingen två gånger. Han vann Tour-Giro-dubbeln tre gånger och blev den förste som tog hem cykelns Triple Crown när han blev världsmästare i linjelopp 1974.
Grävlingen från Bretagne
Bernard Hinault vann Tour de France 1978, 1979, 1981, 1982 och 1985. Han vann totalt 28 etapper. Han stod som segrare i poängtävlingen 1979 och bergspristävlingen 1986. Han vann Tour-Giro-dubbeln två gånger.
Spanjoren
Miguel Indurain vann Tour de France 1991–1995. Han är den ende som vunnit fem Tourer i följd. Han vann sammanlagt 12 etapper, samtliga tempoetapper. Hans vinster följde ett gemensamt mönster. Han åtföljde sina främsta motståndare i bergen och avgjorde på tempoetapperna.
Andra
Mark Cavendish från Isle of Man har vunnit 34 etapper i Tour de France, vilket är delat rekord med Eddy Merckx. Han vann poängpristävlingen 2011 och 2021. Slovaken Peter Sagan har vunnit poängpristävlingen sju gånger, 2012–2016, 2018 och 2019. Han har vunnit totalt 12 etapper. Fransmannen Richard Virenque vann bergspristävlingen sju gånger, 1994–1997, 1999, 2003 och 2004. Han vann totalt sju etapper.
Den arge grävlingen
Bernard Hinault var den naturlige ledaren i huvudklungan. Han cyklade med en imponerande auktoritet redan från 23-årsåldern. Om cyklisterna hade två bergsetapper och en platt etapp framför sig, kunde han åka längst fram i klungan och säga ”Okej, i dag åker vi långsamt de första 100 kilometrarna. Inga attacker”. Om någon ändå attackerade, åkte han i kapp och sa ”Om du försöker dig på det där igen, kommer du aldrig vinna ett lopp till”.
Under Touren 1980 gick etapp 5 från Liège till Lille med gatstenssektioner från Paris-Roubaix. Motvind. Kraftigt regn. Hinault hade tagit initiativet till en vapenvila på grund av det dåliga vädret, vilket gjorde cyklandet på gatsten väldigt farligt. Och sedan höll han sig längst fram hela tiden. Då såg han hur Jan Raas från TI-Raleigh attackerade. Hinalut tänkte ”Ok, det här är krig. Vill de verkligen spela det här spelet? De kommer förlora”.
Bernard Hinault leder tätgruppen i vätan
Regnet öste ner. Åskådarna tog skydd under träden eller höll sig i bilarna. En bil från schweizisk tv tappade kontrollen och slirade av vägen. Med 20 kilometer gatsten beskrevs dagen som lika hemsk som en tuff Paris-Roubaix. Vägen var full av vattenfyllda kratrar, som cyklisterna inte visste om de var en eller 15 centimeter djupa.
Sju cyklister kom loss, varav tre från TI-Raleigh. Hinault följde efter. Efter ett antal punkteringar var gruppen minskad till fem cyklister. Jan Raas var en av dem som fått ge sig. Nio kilometer från mål var det endast Hinault, Hennie Kuiper och Ludo Delcroix kvar. Hinault var den som jagade i kapp eventuella attacker. TI-Raleigh-cyklisterna, som tvingats tillbaka för att hjälpa sin lagkapten Joop Zoetemelk, jagade hårt två minuter bakom. Och regnet fortsatte ösa ner över cyklisterna klädda i tröjor av akryl.
Hinault besegrade Kuiper enkelt i spurten. I sina memoarer uttryckte han sitt oförstående inför att behöva cykla i sådana inhumana förutsättningar. Dagen efter väntade fler gatstenar. Nu fräste grävlingen till och tävlingsledningen gick med på att ta bort de värsta gatstenssektionerna från etappen. Smärtor i knäna tvingade Hinault senare att avbryta 1980 års Tour.
