Jan Guillou har brutit lårbenshalsen. Nej, det skedde inte i badkaret som enligt Guillou är en farlig plats. I sin kolumn i Aftonbladet förklarade han nämligen i december 2021 att:

”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”

Olyckan skedde istället i en trappa i ett hotell i norska Lillehammer. Guillou har berättat för Expressen att olyckans förklaring inte är dåligt balanssinne utan att den berodde på att han är en riktigt gentleman.

Guillou befann sig på en författarafton i staden och efter uppläsningar och de vanliga hovsamma frågorna var det dags för efterfest på hotellrummet med några av de övriga deltagarna. I sällskapet fanns Guillous fru, förläggaren Ann-Marie Skarp, samt hans vän och författarkollega Anne Holt och hennes partner Tine Kjær. Dryck måste enligt vad Guillou förtäljer transporteras till rummet, det framgår inte om det berodde på att minibaren redan var tömd (eller om innehållet inte höll måttet för Guillou som ser sig själv som någon som förstår sig på det här med alkoholhaltiga drycker).

Det är på själva transportsträckan olyckan händer. Guillou berättar för Expressen:

Jag upptäckte att Anne gick och bar på två ölflaskor och ett vinglas. Jag tänkte att så kan man inte ha det, så jag tvingade av henne en ölflaska för att det skulle gå lättare.

Man frågar sig varför han nöjde sig med att bara ta en av ölflaskorna? En välbelevad man skulle väl ha tagit båda. Men det kanske var tur att han inte var så väluppfostrad för snart uppenbarade sig så att säga ett hinder i terrängren.

”Tre små trappsteg”.

Guillou snubblar.

I luften hann jag tänka ut att en gentleman inte krossar en ölflaska i en hotellkorridor. Jag ansträngde mig och lyckades rädda ölflaskan. Effekten blev emellertid att jag landade rakt på ena höften.

Guillou brukar alltid klaga på andra journalisters brist på exakthet, på att de broderar för mycket. Överdriver. Han har så rätt, men frågan är om han inte gör det själv i det här fallet. Snubblade han ”på tre små trappsteg” kan hans luftfärd inte blivit alltför lång, såvida han inte kom springande.

Guillou är dessutom bara en tvärhand hög så mycket till luftfärd kan det inte ha blivit. Ändå hinner han reflektera över hur en riktig gentleman beter sig i den situation han befinner sig i, samt vrida sig runt sin egen axel i 90 grader så att han landar på sidan. Inte bara en gentleman utan också en graciös och vig sådan.

Men ens tanke går nog mer till berusade turister på sydligare nejder – ni vet de där som snubblar runt på strandpromenaden med drinkglaset eller rentav flaskan i handen, och envist vägrar släppa greppet, och ta emot sig med händerna när de faller. Det vore mig dock givetvis fjärran att tro att vi har med något sådant att göra i det här fallet. Bara en association jag fick.

Operationen i Norge gick bra. Guillou har nu fått en stålhöft, samt smärtstillande tabletter. Och de ställer till problem.

Vari problemen består? Lindrar inte pillren smärtan tillräckligt?

Njae, problemet är ett annat, förklarar Guillou:

De är så pass starka att de inte fungerar tillsammans med middagsvin. Man får avväga det där: Hur mycket smärta tål man för att kunna dricka vin till maten? Och hur länge måste man hålla upp med vinet innan man inför natten kan ta de där läskiga pillren?

En gentleman är givetvis också en person som inte söker onödig uppmärksamhet, och besvärar omvärlden med triviala detaljer om den egna personen, och Guillou vill påpeka att det förstås gäller honom också:

Jag har författarkolleger som skulle ha fyllt Facebook och vad det nu heter med upplysningar i ämnet, men jag är en mera gammalmodig typ, som inte tycker att olycksfall är av särskilt stor litterär betydelse.

Men han har ändå uttalat sig för Expressen och Aftonbladet om olyckan, och den har blivit omskriven i ett antal andra tidningar. Alla har inte samma tillgång till media som Guillou och kanske därför använder Facebook för att upplysa bekanta om att de fått en stålhöft.

Men Guillous uttalande är väl egentligen mest märkligt av ett annat skäl. Han säger själv att han är en ”gammalmodig typ”, och han är så gammalmodig att han fortfarande använder skrivmaskin när han skriver sina romaner och andra texter. Och att han inte använder Facebook beror väl alltså mest på att det liksom är lite svårt att skriva uppdateringar där med hjälp av en skrivmaskin.

Jag tycker dock inte man ska försöka göra sig lustig över lårbenbrott i sig, och önskar givetvis Guillou ett snart tillfrisknande. För äldre människor kan lårbensbrott ha en olycklig och till och med dödlig utgång. Om det nu är som Guillou säger att han skadade sig på grund av att han är en gentleman, så kanske han också ska sända en tacksamhetens tanke till KGB, i vars tjänst han befann sig under några år. Man får väl anta att han av sin uppdragsgivare fick åtminstone en snabbkur i närstrid och hur man faller utan att skada sig.

De kunskaperna kom säkert väl till pass den där olyckliga kvällen i Lillehammer.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.