Samtidigt som man nu i USA inleder kongressförhör om vad som hände på Kapitolium 6 januari 2021, inleder vi vår serie om USA:s historia. Vår USA-korrespondent Anders W Edwardsson kommer i en serie artiklar att skildra ett USA som befinner sig i inbördeskrig, och förklara hur denna situation uppstått.

När jag kom till USA första gången 2003 fick jag en snabbkurs i politisk korrekthet. När jag en dag på kontoret råkade nämna att det i en tv-debatt kvällen innan bara varit färgade som tyckt att folks hudfärg var viktig blev det tyst som i graven. Detta var bara en harmlös observation, men uppenbarligen något som inte fick påpekas av blekansikten som jag. Som då fortfarande relativt ung och naiv kunde jag inte förstå varför amerikaner inte ville diskutera frågan. Med åren har jag dock lyckats reda ut orsaken.

Amerikansk politik har alltid varit livlig och högljudd. Ideologiskt förblev dock skillnaderna länge liten. Under 1800-talet orsakade bara enstaka sakfrågor som slaveri och importtullar hårdare debatter. Detta skapade en kultur av att inte käbbla för mycket. En annan orsak till den relativa borgfreden var att alla fortfarande tävlade i att uttrycka stöd för grundlagsfädernas vision om USA som en union där politikerna i Washington DC bara tog hand om saker som försvar och utrikespolitik medan delstater, counties (kommuner), och folk själva skötte resten. Det fanns alltså inte så mycket att vara oense om.

Lyndon B. Johnson och polarisering

De två partierna förblev också länge relativt eniga och, med europeiska mått mätt, center-höger. När jag växte upp på 1980-talet kunde man i svensk media fortfarande höra att valet mellan en demokratisk och en republikansk president var som att välja mellan en folkpartist och en moderat. Och det låg då ännu en viss sanning i detta. Polariseringen mellan vänster och höger hade dock börjat öka. Och den har sedan dess blivit lika hård som den var i många europeiska länder i början på 1900-talet.

Bakgrunden till detta var att demokraterna sedan 1930-talet rört sig vänsterut och att radikaler efter Lyndon B. Johnsons införande av en nationell (federal) välfärdsstat på 1960-talet nästan helt tagit över partiet. Det var dock inte i första hand krav på högre skatter, en undfallande linje mot Sovjetunionen i kalla kriget och andra “hårda” frågor som orsakade debatt. Det var krav på saker som fria aborter, förbud mot morgonbön i skolorna och vård istället för fängelse för brottslingar.

Amerikanerna är nämligen ett kulturkonservativt och religiöst folk som inte uppskattar sådana “mjuka” liberala ställningstaganden. Detta i motsats till svenskar, som efter andra världskriget nästan mangrant accepterade en modernistisk, sekulär och allmänt mjäkig samhällssyn. Medan svenska borgare därför fick lov att anpassa sig till sossarnas politik kunde republikaner som Richard Nixon och Ronald Reagan hålla fast vid saker som låga skatter, hårda fängelsestraff och ett stort, starkt försvar.

Från sjuttiotalet vann också nya grupperingar som den ”religiösa högern”, som bland annat var helt emot aborter, och ”nykonservativa”, som krävde stora, ofinansierade skattesänkningar, inflytande. Och då dessa grupper likt vänsterradikalerna var så övertygade om sina idéers riktighet att de krävde att de skulle införas uppifrån i alla femtio delstater inträffade – i takt med att delstaternas makt att säga nej till olika förslag minskades – en långtgående nationalisering av politiken.

Detta historiska brott med grundlagsfädernas vision om hur USA skulle fungera förändrade även det politiska språkbruket. I takt med att Demokraterna blev alltmer lika den europeiska vänstern fjärmade de sig inte bara i sak från vad de tidigare ansett borde vara typiskt amerikanskt. De började också, genom prata om mer rättvisa, större offentliga sektor och fler bidrag, att låta alltmer som Olof Palme. Och då Republikanerna fortfarande krävde låga skatter, få regleringar och personlig frihet, samt beskrev USA som frihetens hemort på jorden, den amerikanska konstitutionen som ett nytt kapitel i mänsklighetens historia och annat så blev den retoriska skillnaden mellan partierna tydligare.