Poängräknarna
Efter skandalerna under 1904 års Tour ändrade man reglerna. Vinnaren utsågs nu via ett poängsystem i stället för tid. Förste cyklist fick en poäng. Efterföljande cyklister fick en poäng fler än föregående cyklist i mål. Dessutom fick de en extra poäng för varje fem minuter dem emellan, men max tio extrapoäng. Det var ett sätt att hindra att ett missöde skulle orsaka att en cyklist kom långt efter i sammandraget.
Etapperna kortades och hölls under dagsljus för att minska risken för fusk. Samtidigt utökades antalet etapper stegvis, först till elva och senare till 15. En annan nyhet var fler och högre berg. Först introducerades etapper i Vogeserna, sedan i Centralmassivet 1906 och slutligen i Pyrenéerna 1910 och Alperna 1911.
Det var fortfarande de som fuskade och åskådare som strödde ut spikar på vägen, men det minskade kraftigt och försvann med åren. Det nya poängsystemet behölls till och med 1912 års Tour. Antalet startande ökade under perioden från 60 till som mest 150 under 1909. Deltagarantalet sjönk lite när man införde etapper i de höga bergskedjorna. L’Autos upplaga ökade till över 100 000.
Det första världskriget
Det första världskriget innebar att Tour de France gjorde uppehåll i fyra år. Desgrange var angelägen om att komma i gång med Touren igen så fort som möjligt efter kriget. 1919 var det dags på sönderbombade vägar, med deltagare som inte hade tid att träna och utan många tidigare deltagare som dött i strid.
Desgrange valde trots detta att arrangera den näst längsta Touren i dess historia. 67 cyklister kom till start, många direkt från fronten och många fortfarande i tjänst. Sponsorerna hade även de problem så de gick samman och alla tävlade individuellt med gråa tröjor. Endast elva cyklister slutförde loppet, vilket är det lägsta antalet i Tourens historia.
Gränsövergången
En liten notis i några få tidningar. Festinas tränare Willy Voet hade stoppats på gränsen mellan Frankrike och Belgien med bilen full av förbjudna preparat. Han var på väg till Dublin, där 1998 års Tour de France skulle dra i gång. Världen brydde sig inte. Det var en marginell historia. Cyklisterna på Irland vaknade dock till. Ryktet spred sig snabbt. Alla fick panik. Det var inte ”Vad sysslar Festina med?”. Det var ”Vad ska vi göra med våra grejer?”.
En klar majoritet använde EPO. Det var förbjudet men det internationella cykelförbundet hade inget test. När världen insåg omfattningen av den systematiska dopningen blev den chockad. Cyklisterna var också chockade. De var dock chockade över att världen var chockad.
Voets första förklaring att drogerna var för eget bruk gick ingen på. Cyklisterna oroade sig för att när Touren återvände till Frankrike, då skulle helvetet braka loss. På vägen över kanalen hopade sig molnen. Det sas att drogerna dumpades överbord. Första dagen i Frankrike ändrade Voet sin historia. Han hade agerat på uppdrag av Festina. Festina-affären var ett faktum.
Polisen gör husrannsakan mot Festina
Nästa dag gjorde polisen husundersökning på Festina-cyklisternas hotellrum. Ingen brydde sig längre om cykeltävlingen. Festina var nyheten alla journalister jobbade med. De hade förvandlats till kriminalreportrar. Allmänheten fick en inblick i cyklisternas vardag och kände fasa och ilska. Cyklisterna var förvirrade. De förstod inte varför alla var så upprörda. De förstod inte varför de blev utbuade.
Festinas doktor Erik Ryckaert sa att han är emot dopning. Men han undrade var medicinsk behandling slutar och var dopning tar sin början. En vecka in erkände Festina organiserad dopning. Lagets nio cyklister blev utslängda. Frankrikes hälsominister sa att ”Vi är alla medskyldiga till detta hyckleri. Alla vet att dopning regerar under Tour de France”.
Från Lausanne betraktade Internationella olympiska kommitténs ordförande Juan Antonio Samaranch förbryllat spektaklet. ”Det här är fånigt” sa han. ”Om det inte är skadligt för hälsan så är det inte dopning”’. Reaktionerna lät inte vänta på sig. IOC tvingades vidta åtgärder och ett år senare bildades WADA.
