“Don, I’ll pay you the money.”

Det var Sam Garetts sista ord innan han slogs ihjäl över en spelskuld på öppen gata av Don King. En skuld på 600 dollar till en Don King som drev illegala lotterier, vadslagning och utpressning. En Don King som redan dödat tidigare.

Då, 1954, sköt han ihjäl en inkräktare som bröt sig in i en av de lokaler där King arrangerade illegalt spel. Då var han visserligen inte King, eller ens en Don ännu.

Enligt polisen Bob Tonne som grep King så låg Garett blödande på trottoaren när Tonne beordrade King att släppa Magnum-revolvern han höll i sin hand. När Tonne sedan böjde sig ner för att plocka upp revolvern på Cedar Avenue såg polismannen den 195 centimeter långa och 115 kilo tunga King avsluta misshandeln med en sista dödande spark mot Garetts huvud.

På gatorna i East Side i Cleveland, Ohio, när han slog ihjäl Sam Garett var han fortfarande känd som “Donald the Kid” och efter att ha undsluppit straff för det dödliga skottet i ryggen 1954, då det var självförsvar mot en inkräktare med avsikt att råna stället, så åtalas han nu 1967 för mord av andra graden.

Mord av andra graden med en straffskala som i bortre änden ger livstid i fängelse.

Men direkt efter ett möte mellan domaren och Kings advokat så ändrades oförklarligt brottsrubriceringen till dråp.

Benådad efter att ha suttit i fängelse i endast tre år och elva månader kom en, enligt King själv, reformerad man ut i frihet. I fängelset Marion Correctional Institution sade han sig ha ägnat all tid åt att studera allt från de klassiska grekiska filosoferna till Shakespeare. Hur noggrant han studerade klassikerna är svårt att veta men har man hört Don King prata så vet man att han inte bara pratar snabbare än de flesta rappare rappar utan även utan svårighet kan klämma in citat från två klassiska tänkare eller författare i samma mening och detta utan att blinka eller andas där emellan.

Det som tände Kings gnista och intresse för boxning var när han på radion i fängelset lyssnade på den första fighten mellan Mohammad Ali och Joe Frazier. Den redan slipade King insåg att det fanns snabbare och, åtminstone tillsynes, vitare pengar inom boxningen.

Att King hade lärt sig att använda sin talang till att engagera viktiga personer för sin egen sak förstår man när man ser att frigivningsnämnden vägde sitt beslut för frigivning på de tongivande personer som skickat brev för Kings försvar. Där hittar man personer som pastor Jesse Jackson och Coretta Scott King, änka till Martin Luther King Jr för att nämna de för oss svenskar mest namnkunniga.

Don Kings svada och vana att förhandla med hala typer var de verktyg han behövde för att arrangera sin första boxningsgala 1972. Dock hade han några hinder att övervinna men man kan konstatera att redan här så kan man klart se den Don King uppträda med fräckhet, list och diverse halvlagliga övertalningsmetoder för att få allt att utspela sig efter Kings manus som vi sedan sett allt sedan dess.

Den “Donald the Kid” som alltid rörde sig med sedelbuntar i varje ficka på sin kostym ville hitta en väg till succé. Don King var hungrig på framgång.

Eftersom King hade haft en framgångsrik nattklubb under åren i East Side så hade han också ett kontaktnät som få andra. När King nu skulle ge sig in i boxningsvärlden så kontaktade han sin vän, sångaren Lloyd Price. Lloyd Price namn ligger kanske inte längst fram på musikälskares tunga längre men han hade en jättehit med låten Personality 1959 och kanske framför allt så hade han en hit med sin låt Lawdy Miss Clawdy som senare nådde ut i alla vardagsrum genom Elvis Presley.

Lloyd Price kände Mohammad Ali och nu vill King att Price skulle introducera de två för varandra.

Sagt och gjort. Så snart King fått en chans att prata med Ali så står han med ett löfte om att Ali skulle ställa upp och hjälpa King. Men hur? Med vad? King anlitar en advokat, Clarance Rogers, som i sin tur är bekant med demokraten George L. Forbes som satt i Cleveland City Counsil, alltså den lagstiftande delen av styret i staden Cleveland.

I ett möte på Clarance båt så diskuterar de hur de bäst skall kunna dra nytta av att världens för tillfället mest omtalade boxare just har lovat King att vara behjälplig.

