Många av er kanske inte tänker på David Lynch som ett komiskt geni. Riktiga Lynch-skallar vet, dock. Ni andra ska få ett insidertips nedan.

Precis som en Bergman eller en Kafka så dras Lynch med en image hos gemene man om att vara mörk och svår. Men precis som nämnda herrar är han minst lika mycket humorist som något annat. “Absurditet är vad jag gillar mest i livet”, har han sagt i en intervju.

Att han gillar att skratta är rätt omvittnat, som till exempel när kompositören Angelo Badalamenti skulle lägga spoken word på spåret A Real Indication från soundtracket till Fire Walk with Me. Enligt egen utsago garvade Lynch så hårt att han fick ett bråck i magen och behövde opereras. Sånt som händer om man lever på enorma mängder kaffe med enorma mängder socker i, kan jag tänka. Han gjorde också en skämtserie i tidningen LA Reader, The Angriest Dog in the World 1983–1992. Googla den.

Humorn finns närvarande mer eller mindre i de flesta av hans filmproduktioner, men som med allt annat i Lynchs universum är den inte sällan högst experimentell. Förutom en del kortfilmer tog han väl ut de avantgardistiska humorsvängarna som mest i den magnifika tredje säsongen av Twin Peaks.

Jag försöker föreställa mig hur personer som hade lite mysiga minnen av de första två Twin Peaks-säsongerna, och kanske inte så mycket mer relation till Lynch än så, reagerade på den nya säsongen. Inte minst de närmast oändligt utdragna scenerna med agent Cooper som något slags sinnesslö robot, styrd av högre makter, som gjorde karriär inom försäkringsbranschen. Den ursprungliga Twin Peaks-serien hade absolut en hel del humor, även bisarr sådan, men den är ändå skapad i ett tv-vänligt format. Som alla vet som sett säsong tre så är det Lynch i full frihet, i alla riktningar.

Vad färre kanske känner till är att Lynch tillsammans med Twin Peaks-vapendragaren Mark Frost, gjorde en renodlad komediserie redan 1992, On the Air. Den sändes faktiskt på SVT när det begav sig. Det gjordes sammanlagt sju korta avsnitt om en påhittad amerikansk tv-station år 1957, som direktsänder ett slags sämre revyprogram där allt konstant går fel. En del skådespelare som gör biroller i Twin Peaks och andra Lynchproduktioner dyker upp; Ian Buchanan är exempelvis perfekt som programmets tilltänkta stjärna, den avdankade divan Lester Guy.

Lynch angriper humor på liknande sätt som han angriper allt annat: Han saktar ner det, drar ut det, zoomar in alldeles för nära, ser efter vad som händer om man drar ut på något alldeles för länge, gör något alldeles, alldeles för dumt. Resultatet blir också något helt annat än en traditionell situationskomedi. Ibland bara sitter man som ett frågetecken, ibland skrattar man så man gråter, utan att riktigt veta varför.

On the Air är buskis på syra. Tv-stationens chef från ett oidentifierat öststatsland pratar obegriplig rotvälska som omgivningen konstant feltolkar på tre–fyra olika sätt. Huvudpersonen Betty är fullständigt pantad, men vinner allas hjärtan genom att vara käck och rar och sjunga små sånger. Det är mystiska apparater som släpper ut en gas “som får en att skratta och känna sig korkad” om man trycker på fel knapp. Det är de siamesiska tvillingarna “Hurry up twins”, som bara går förbi kameran en gång i varje avsnitt och skanderar “Hurry up! Hurry up!”. En medarbetare lider av en ögonsjukdom som gör att han “ser 25,62 gånger mer än vanliga människor”. Det är även massor av klassisk slapstick, men allt är hela tiden lite för skevt, lite för mycket, med de mest surrealistiska ljudeffekter.

Om jag bara utgår från min egen humor kan jag inte begripa varför serien inte blev en succé. Den är roligare än i stort sett allt som ger sig ut för att vara komedi, och jag förstår inte varför inte fler plöjer i den här verkligt experimentellt idiotiska fåran. Men jag tycker ju å andra sidan också att videoklipp med hundar och katter som låter som om de pratar människospråk är det roligaste som finns. Rent krasst inser jag att den här serien inte är för alla, kanske inte ens alla David Lynch-fantaster.

Om jag ska komma med någon kritik mot serien så är det väl att den litegrann bränner sitt krut i första avsnittet. Det är ett sådant overkligt tajt mästerstycke att den bara når upp till de nivåerna glimtvis i de följande avsnitten. Hela serien har getts ut på dvd på senare år, men jag vågar inte uttala mig om hur lätt den är att få tag på. Ett rimligt drag vore ju annars att lobba SVT för att sända den igen. Något erkännande ska de ha för att de åtminstone gör ett och annat bra inköp.