Den överlägsne bergsgeten
Under Tour de France 1906 visade René Pottier på en fantastisk överlägsenhet. Han var den klart bäste klättraren och kunde i bergen bygga upp ett stort avstånd till konkurrenterna. Under den andra etappen fick Pottier efter 175 kilometer problem med cykeln. När han var i gång igen låg han 58 minuter efter täten. Han började jaga och 200 kilometer senare var han i kapp. Inte nog med det, han lämnade övriga bakom sig och vann etappen.
René Pottier öppnade en flaska vin och inväntade sina konkurrenter
På den tredje etappen tog man sig an klättringen upp till Col du Ballon d’Alsace. Pottier nådde toppen först. Han kom till början av stigningen i en grupp om 19 cyklister men vid toppen var han fyra minuter före näste cyklist. Segermarginalen blev 45 minuter. Vittnen som såg honom ta sig an stigningen frågade sig vad som kunde få en människa att tänja på gränserna till det möjliga.
Under etapp fem ledde han halvvägs in med en timme. Han bestämde sig då för att stanna vid en bar och beställa in en flaska vin. När han såg de första konkurrenterna cykla förbi, lämnade han sin nästan urdruckna flaska, hoppade upp på cykeln och körde förbi dem och vann etappen. Pottier vann Touren på 31 poäng.
Undret på Champs-Élysées
Greg LeMond var hemma i Kalifornien i april 1987 och jagade kalkon. Jaktlaget hade delats upp och plötsligt hör han ett skott avfyras. Han hade blivit pepprad med 60 hagel i ryggen och på sidan. Hans svåger hade råkat skjuta honom och hans lunga kollapsade. En polishelikopter råkade vara i närheten och det räddade hans liv. Kirurgerna plockade hagel från ben, armar, lever, njurar och tarmar. Läkarna tvingades lämna kvar haglen närmast hjärtat.
LeMond hade som förste amerikan vunnit Touren 1986. Först 1989 gjorde han comeback, för det lilla belgiska laget ADR. Våren var utan framgång. Han blev även utan den lön som utlovats. Efter samtal med sin fru Kathy beslutade han sig för att köra året ut. Han deltog i Giro d’Italia där han plötsligt under den avslutande tempoetappen visade ett skimmer av sitt forna jag. Han slutade på en andraplats, över en minut före totalsegraren Laurent Fignon.
Inför Touren var Fignons tränare Cyrille Guimard orolig. Guimard var den som upptäckt LeMond i början på 80-talet och tagit honom till Europa. Han kände LeMond väl och kunde se att han var tillbaka. ”LeMonde kommer bli farlig i Touren” sa han till Fignon. Den dubble Tour-segraren skakade bara på huvudet.
Den gula ledartröjan växlade mellan LeMond och Fignon under Touren. Inför etapp 17 upp till Alpe d’Huez ledde LeMond 53 sekunder före Fignon. Fignon attackerade, LeMond kontrade. Halvvägs uppför stigningen hade LeMonds krafter tagit slut. Guimard såg tecknen och åkte upp med bilen och sa åt Fignon att attackera. Fransmannen svarade att han inte kunde. Amerikanen försökte bluffa, men Guimard kände igen hans rörelsemönster. Guimard åkte upp till Fignon igen och beordrade honom att attackera.
Fyra kilometer från toppen lämnade så Fignon LeMond bakom sig. Nästa dag attackerade Fignon och utökade sin ledning till 50 sekunder. Alla tänkte att det var avgjort. Sista dagen bjöd dock på en 24,5 kilometer lång tempoetapp till Paris. LeMond cyklade med hjälm och ett styre som lät honom vila armarna framför sig. Han var aerodynamisk. Fignon cyklade med håret fladdrande i vinden och ett gammaldags tempostyre.
Den aerodynamiske Greg LeMond
Fignon led även av sadelskav under tempoetappen och han kämpade mot vinden. Vid mellantiden hade LeMond tagit igen 21 sekunder. LeMond hade dock sagt att han inte ville höra några mellantider. På Champs-Élysées var avståndet uppe i 40 sekunder. Fignons ansikte visade ett plågat uttryck. LeMond tog sig i mål på den snabbaste tiden. Fignon kom i mål på en tredjeplats 58 sekunder efter. LeMond vann sin andra Tour de France med åtta sekunder, den minsta vinstmarginalen någonsin.