Forbes pekar på en artikel i lokaltidningen och utropar ”Där har vi det”.

I tidningen framför männen på båten pekar Forbes på en artikel om Forest City Hospital. Ett sjukhus startat av svarta, med svart personal som inriktar sig på att hjälpa den svarta delen av befolkningen i Cleveland. Som nu får uppmärksamhet i pressen för att det är nedläggningshotat.

Så planen blir att arrangera en välgörenhetsgala där inkomsterna från galan skall skänkas till sjukhuset.

Det finns dock ett litet problem på vägen. Don King får på grund av sitt nyss avtjänade fängelsestraff inte arrangera någonting som juridiskt eller ekonomiskt ansvarig. King behöver en medarrangör. Lotten faller på den bäst lämpade. Don Elbaum.

Don Elbaum, en vid den här tiden redan väl etablerad boxningspromotor med ett eget stall av boxare, som arrangerade sina första matcher redan under Willie Peps glansdagar. Don Elbaum som lika mycket som Don King personifierar boxningens andra sida av medaljen. När Sugar Ray Robinson firade 25 år som professionell boxare så bjöd Elbaum på en storslagen kändismiddag för att fira händelsen. Alldeles i slutet av middagen så höll Elbaum ett storslaget tal till hedersgästens ära och överlämnade ett par boxningshandskar, de handskar Sugar Ray Robinson hade burit vid sin första seger i Madison Square Garden ett kvartsekel tidigare.

Sugar Ray blev förstås tårögd av varma känslor men när en fotograf föreslog att han skulle ta på sig handskarna upptäckte Sugar Ray att det var två vänsterhandskar.

Don Elbaum hade plockat upp dem ur något sopkärl i någon närbelägen träningslokal på väg till festen medan han slipade på sitt tal.

Elbaum nås av ett telefonsamtal en fredagsförmiddag då han är på väg mot Buffalo i New York där han arrangerat en gala. I telefonen är det, den för Elbaum bekante, senatorn för Ohio som presenterar sig och säger till Elbaum att han har en Don King med följe som vill växla ett par ord med Elbaum.

Efter att ha utväxlat artighetsfraser med varandra och King propsat på att Elbaum skall kalla honom Don kort och gott så förklarar King att han och hans sällskap vill ha ett möte med Elbaum och det under innevarande fredag. Elbaum svarar kort att det är omöjligt då han är på väg till ett arrangemang och inte förväntas vara tillbaka innan måndag.

Don King ökar insatsen och säger att han och hans sällskap kommer att sitta kvar på senatorns kontor, med senatorn, tills Elbaum dyker upp.

När senatorn återfår telefonluren och Elbaum frågar vad det är för galning han precis har talat med svarar senatorn trött att hur som helst så kommer han att vara fast där han sitter till Elbaum dyker upp.

Klockan sex på kvällen kliver Elbaum in på senatorns kontor och Don King har nu fått den medarrangör han måste ha för att kunna genomdriva evenemanget.

Dags att fråga Lloyd Price om ytterligare en tjänst. King vill ha en rejäl gala. Musik, mode och boxning, biljettköparna skulle få valuta för pengarna! Och Price får artister som Wilson Pickett och Marvin Gaye att ställa upp. När alla andra börjar undra hur man skall kunna sälja tillräckligt med biljetter för galan så sitter King lugn i båten. Don King, mannen som har arrangerat illegala lotterier i ghettot i flera år ringer upp sina springpojkar och mot provision så sålde de även biljetter till alla lottköpare på sina listor. De hann knappt ut på gatorna innan de kom och hämtade fler buntar med biljetter. Slutsålt.

Efter konserterna och Mohammad Alis uppvisningsboxande, några lättsamma ronder mot lokalpolitiker och en avslutande tre-rondare mot Terry Daniels, så räknade King in inkomsterna. 81 000 dollar fick man in på biljettförsäljningen.

Sjukhusledningen på Forest City Hospital jublade. En stund.

När sjukhuset tog emot de intjänade pengarna så var det 17 000 dollar kvar. Enligt alla inblandade på Kings sida av saken så var mellanskillnaden kostnader. Med tanke på vilka artister som var bokade och hyra för Cleveland Arena så kanske just den här delen av Kings historia med inte helt snygga affärer faktiskt stämmer. Trots det kände sig sjukhuset lurade och mönstret känns igen. Rekordinkomster i ena änden, Don King får sin del men alla andra tycker att det fattas en del av vad som utlovats.