Retoriskt övertag

Då politik mycket handlar om makt över språket för att avgöra vad folk uppfattar som rätt och fel, ont och gott, med mera kan betydelsen av detta inte överskattas.

Demokraterna behövde neutralisera republikanernas retoriska övertag. Och metoden blev politisk korrekthet. Denna tog form på 1970-talet som en språkkod, först ämnad att bara undvika vissa uttryck som på grund av ras, kön och annat kunde uppfattas som stötande. Det dröjde dock inte länge innan Demokraterna insåg potentialen. Redan 1976 förklarade före detta vicepresidenten Hubert Humphrey att all kritik av välfärdssystem skulle betraktas som rasism.

Och på den vägen blev det. På gatan där jag bor har vi ett par av dessa moderna demokrater och att prata politik med dem är som att debattera med svenska vänster- och miljöpartister. Och när jag härom året tog ner en ek som förpestade mitt liv med sitt lövfällande ringde en av dom till polisen och anmälde mig för miljöbrott. Då ekar är skyddade i Florida kom polisen till platsen. Som god svensk hade jag dock anskaffat behövligt tillstånd och såg i ögonvrån en av grannkärringarna (troligen den som ringt snuten) som kommit ut för att se dramat lomma in i sitt hus, antagligen gråtandes på mördade ekars vägnar.

Det skall påpekas att Demokraterna inte själva införde denna politiska korrekthetskultur. De gjorde det i samverkan med akademier och medier. Dessa sfärer är avgörande för vad allmänheten tycker, tänker och låter och hade i USA liksom Sverige efter andra världskriget lutat allt mer vänster. Dynamiken blev därför ganska enkel: att när många politiker, professorer och nyhetsuppläsare på tv började låta likadant och säga samma saker började vanligt folk att tro, ja, så måste det väl vara då.

Under 1990-talet blev sedan ”multikulturalism” en favoritterm för politiker, journalister och andra. Termen började användas framförallt av folk som gillade fri invandring men slungades snart likt en besvärjelse mot alla som uttryckte sig gillade om traditionell amerikansk kultur. Med tiden gick det så långt att det inte längre räckte med att respektera andra kulturer. För att undvika titlar som rasist och mörkerman blev man, likt Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, tvungen att säga att vita kulturer var skit i största allmänhet. Eller åtminstone att hålla tyst.

Det var också någonstans här som saker började gå helt överstyr.

På 2000-talet började inte längre bara i sanning svåra ord som ”neger” utan helt oskyldiga begrepp som ”svarta tavlan” att betraktas som rasistiska. Den politiska korrektheten sjönk då också in på djupet inom universiteten. Detta skedde i takt med att lärda hästhandlare som Martin Bernal, som hävdade att antikens Grekland varit en ”svart” kultur med rötter i Afrika, och Leonard Jeffries, som hävdade att vitas låga melaninnivåer (det pigment som gör skinn mörkt) gör dem onda, vann alltmer inflytande.

Vedertagna sanningar

Inom universitet och media började även vissa rena fakta stämplas som olämpliga. Att påtala att jordens klimat ständigt förändras av naturliga orsaker blev exempelvis brännmärkt som suspekt samtidigt som rena forskningsfalsarier som Michael Manns ”hockeyklubba” (en graf som falskeligen gav intrycket att jordens medeltemperatur stigit rekordartat på 1900-talet) presenterades som vedertagna sanningar. Många som brydde sig mer om att låta bra än att ha rätt i sak stretade också i det längsta emot att erkänna genetiska skillnader mellan kvinnor och män existerade och förnekade att många mänskliga beteenden, från sexuell läggning via drogmissbruk till brottslighet, har genetiska rötter.