Den lojale hjälpryttaren
René Vietto var 1934 i ledningen i Pyrenéerna när han fick höra att lagets kapten, Antonin Magne, var fast på toppen av Col de Port med en obrukbar cykel. Dilemmat var att Vietto inte bara ledde etappen utan hela Touren. Han befann sig vid foten av samma berg. Han stod inför valet att antingen cykla vidare och försöka vinna, eller vända och ta sig upp igen för att hjälpa sin lagkapten.
Rene Vietto i väntan på servicebilen efter han gett bort sitt framhjul 1934
Den lojale Vietto bestämde sig för att klättra tillbaka uppför berget och gav sitt främre hjul till Magne. Ett liknande scenario upprepade sig efterföljande dag. Magnes kedja gick sönder i utförsåkningen på Col de Portet d’Aspet. Återigen var Vietto på plats och han gav sin cykel till lagkaptenen. Magne vann till slut Touren medan Vietto slutade femma. Vietto kom aldrig att vinna Tour de France.
Italienarna
Italiens lagledare Alfredo Binda hade lyckats övertala Gino Bartali och Fausto Coppi att representera samma italienska lag 1949. Bartali ville tangera Thys rekord på tre segrar i Tour de France medan Coppi, som vunnit sitt tredje Giro d’Italia samma år, ville bli den förste att ta Tour-Giro-dubbeln under ett år.
Både Bartali och Coppi startade svagt och låg långt efter i början. När Coppi var loss i en utbrytning under den femte etappen sträcker han sig efter en flaska vatten från publiken. Totalledaren Jacques Marinelli drämmer till Coppi, som faller och cykeln går sönder. Den italienska lagbilen erbjuder honom en ny. Coppi vägrar då det inte är hans personliga reservcykel.
Bartali kommer i kapp och väntar med Coppi. Slutligen kommer Binda med Coppis reservcykel och de två italienarna ger sig av. Efter ett tag saktar en upprörd Coppi in. Han var förbannad över att lagledaren inte följt honom trots att han var i utbrytningen. Bartali inser att han inte kan vänta längre och lämnar Coppi efter sig. I mål är Coppi nu 35 minuter efter Marinelli. Binda får övertala honom att inte bryta.
Gino Bartali och Fausto Coppi i samarbete 1949
Coppi vinner nästa dags tempoetapp och tar igen åtta minuter. Dag för dag tar han in alltmer på Marinellis ledning. I bergsetappen som passerade topparna Vars och Izoard, var Coppi och Bartali loss. När Bartali fick punktering var det Coppis tur att vänta. Men när Bartali senare föll och stukade foten lät han Coppi fortsätta ensam. Coppi vinner etappen som har sin målgång i den italienska staden Aosta och tar över totalledningen.
Många italienare är på plats för att stödja Bartali och Coppi. Publiken ville även visa sin ilska mot Jean Robic som inför Touren sagt att han lätt skulle besegra de där italienarna. Förolämpningar haglade över icke-italienarna och fönster på franska bilar slogs sönder. Dagen efter tog den franska publiken hämnd och kastade tomater och stenar på de italienska cyklisterna. Arrangörerna tvingades be om ursäkt. Coppi höll ifrån och vann sin första Tour före Bartali och lyckades med sin dubbel.
Duellen Merckx – Ocaña
1971 bjöd på en episk kamp mellan belgaren Eddy Merckx och spanjoren Luis Ocaña. Under den tionde etappen var tio cyklister loss, inklusive totalledaren Merckx och Ocaña. Nerför det näst sista berget fick Merckx punktering. Bland andra Ocaña och Joop Zoetemelk attackerade och bröt mot den oskrivna regeln att inte attackera totalledaren vid mekaniskt fel. Zoetemelk övertog ledningen, en sekund före Ocaña och en minut före Merckx.