Don Elbaum har alltid hävdat att den här galan var det största han har presterat. ”Jag introducerade Don King för boxningen. Det är det bästa och det sämsta som har hänt boxningen någonsin.”

1900-talets största boxningshändelse var, så här i backspegeln, utom tävlan “The Rumble in the Jungle”. Om välgörenhetsgalan för Forest City Hospital var den den boxningshändelse som dittills hade dragit in mest pengar så var “The Rumble in the Jungle” matchen som slog alla tidigare rekord i ett globalt perspektiv.

1974 så lovar King både George Foreman och Mohammad Ali fem miljoner vardera om de ställer upp i en match mot varandra. Det här var summor som en proffsboxare, världsmästare eller ej, inte hade varit nära att kunna tjäna på en match någonsin tidigare. Men det betydde också att King var tvungen att lyckas hitta vägar att finansiera arrangemanget på. Det gick trögt för King. Tv-rättigheterna gav inte i närheten av de pengar som han behövde för att finansiera det hela och inte heller kunde han hitta en arena som både var stor nog att sälja massor av biljetter till utan också förhållandevis billig. Han ville inte hamna i samma situation som efter välgörenhetsgalan för Forest City Hospital där en knapp femtedel av inkomsterna fanns kvar i vinst.

Det är nu Don King gör vad vi i dag skulle kalla “tänka utanför boxen”, eller kanske utanför boxningen. King bestämmer sig för att söka utanför USA. Först försöker han i Saudiarabien. Det blir ett bakslag på grund av kung Faisals frånfälle, om man skall tro Don King själv, men i sitt fortsatta sökande hittar han den perfekta lösningen. Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) och dess diktator Mobutu Sese Seko. Mobutu behöver skådespel för folket och vill höja sin internationella status.

Ett avtal nås där Mobutu tar ett djupt spadtag i nationens kassakista och betalar King för att genomföra århundradets boxningsgala. Inte i New York. Inte i Las Vegas, utan i Kinshasa, Zaire.

Det blev en succé. King förlitade sig på samma upplägg som i välgörenhetsgalan 1972. En handfull av världens största musikartister i kombinationen med ett huvudnummer som folk runt om i världen väntade på med spänning. Men skulle det ha kunnat blivit en succé utan samarbetet mellan en narcissistisk gangster och en diktator? Ett par år tidigare hade Mubuto ändrat sitt namn till Mobutu Sese Seko Koko Ngbendu Wa Za Banga, vilket i översättning blir: Den allsmäktige krigaren som genom sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring lämnande ett spår av eld efter sig.

Mobutu Sese Seko och Don King. Kanske var det män som dessa, som kanske aldrig tänker eller handlar inne i boxen som krävdes för att det skall skapas boxningshistoria? Var och en får dra sin egen slutsats, men det vi vet är att King lyckades med samma upplägg ännu en gång, den gången i Filippinerna.

Don King har aldrig dragit sig för att spela ut rasistkortet. Han pratade ofta om hur boxningen var en sport vars förutsättningar var att svarta boxare slogs och blödde för att göra sina promotors rika. Med syfte att få gemene man att tänka på kombinationen svart boxare, vit promotor. Att King själv var en av de som skodde sig på att unga svarta män slet, slogs, svettades och blödde låtsades han helt enkelt inte om.

Även i Zaire lyckades King iscensätta den rasistiska vinkeln. Mitt i mörkrets hjärta så presenterades Mohammad Ali som den svarte kämpen som slogs för de svarta och symboliserade deras kamp mot den vite mannen. Detta kryddade stämningen så bra att publiken skanderade “Döda honom!” i kör när Ali visade upp sig dagarna innan match. De ville se Ali döda sin vite motståndare.

När den likaledes svarte George Foreman landade i Zaire så var masspsykosen redan ett faktum. Foreman var den vite i zairiernas ögon och det faktum att Foreman kom med sin schäferhund i sällskap räckte för att göra Foreman vit, oavsett faktisk hudfärg.

Kings rastaktik fungerade.

Som Larry Holmes senare kom att beskriva det, “Don King looks black, lives white and thinks green”.

