Boris Johnson heter egentligen Alexander. Eller han heter Boris också, i mellannamn, men växte upp som Alexander. När han var 13 och började på Eton College lade han sig till med den excentriska personlighet han blev känd för och bytte då även tilltalsnamn till Boris. Hans närmaste kallar honom fortfarande för Al.

Som liten ville han bli “världskung” men ödmjukade sig senare till att bara vilja bli kung. Och det blev han ju. Först över London, därefter över hela England. Excentrisk och även begåvat excentrisk överklass finns det relativt gott om på de brittiska öriket men Boris tar nog priset. Att ta priser är för övrigt något han drillats i sedan barnsben. Allt i hans familj gick ut på att tävla. Det har sina fördelar. Man lär sig både att ta en förlust och att hata att förlora. Det man eventuellt förlorar i avspänd innerlighet kompenserar man med vinnarens storsinta ödmjukhet. Om man nu blir en vinnare. Lille Alexander såg inte ut som en vinnare. Ett introvert öronbarn, en halvdöv bokmal utan andra vänner än de egna småsyskonen och den lätt nervsvaga konstnärinnan till mor. Det var fadern som hetsade fram tävlingsandan.

Man kan fortsätta att psykoanalysera fram en förklaringsmodell till varför det bildade charmtrollet Boris blev den han blev men den analysen faller på att många har haft en liknande barndom utan att bli det minsta lika Boris Johnson, så vi lämnar det spåret och vänder oss till den port som leder till den stjärnbeströdda himmel som såg den lille Alexander ta sitt första andetag och med detta andetag även den stjärngenomstrålade luft som skulle komma att prägla hans karaktär.

Farlig mark

Får man göra så? Alltså är det ok? Är det rätt att bara gå rakt in i en annan människas mest intima struktur? Är inte vår blick för nyfiken, för klumpig och skvallersugen? Är inte vårt sinnelag för oluttrat och döljer inte vårt sentiment allt för många fula fiskar av avund, skadeglädje och cynism?

Detta är äkta samvetsfrågor inför varje själ man intresserar sig för. Har man tillgång till det redskap som utgörs av kännedomen om himlakropparnas beskaffenhet, egenskaper, verkningar och gång, då måste man rannsaka sig med sådana samvetsfrågor hur hopplöst det än kan tyckas vara att få ett säkert klartecken. Den moraliska dimensionen är ingen smaksak när det gäller människans varelse. Den primära fråga som inställer sig kanske är: Vem är jag att undra vem Boris Johnson innerst inne är! Och även om den frågan inte enkelt låter sig besvaras utan vidare så är den viktig. All intimare insikt i en annan människas väsen börjar med självkännedom. Jag måste har en känsla för vem jag själv är för att kunna få en känsla för andra människor. Distinkta och subjektiva förnimmelser kan man ju få ändå. Minsta unge vet direkt hur dess mamma känns. Men att förädla denna förnimmelse till äkta känsla och trovärdig kännedom är en lång process och den börjar med den ärliga undran om den egna själens beskaffenhet och karaktär. Sånt där som man bara lär sig genom livets kriser och strapatser.

Att ställa och läsa sitt eget horoskop kan vara ett oundgängligt komplement men ersätter givetvis inte att man faktiskt plågar sig själv med den allvarliga, rentav bekymrade frågan om vem man är, varifrån man kommer, vart man är på väg och vad det skall bli av en när allt man vet är över.

Med dessa grubblerier som fond kan man, utan att känna att man gluttar och smygtittar, få en känsla för andra människors karaktärsegenskaper. En oerhört rik värld öppnas då för en. Och denna rikedom förpliktigar. Till vad? Det går inte att säga generellt. Men att den förpliktigar är säkert. Den som har fått inblick står i skuld. Det måste man acceptera. Och betalningsviljan måste vara på plats. Väktaren vid porten till den här typen av inblick i en annan människas grundkänsla är noga med det.

Säger något inom mig att jag borde vänta med den här typen av analyser så borde jag det. Men har jag den där blicken som en riktigt bra lärare har gentemot alla sina elever, även de jobbiga, så kan jag nog fortsätta. Man måste kunna gilla den vars karaktär man analyserar, annars blir man kall och hjärtlös och tillför inget gott. En tröst är att även ganska obehagliga människor går att gilla ur det perspektivet.

Kan vi gilla någon som vi samtidigt skulle kunna ogilla? Någon som kanske slarvar med sanningen, rundar hörn, skryter och koketterar eller ställer till med hemliga fester mitt under pandemin? Kan vi rentav gilla något med en politiker vars politik, eller frisyr, eller uppsyn, vi ogillar? Den frågan måste besvaras för att väktaren skall vrida om nyckeln och öppna den där porten.

Porten öppnas

Det första man slås av är hans begåvning. Vad vi ser rakt in i är ett gytter, ett kaos av guldglänsande begåvningar. Lite som den där frisyren, eller vad man skall kalla kalufsen. Ett yrväder av glänsande, ljusblonda fjun, en lätt disträ uppsyn och ett kroppsspråk som säger att han egentligen hade tänkt göra något helt annat men att han inte kommer på vad det var, så han kan väl lika gärna göra det här, nu när han ändå har vägarna förbi. Lite så är även hans himmel. Så det är inte bara det att han är ett bortskämt första barn till liberala intellektuella föräldrar med gott om tid och pengar och en tradition av att äga världen.

Är porten lite på glänt? Får du följa med in? Ta då in den här kanske obegripliga bilden och försök att översätta linjerna till klingande toner, där de blåa linjerna är harmoniska intervaller och de röda lite svårare.