Eddy Merckx och Luis Ocaña i episk kamp om Touren 1971
Dags för etapp 11 och Orcières-Merlette. Ocañas lag Bic satte ett högt tempo redan i den första stigningen, då man sett att Merckx inte var i toppform. Joaquim Agostinho var först att attackera. Ocaña, Lucien Van Impe och Zoetemelk följde. Merckx hade magproblem och hade inte kunnat sova under natten. Han kunde inte svara.
Ocaña hade fått blodvittring och en efter en släppte hans motståndare. Med 60 kilometer kvar var han ensam. Han hade inte attackerat, utan långsamt höjt tempot till ingen annan orkade följa. Han kom i ensam majestät i mål i Orcières-Merlette. Han var nästan sex minuter före Van Impe och över åtta minuter före Merckx. Alla var övertygad om att Touren var avgjord. Alla utom Ocaña. Så länge Merckx finns så är inget avgjort.
Efter en vilodag var det dags för den mer eller mindre platta tolfte etappen. Ingen förväntade sig att något dramatiskt skulle hända. Ocaña stod längst bak vid start och pratade med journalister. Merckx lag Molteni stod uppradade längst fram. Och vid starten attackerade laget direkt i den inledande utförskörningen. Fyra cyklister från Moletni tillsammans med åtta andra kom loss.
Det var kaos i huvudklungan. Många cyklister hade limmat fast nya däck under vilodagen och de hade inte satt sig än. Däcken lossnade från fälgarna och cyklisterna föll till höger och vänster. En av Merckx lagkamrater i huvudklungan fick punktering och övriga lagkamrater väntade på honom. Ett misstag. De kom aldrig i kapp igen och kunde därmed inte störa de jagande.
De jagade och de jagande körde för fullt hela etappen. Merckx spurtade till sig en andraplats och tog igen två minuter och tolv sekunder på Ocaña. Det höga tempot innebar att de anlände en timme tidigare än väntat. Många missade därmed målgången i Marseille och en upprörd borgmästare svor att aldrig mer låta Touren komma på besök. Merckx var besviken då resultatet inte kändes värt insatsen. Både den psykologiska och fysiska effekten dagen hade på Ocaña var dock betydande.
Inför den sista riktigt tuffa bergsetappen på tävlingsdag 14 hade Merckx beslutat sig för att bombardera Ocaña till någon av dem fick vika ner sig. Han attackerade först uppför Col de Portet d’Aspet. Ocaña gav inte efter en millimeter. Härnäst på Col de Menté. Merckx märkte att Ocaña inte var lika smidig som tidigare och att han inte kunnat äta. Ocaña kunde dock följa Merckx attacker. Alltmedan de tunga molnen hopade sig.
I utförskörningen bryter åskstormen ut. Regnet öser ner och cyklisterna har fem meters sikt. Merckx jagar på. Han missbedömer en serpentinsväng, men håller sig upprätt. Ocaña har dock inte samma kontroll på cykeln utan kommer in för snabbt. Bromsarna fungerar inte i regnet utan han kraschar över vägrenen. Han tar sig snabbt upp, men far omkull igen när först Zoetemelk och sedan Agostinho glider in i honom.
Ocaña tas med helikopter till sjukhuset men skrivs ut dagen efter. Det finns delade meningar om hur pass fysiskt skadad han var. Problemet kan mycket väl ha varit den psykiska påfrestningen det innebar att Merckx inte gav upp. Trots en ledning med över sju minuter, vågade han inte ge Merckx en meter.
Merckx tog över ledningen, men vägrade bära den gula ledartröjan både under ceremonin efter etappen och under nästa etapp utav respekt för Ocaña. Han kontemplerade att bryta loppet, då han inte ville vinna på det här sättet. Merckx fortsatte dock och vann sin tredje Tour knappt tio minuter före Zoetemelk.
Turisten
Henri Pépin deltog i Tour de France 1907, men var inte intresserad av att vinna. Han deltog som en turist. Han hyrde in de två cyklisterna Jean Dargassies och Henri Gauban att assistera honom. De behandlade loppet som en nöjesresa och bar med sig Pépins koffert. På kofferten gick det att läsa: Henri Pépin de Gontaud. Pépin tillhörde dock inte adeln – Gontaud åsyftade hans hemby.