Med “The Rumble in the Jungle” hade King börjat ta kontroll över tungviktsboxningen i USA. Kings fräckhet ökade för varje tungviktsmatch och snart kunde han skriva kontrakt med boxare som ville utmana om titlar att om de vann matchen så var de tvungna att byta manager till Don King. Hans metoder att samla vinnarna var så nära utpressning man kan komma. Pengar rullar in, det går bra nu.

Såväl Foreman som senare Mike Tyson kom att stämma Don King. Tyson stämde King på hela 100 miljoner dollar men gjorde upp utanför rättssalen och fick 14 miljoner dollar. Mike Tyson var besviken på den man han sett upp till som mentor och surrogatfader. ”Han gjorde mer ont för svarta boxare än någon vit promotor gjort under hela boxningens historia” sade Tyson om King.

Don King hade boxningen helt i sitt grepp i mitten av 1990-talet och bara under 1994 så arrangerade han 47 titelmatcher. Men Kings rykte bland boxarna hade börjat vittra. En boxare som Lennox Lewis ställde upp i galor och matcher arrangerade av Don King men Lewis vägrade att någonsin skriva på ett kontrakt med King. Dessutom var det allt fler som började få upp ögonen för att boxarkarriärer onekligen verkade gå i fel riktning efter att en boxare väl blivit en del av Kings stall. En belackare skulle kunna påstå att det King ägnade sig åt var ett slags boxningens löpande band där boxare som var redo att slåss för titlar kom in i Kings stall och redan innan bläcket hade torkat på kontraktet började King leta efter nästa utmanare.

En metod för att ta tillbaka så mycket pengar som möjligt från de boxare som skulle ha ersättning för sitt blod och svett var att ta betalt för allt de gjorde och behövde. Det här var ingenting som bara Don King gjorde men det var King som närmast skapade en konstform av det.

Tim Witherspoon berättade att King kunde skicka ett bud med lunch ner till träningslokalen och sedan nästa gång han träffade sin boxare frågade han om denne hade uppskattat lunchen. När boxaren svarade ja och tackade artigt för den visade vänligheten så hann boxaren knappt hem igen innan han fick en faktura på såväl lunchmaten som budet som levererat den. Med ett litet påslag för Don Kings goda vilja naturligtvis.

Boxning har haft en skuggsida ända sedan den dagen som boxare kunde få betalt för att slåss. Boxare som slåss för pengar och åskådare som vill slå vad om vem som är den bäste för dagen. Därför har boxningen också långt innan Don King hörde sin första boxningsmatch på radion där i sin cell på Marion Correctional Institution haft sin beskärda del av uppgjorda matcher och mutade domare. Ju mer pengar i slutna kuvert under borden, desto skummare figurer dyker också upp till festen.

En man som Don King når inte till toppen utan att ta en och annan genväg. Ibland hjälper det inte att man har världens mest smorda munläder och får boxare att skriva på blanka kontrakt. Den snabbaste vägen är aldrig den smalaste och i den snabbaste filen åker de som har rätt sorts kontakter.

Don King hade en och annan affär ihop med maffian och han tog varje genväg som dök upp. Så hur klarade han sig från att åter hamna i fängelse? Kanske med Guds försyn och ren tur?

Att Don King hade kontakter med maffian i New York var ingen större hemlighet och att få sätta Don King bakom galler igen var mången polis dröm. FBI satte igång en utredning och lade ner enorma ekonomiska resurser på att fånga King med fingrarna i maffiaburken. Men King var svår att få grepp om. Don King hade stått öga mot öga mot självaste Rudy Giuliani, då federal åklagare, med ett dussintal bedrägeriåtal emot sig.

Detta samtidigt som en kommitté ville utreda Don Kings eventuella inblandning i olagligheter inom boxningen.

King var inte sämre än att utnyttja boxningskommitténs utredning för att vägra att svara på några frågor med hänvisning till grundlagens femte tillägg. Men att han mycket gärna svarade på rättens frågor och skulle vara behjälplig på alla sätt han möjligen kunde efter utredningen för kommittén var klar. Don King verkade omöjlig att rubba.

FBI som redan då hade försökt att lägg vantarna på Don King drog slutsatsen att de måste komma King in på livet för att kunna få honom bakom lås och bom.

Columbo-familjen är en av New Yorks fem klassiska maffiafamiljer och Michael ”Yuppie Don” Franzese en av familjens kaptener hade på 1980-talet en lukrativ affär med den ryska maffian där bensin importerades och såldes till fullpris men inga skatter betalades. När bensinen flödade som bäst så beräknas Franzese ha dragit in mellan fem och åtta miljoner dollar i veckan.

