VARFÖR GÅR DU INTE OMKRING NAKEN PÅ JOBBET? Att utforma sitt utseende för att visa att man är speciell visar bara att man inte vet vem man är – ”Att klä sig bör vara ett sätt att bibehålla ett fast grepp om verkligheten” – och sig själv

I coronahysterins kölvatten har tallösa krönikor och blogginlägg publicerats som talar om vikten att klä sig, trots att man kanske inte ska gå någonstans eller bli sedd av någon. Det är bra för ens mentala hälsa, för ens produktivitet, för ens känsla av normalitet. Självklart har de alla rätt.

Förutom att det är djupt omänskligt att under någon längre period leva isolerad i en lägenhet utan kontakt med yttervärlden, såsom påtvingats och fortfarande påtvingas människor runt om i världen, så är det djupt omänskligt att inte klä sig. Att inte skapa gränser kring dagens händelser, eller gränser kring det privata och det offentliga livet. Men frånsett de potentiella positiva biverkningarna av att klä sig, varför är det så viktigt, så djupt mänskligt att klä sig?

I en i övrigt mycket lättviktig text, skriven av Rebecca Evans-White för Condé Nast College of Fashion & Design, finner vi tre grundläggande skäl till varför människan klär sig. För att skyla sig och bevara sin blygsamhet, för att skydda kroppen från värme, kyla och skada, och för att smycka och pryda kroppen.

Syster Sofie Hamring OP skriver i sin Till man och kvinna skapade Han dem från 2011 att människan efter fallet började skyla sina kroppar eftersom de ”intuitivt erfar att den andres blick kan reducera dem till objekt”. Sedan den ursprungliga tilliten mellan man och kvinna brutits kan kroppen inte längre vara ett ”rent instrument som kan kommunicera det egna jaget till den andre”. Önskan att skyla kroppen vävs samman med önskan att skydda den från yttre hot, med den skillnaden att hotet i detta fall kommer från andra människor och deras eventuella illvilja. Samtidigt talar Syster Sofie OP:s ord om den fundamentala roll kroppen har som kommunikationsmedel, den yttre manifestationen av våra inre jag. Det anknyter också Hamrings tankar till det tredje skälet att klä sig, att smycka och framställa kroppen i god dager.

Kroppen som kommunikationsmedel är ofrånkomlig, så länge människor har både ögon och intellekt, och kanske den mest intressanta aspekten av klädsel och mode. Vår utseende, både det vi valt och det vi inte kunnat välja, är ett språk som överför ett budskap till alla dem vi möter. För den moderna dualistiska förståelsen av människan, där vattentäta skikt finns mellan den fysiska verkligheten och den inre självförståelsen, framstår det närmast som en skymf. Vem är du att tala om för mig att jag är en man, bara för att jag har skägg och adamsäpple? Vem är du att säga att jag är en slampa, bara för att jag klär mig precis som en sådan? För somliga verkar det nästan vara ett förtryck i sig, att människor allt ska tänka någonting alls om en utifrån ens fysiska manifestation. Så oerhört kränkande.

Hur vi väljer att framställa oss själva sker med nödvändighet i en kontext. För den sunda människan finns det en naturlig vilja att respektera det omgivande samhället, i allt som är gott, genom att följa vissa normer och förväntningar. Om inget annat gör man det av ren artighet mot sina medmänniskor, och denna artighet utgör den mest basala grunden för våra stilistiska val. Få skulle väl höja på ögonbrynen över att se en baddräkt eller bikini på stranden, men mitt i Stockholm city bär man inte det. Det är inte norm, och det är oartigt mot omgivningen.

Hos alla människor tycks finnas en vilja att genom sitt utseende uttrycka sitt autentiska jag. Hos den sunda människan kommer detta uttryck både ta hänsyn till omgivningen, vad som klär en, och ens självbevarelsedrift. Man klär sig på ett sätt som gör en tillgänglig för andra människor, inte på ett sätt som alienerar dem. Man vill att andra uppfattar att man är ett ”vem” inte ett ”vad”, eller ett spektakel. För en osund person blir däremot klädseln en möjlighet att alienera både sig själv och sin omgivning. De så kallade transsexuella är det mest extrema exemplet, men slutligen bara ett i mängden. Med hjälp av smink, kläder, operationer och annat kan man omskapa sitt yttre tills man allt mindre påminner om en människa. Istället för att ta makten över omvärldens intryck av en får alla de syntetiska förändringarna motsatt effekt, ett bisarrt yttre avslöjar ett kaotiskt inre.

Att klä sig bör vara ett sätt att bibehålla ett fast grepp om verkligheten. Om realiteten av ens egen kropp med dess bestämda egenskaper, om ens roll i familj och samhälle. Ett enkelt och praktiskt sätt att odla sitt sunda förnuft. En rebellisk handling i en värld som dag för dag alltmer liknar en vårdhem för sinnessvaga.