Sällskapet stannade för lunch när de kände för det och spenderade nätterna på de bästa hotellen. Dargassies och Gauban var Tourens första hjälpryttare. Under loppet stötte de på en Jean-Marie Teychenne liggande i ett dike. De hjälpte Teychenne upp och gav honom mat. Han anslöt sig till sällskapet och blev Pépins tredje hjälpryttare.
Etappen som aldrig ägde rum
Lance Armstrong avfärdar Travis Tygarts påståenden om att hans US Postal Team hade världens mest sofistikerade dopningsprogram. Tygart är vd för United States Anti-Doping Agency och den som fick Armstrong på fall. Armstrong säger tvärtom att US Postal Teams dopningsprogram var tämligen konservativt. Armstrongs tränare Michele Ferrari var väldigt riskmedveten. Floyd Landis och Tyler Hamilton däremot tog stora risker.
Inför 2003 års Tour hade Armstrong chansen att vinna sin femte Tour de France. Hans främsta konkurrenter var Jan Ullrich, som precis återkommit från en kortare dopningsavstängning, och basken Iban Mayo. Ullrich hade slutat med dopning efter Festinaskandalen 1998, i tron att alla skulle sluta. Han märkte snart att så inte var fallet.
Armstrong körde hårt i Critérium du Dauphiné och hade inte hunnit återhämta sig. Han hade väldigt låg andel röda blodkroppar inför Touren. För att åtgärda det sa han att han använt sig av det vanliga. Det som alla använde. Det var inget unikt. Inför etapp 15 ledde Armstrong med 15 sekunder före Ullrich. Etappen tog cyklisterna till toppen av Luz Ardiden och över Col du Tourmalet.
Lance Armstrong och Iban Mayo far i backen på Luz Ardiden
I stigningen upp mot målet i Luz Ardiden var favoriterna samlade. Mayo attackerade och Armstrong följde. Och åkte om. Han låg tätt mot åskådarna i kurvorna. För tätt. Armstrong faller huvudstupa över cykeln. Mayo kan inte väja utan faller rakt över honom. Ullrich styr runt och fortsätter förbi. Armstrongs styre hade fastnat i en elvaårig pojkes tygväska.
Armstrong och Mayo tog sig upp. Ullrich ledde gruppen, men tittade bakåt osäker på vad han skulle göra. Hamilton, som tack vare olyckan kunnat ta sig i kapp, åkte upp till täten och gestikulerade att alla skulle vänta. Mayo ifrågasatte Hamiltons motiv, övertygad om att han kände sig slut och att det var därför han ville att alla skulle ta det lugnt. Det var viktigt att respektera de oskrivna reglerna. Dopning avhandlades dock i de skrivna reglerna.
Armstrong och Mayo var strax i kapp. Armstrongs cykel skulle senare visa sig ha gått sönder när Mayo föll över honom. En spricka hade uppstått i delen av ramen som går parallellt med kedjan. Mayo attackerar och Armstrong följer. Mayo attackerar igen, men Armstrong kontrar och den adrenalinstinna amerikanen lämnar motståndarna bakom sig. Han tar etappsegern, inklusive 20 bonussekunder och leder med över en minut före Ullrich.
Armstrong tar sin femte seger i sin tuffaste Tour. Han vinner ytterligare två gånger men blir 2012 av med alla sina segrar. Han var den mest framgångsrike under eran av EPO och bloddoping och den som föll tyngst. Att ingen av hans rivaler gått ut och krävt att utses till segrare under någon av de sju Tourerna, ser Armstrong som ett bevis på att alla var lika goda kålsupare. Det vill säga, om de sju Tourerna verkligen ägde rum.
Pisspaus
På den stekheta nionde etappen under Touren 1978 från Bordeaux till Biarritz fick fransmannen Dante Coccolo lära sig en dyrköpt läxa. Läxan att huvudklungan är som en levande organism där vissa oskrivna regler måste respekteras.