Och de som protesterade hade det inte lätt. Jag själv har mer än en gång i både USA och Sverige, efter att ha skrivit om geners betydelser och klimatet, fått veta vilken hemsk människa jag är. För att prata om gener och politik i samma mening är ju att vara nazist, typ. Och jag minns speciellt en gång, på den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala av alla ställen, när en nymoderat utan att blinka sa att vi ”för allmänheten bästa” bör hålla käft om alla de skatter, statliga subventioner till vindkraftsverk och annat som införs mot koldioxidutsläpp även om växthusteorin skulle råka vara falsk.

Universitetsvärlden är tillsammans med media den sfär vid sidan av politiken där politisk korrekthet kommit att tränga in som djupast. Och här i USA är debattklimatet numera extremt. Krav på att universitet skall vara trygga utrymmen där studenter inte behöver konfronteras med otrevliga ämnen som slaveri och ojämlikhet är legio. Ett annat utfall av denna noja har blivit en utfrysningskultur som driver på för gruppmobbning av studenter och avsked av professorer som inte delar politiskt korrekta åsikter.

Ett exempel inträffade under en av mina doktorandkurser i Washington DC när vi diskuterade betydelsen av kultur för politisk, ekonomisk och annan utveckling. Jag sa att det räcker att besöka en gränsstat som Arizona för att se skillnaden mellan nord- och sydeuropeisk kultur. På den amerikanska, brittiskinspirerade sidan av gränsen gränsen rikedom, rena gator och lag och ordning, på den mexikanska, spansk-indianska sidan fattigdom, smuts och brottslighet. Varpå en av mina medstudenter nästan föll av stolen och kippande sa något om att anmäla mig. Jag hörde dock aldrig något mer om det.

Identitetspolitik

Åsiktkorridoren har vidare också blivit allt smalare. Man kan numera bli uthängd av både universitet och i media om att man inte aktivt tror på kritisk rasteori, som påstår att USA förblivit ett rasistiskt land trots att statens alla rasistiska program avskaffats. Och om att man kritiserar identitetspolitik, vilket är politiska program byggda på gruppers hudfärg och kulturspecifika drag och behov, så förgås världens skönhet, som romarna sa!

Det är också typiskt nog universitetsvärlden och media som drivit fram dagens woke-kultur. Formellt är detta bara en attityd som innebär att folk förväntas protestera mot uttryck för rasistiska, misogyna och andra otrevliga åsikter. Alla dessa uppfattningar anses dock av teoretiker hållas vid liv av vita eller manliga ”strukturer”. Så även om intentionen med woke är vällovlig har den likt den politiska korrektheten gått överstyr och när numera bigott manshat, rasistiskt förakt av vita, et cetera.

Ett exempel på detta är Black Lives Matter som startade som en protest mot polisiärt övervåld mot svarta men snabbt blev indraget i ofta våldsamma protester också för och mot annat. Som Defund the Police-rörelsen, som på ett par år skapade en historisk brottsvåg. Och borttagandet av statyer på historiska figurer med förment dåliga åsikter. Det senare har inte bara drabbat amerikanska hjältar som landets grundare George Washington, som likt tusentals andra på den tiden var slavägare. Det har också höjts röster för att ta ner statyer av slaveriets avskaffare Abraham Lincoln.

Att reda ut logiken bakom sådana mer vildsinta som det sista krav måste få anstå. Vi får nöja oss med att konstatera att politisk korrekthet, multikulturalism, woke och annat inte bara gjort en gång seriösa begrepp som ”rasist” och ”fascist” till meningslösa floskler som numera slungas mot alla som inte håller med om allt politiker som Bernie Sanders tycker. Det kulturkrig detta beteende göder bidrar också till att förgifta amerikansk politik så pass att landets politiska sammanhållning numera knakar i fogarna.

Anders Edwardsson
Anders W. Edwardsson, född 1970, växte upp i Dalsland och utbildade sig till historiker vid Uppsala Universitet. I slutet på 2000-talet publicerade han boken En Annorlunda Historia om Sveriges socialdemokratiska historieskrivning och flyttade sedan till USA. Han är numera doktor i amerikansk statskunskap och bor i Florida med fru och två katter.