Franzese, som alla mafiosos, hade ett ständigt öga på boxning. Alla ställen där korruption finns, finns maffian och Franzese är lika svårfångad som Don King. Han är ännu en som Rudy Giuliani inte lyckades få fälld trots ett åtalsförsök gällande hundra fall av utpressning.

Victor Quintana, en FBI-agent under täckmantel som narkotikahandlare från Sydamerika, närmade sig Franzese genom boxningen och lyckades med tiden komma mycket nära. FBI ordnade en lägenhet på West Side och bilar som anstår en knarkkung, en Rolls-Royce och en Cadillac Eldorado. Sedan startade man ett produktionsbolag som skulle visas upp som verksamheten där man tvättade knarkpengarna rena.

Victor och Franzene spelade squash tillsammans på dagarna och festade ihop på kvällarna och när Victor kände att han hade Franzeses förtroende så presenterade han sin idé.

Planen som han presenterade för Franzese var att tvätta pengar från narkotikaaffärerna via projekt inom boxningen. Pengarna som skulle tvättas var av så höga belopp att de behövde komma i kontakt med den största promotorn, Don King.

Franzese litade på Victor och för att kunna få till ett möte med Don King behövde han först klara av ett möte med de andra maffiafamiljerna i New York. Eftersom det redan fanns kontakter mellan Don King och maffian så behövde familjerna godkänna att Franzese tog kontakt med King. För att inte trampa någon familj på tårna.

Sedan förklarade Franzese för Victor att han ville se pengarna först. Ingen maffiakapten riskerar att göra sig en slät figur för någon annans räkning. Pengarna var inget problem. FBI försåg Victor med flera miljoner dollar i kontanter.

Franzese behövde nu en kontakt i nätverket som kunde presentera honom för Don King. Lotten föll på en man som maffian ofta använde som mellanhand, Al Sharpton. Al Sharpton, medborgarrättskämpen och baptistprästen som fungerade som konsult mellan maffian och den svarta medborgarrättsrörelsen.

Franzese träffade Don King och presenterade upplägget. Victor ville in med pengar för att arrangera en stormatch men varnade också King för att han bara hade känt Victor i åtta månader och att han egentligen inte kände någon annan som visste något om honom.

FBI hade nu lyckats få till ett samarrangemang med Don King. Nu behövde de bara få matchen att gå av stapeln och gripa Don King efter att pengar bytt händer.

Då händer något som ingen hade kunnat förutse.

En boxare dör av skador han tillfogats i boxningsringen.

Ray ”Boom Boom” Mancini vinner mot sydkoreanske boxaren Duk Koo Kim på teknisk knockout i fjortonde ronden, men strax efter matchen kollapsar Kim och faller i koma. Några dagar senare är han död.

FBI får kalla fötter. Man vill inte riskera att man skall sluta med en död boxare och riskera att hela affären slutar i dålig publicitet och ansvar för dödsfallet. FBI backar ur och ännu en gång går Don King vidare som en fri man.

Söndagen 12 juni i år hölls matchen som med största sannolikhet blir det faktiska slutet för Don Kings karriär inom boxningen. På året 50 år, ett halvt sekel, sedan han arrangerade sin första boxningsmatch. Efter en minst sagt udda presskonferens, några dagar innan kampen, där King höll ett 30 minuter långt svamlande tal. Ett tal som innehöll allt från Ukraina, drottning Elizabeth, skolskjutningar ett eventuellt nukleärt tredje världskrig och en smula boxning – så föll sedan hans boxare i ringen.

Daniel Dubois slog ut Trevor Bryan i fjärde ronden i vad som kan komma att bli det sista vi ser av Don King i boxningsvärlden. 90 år gammal och med Trevor Bryan som bäste boxaren i stallet så ser det ut som att den excentriske King får svårt att komma tillbaka. Samtidigt så var det ingen, absolut ingen, som trodde att han skulle vinna budgivningen för att få arrangera evenemanget, så vem vet när den hårresande historien om Don King faktiskt är färdigskriven.

Älskar det fria skrivna ordet och lokalkultur. Har aldrig varit likgiltig inför någonting och kommer förhoppningsvis aldrig att så bli.