När cyklisterna stannade för att uträtta sina naturbehov bakom buskarna, saktade resten av huvudklungan ner. En av de oskrivna reglerna. Men Coccolo tänkte i stället att han skulle utnyttja tillfället. Han satte full fart och lämnade resten av klungan bakom sig, i hopp om en ledning som skulle hålla intill mål.
När Coccolo lite senare själv behövde lätta på blåsan, passade några andra cyklister på att utkräva hämnd. De plockade upp cykeln han lämnat och tog den med sig en kilometer eller två och kastade den i diket. En förödmjukad Coccolo tvingades vänta i fem minuter på att hans lagbil nådde fram så de kunde plocka upp hans cykel.
Han slutade näst sist i sammandraget och deltog aldrig mer i Tour de France.
Ingen snö på Col du Tourmalet
Henri Desgrange vägrade 1910 först att inkludera etapper i Pyrenéerna då det ansågs för tufft. Han gav dock efter och sände Alphonse Steinès till Pyrenéerna i januari för att se om det var möjligt att skicka cyklister uppför bergen. Steinès stötte på många svårigheter. Han frågade en värdshusinnehavare om vägen till Col du Tourmalet. Värdshusinnehavaren svarade att det knappt går att passera toppen i juli, så det är i praktiken omöjligt i januari. Steinès hyrde trots detta en bil och åkte uppför berget.
Snö på Col du Tourmalet
Nära toppen var det så mycket snö att bilen inte kunde ta sig fram, så han fortsatte till fots. Han promenerade hela natten och ramlade ner i en ravin. Klockan tre på morgonen hittades han av en skallgångskedja. De gav honom snabbt mat och ett varmt bad. Nästa morgon skickade han ett telegram till Desgrange: ”Har passerat Tourmalet till fots STOPP Vägen framkomlig för fordon STOPP Ingen snö STOPP”. När man offentliggjorde att Touren skulle inkludera Pyrenéerna drog sig 26 av 136 anmälda ur.
Stoppuret från Normandie och Den evige tvåan
1964 utspelades en episk kamp mellan Jacques Anquetil och Raymond Poulidor. Anquetil hade vunnit Touren fyra gånger medan Poulidor var utmanare och publikfavorit. Anquetil sågs som den nordlige elegante cykelaristokraten. Poulidor sågs som en man av folket. Han talade med en långsam centralfransk dialekt och såg ut som en karikatyr av en bulldogg på cykeln.
Inför etapp 20 ledde Anquetil 56 sekunder före Poulidor. Poulidor planerade en attack upp till Puy de Dôme för att överta den gula ledartröjan. De klättrade skuldra mot skuldra uppför den 10 kilometer långa stigningen. Som den bättre klättraren var Poulidor favorit. Men Anquetil använde list – han tog innerkurvorna för att få en kortare väg. Han låtsades tre gånger att han inte kunde följa. Poulidor försökte skaka av sig Anquetil tre gånger utan framgång.
Efter Poulidors fjärde attack fick Anquetil slutligen ge sig. Han sträckte sig efter Poulidors tröja när benen inte orkade längre. Poulidor sa senare ”Jag saktade in, han saktade in. Jag attackerade, han svarade. Det var otroligt. Jag har aldrig tidigare mått så dåligt på en cykel”.
Poulidors lämnade Anquetil bakom sig 500 meter från toppen. Anquetil tappade tid men hoppades att han gjort tillräckligt. Poulidor vann etappen. Anquetil slutade tvåa och föll nästan ihop över lagets bil. Hans ansikte blev först lila och sedan vitt. Men han slutade aldrig räkna. ”Hur många?” frågade han. ”Du behöll 14 sekunder” fick han till svar. ”Det är fler än jag behövde” flämtade en lättad Anquetil.
Anquetil och Poulidor åker ett ärevarv i Parc des Princes i Paris
I den avslutande tempoetappen hade Poulidor den bästa tiden innan det var Anquetils tur. Nu var Anquetil favorit. Poulidor var fem sekunder snabbare vid mellantiden vilket väckte hans hopp. Anquetil avslutade dock klart starkast och vann etappen. Den besvikna publiken hyllade inte Anquetil, som precis blivit den förste att vinna en femte Tour de France.
Fången och fångvaktaren
Under den sjätte etappen 1913 blev en av förhandsfavoriterna Eugène Christophe påkörd av ett motorfordon och hans framgaffel gick sönder. Han tvingades gå över tio kilometer till närmaste by, släpande på sin cykel. ”Jag grät så mycket att jag inte kunde se någonting”, berättade han senare. Han sökte reda på en smed, som instruerade honom hur han skulle gå till väga. Reglerna sa att han måste laga cykeln på egen hand.
När han arbetat i tre timmar med reparationen bad han en sjuårig pojke fläkta honom med en blåsbälg. Den övervakande funktionären gav honom tio minuter tidstillägg för att han fått hjälp. En upprörd Christophe snäste åt den hungrige funktionären ”Om du är hungrig, ät träkol. Jag är din fånge och du kommer förbli min fångvaktare intill slutet”. Trots det långa uppehållet, slutade Christophe på en sjundeplats.
Slovenen mot slovenen
Primož Roglič gjorde sin tredje Tour 2020 medan det var premiär för Tadej Pogačar. Roglič tog sin enda etappseger under den fjärde tävlingsdagen. Roglič höll länge greppet om den gula ledartröjan med hjälp av sitt starka lag Jumbo-Visma. Under kantvindskörningen på den sjunde etappen hamnade Pogačar efter och tappade nästan en minut på sin landsman.
Med två etappsegrar kom Pogačar närmare och inför den näst sista dagens tempoetapp låg han 57 sekunder efter Roglič. Tempoetappen var 36,2 kilometer lång och avslutades med en förstakategoristigning på 6 kilometer upp till La Planche des Belles Filles. Både Roglič och Pogačar är duktiga på att åka tempo så ingen förväntade sig några stora förändringar i toppen.
Pogačars lag UAE Emirates hade förberett sig under två och en halv månad på etappen. Pogačar hade varit där på rekognoscering tre gånger tillsammans med sportdirektören Allan Peiper. Han kunde banan väl. Peiper satt även i följebilen under etappen och uppdaterade sin adept med mellantider. Pogačar startade två minuter före Roglič, men det var nära nog för att de skulle kunna hålla Pogačar uppdaterad.
Första mellantiden var efter 14,5 kilometer och Pogačar hade tagit igen 13 sekunder. Så långt ingen orsak till oro. Redan innan stigningen for Pogačar förbi Miguel Ángel López som startat två minuter tidigare. Det var tydligt att det gick fort för Pogačar. Vid den andra mellantiden vid 30,3 kilometer hade han tagit in 36 sekunder. Den avslutande stigningen med en snittlutning på 8,4 procent väntade.
En panikslagen Primož Roglič med hjälmen på sned
Inför stigningen bytte cyklisterna ut sina tunga tempocyklar mot lättare linjecyklar. UAE Emirates hade övat på bytet många gånger och sett ut den ideala platsen. Pogačars byte gick smidigt, medan Roglič hade problem. Han tycktes inte få fast foten i pedalen. Nu i sanningens ögonblick saknade Roglič sitt lag och det var tydligt att han inte hade sin bästa dag. Halvvägs upp såg han panikslagen ut och hjälmen satt på sned.
Samtidigt matade Pogačar på och snart stod det klart att han inte bara skulle vinna etappen utan även ta över den gula ledartröjan. Han gick i mål en minut och 21 sekunder före den tidigare ledaren Tom Dumoulin. En bruten Roglič kom in på en femteplats, en minut och 56 sekunder efter Pogačar. Pogačar var nu i ledningen med 59 sekunder. Den avslutande etappen till Paris var en formsak och den mest dramatiska vändningen sedan Greg LeMonds seger 1989 var ett faktum.
Lästips: Richard Moore – Etape: The untold stories of the Tour de France’s defining stages. 2014, HarperSport.
Prenumerera för 99 kr/mån!