Här är det autogenererade horoskopet. Det visar, vilket vi senare skall se, långt ifrån allt. Födelsetiden, kl 14.00, i Manhattan högsommaren 1964, bygger på uppgifter ur ett brev från fadern till den Boris, Boris Litwin, som lille Alexander fick sitt andranamn efter.

Det första man ser är nog triangeln med solen i topp. Den binder ihop fyra eller fem intelligenser varav två eller tre redan är förenade, nämligen den solära och den veneriska samt en air av den merkuriala intelligens man så starkt förknippar med Boris. De andra två är den lunära och den saturniska intelligensen. Denna triangel skapar en sorts harmonisk rundgång mellan dessa intelligenser och gör det lite svårt för Boris att känna sig misslyckad. Han har det inte riktigt i sig. Och det oavsett om han skulle misslyckas med ett eller annat som utifrån skulle se ut som en rejäl flopp.

Boris skulle ha kunnat födas till fattiga och obildade föräldrar utan ambition och ändå känt sig som en vinnare. Visst har arv och miljö betydelse men erfarenheten visar att det är den himmelska grunden som slår an tonen.

Och den himmelska grund som denne Alexander Boris de Pfeffel Johnson bär med sig är så enormt sammansatt av begåvning att man knappt vet var man skall börja. Skulle man rita ut samtliga betydelsebärande aspekter, även om man nöjer sig med huvudaspekterna, så skulle horoskopet se så fullklottrat ut att man får svårt att orientera sig. Titta här bara, här har vi först alla planeter men inga aspekter markerade:

Vad vi enkelt kan konstatera, innan vi går vidare, är att Boris integritet inte är krystad, utan beror på att alla hans synliga planeter befinner sig på västra sidan om mittlinjen MC/IC. Av de synliga är den fjäraste och den närmaste, Saturnus och månen, under horisonten. Enbart månen är öster om mittlinjen, i första huset, vilket är en av hemligheterna bakom hans relativa popularitet. Aristokratiska själar som Boris brukar inte ha så starkt folkligt stöd, men känslans intelligens får resonans med omvärlden nästan till den grad att han får akta sig för att inte framstå som alltför populistisk och publikfriande med sin naturliga charm.

Men förutom månen är det bara osynliga faktorer öster om mitten.

Låt oss nu se samma himmel med alla huvudaspekterna markerade:

Detta skenbara virrvarr av aspekter pekar på en ytterst sammansatt personlighet. När allt redovisas samtidigt är det, precis som i en symfoni, svårt att urskilja de enskilda stämmorna och ackorden. Bäst är att först låta sig översköljas och inte ens försöka urskilja något, som första gången man hör ett symfoniskt verk. Man tar in och man känner av efterklangen. När det klingar ut kan man återvända till verket. Och lyssna på stämma efter stämma, ackord efter ackord. Slutligen förenar man alla enskildheter igen men genomlysta av medvetande. Alltså inte nu det kosmiska medvetande som skapat och ordnat dessa intelligenser, utan ditt eget medvetande.

Det är den processen vi skall antyda i det följande.

Vet bara att den alltid kan göras ånyo och allt bättre. Man upptäcker ofta nya samband varje gång man försänker sig i en människas himmel. Och just Boris Johnson är inte vem som helst. Hans himmel representerar inte bara hans person, utan en viktig tid i Storbritanniens utveckling. Inte minst för att han var så drivande i den dramatiska processen att lämna EU och är så drivande i att hålla landet utanför, trots den centrala ställningen i NATO och världshandeln.

Stortrigon 1

Låt oss ta en sak i taget och låt oss börja med det mest framträdande, stortrigonen med solen i spetsen. Här är den:

Toppen på denna stortrigon, i Tvillingarnas relationella tecken, är alltså ett litet gytter av intelligens, närmare bestämt en konjunktion av fyra olika intelligenser. Om man nu kan kalla månens norra nod för en intelligens. Det kan man nog.

Noderna

Låt oss helt snabbt titta lite på noderna. Den norra noden anses ofta vara viktigast att hålla reda på. Det är begripligt. Den styr våra fötter mot det öde vi själva har berett. Den visar vart vi, när allt är sagt och gjort, är på väg. Den visar riktningen vårt levnadsöde som helhet skall leda till, kanske i en annan inkarnation.

På motsvarande sätt visar den södra noden varifrån vi kommer, vad vi känner oss trygga med, vad vi kan sedan gammalt. Boris södra nod är i Stenbockens tecken, helt solitär, långt nere i djupen av hans väsen, inte långt från IC. Det där med tävling och karriär är alltså något Boris kan vila i. Det är därför det ser ut att gå så lekande lätt för honom att vinna val och slå sig fram. Rugby är han inte främmande för. Stenbocken strävar.

Men den norra noden på hans karmiska kompass är alltså i solens sällskap. Och solen är i sin tur i sällskap med Venus och Merkurius. En anmärkningsvärd detalj är att nordnoden, trots sin närhet till solen, faktiskt står i ett annat tecken än de tre andra. Solen och Venus är båda exakt 28 grader in i Tvillingarnas tecken (Merkurius är 19 grader in, alltså nio grader från de andra), men noden är två grader in i Kräftans tecken. Trots att det bara skiljer fyra grader är alltså nordnoden i ett annat tecken. Kräftans miljö är det egna reviret. Hemmet. Territoriet. Det man skyddar och söker skydd i. Är man premiärminister med vision så är man troligen angelägen om att sätta sitt land främst. Norra noden i Kräftan är då en rimlig placering.

Toppens intelligenser

Men de andra tre, de egentliga intelligenserna, de är i Tvillingarnas relationella miljö. Där är alltså solen och Venus på exakt samma vinkel från Manhattan sett, den där sommardagen 1964. Merkurius är nio grader bort men nära nog att både påverkas av och påverka de andra två. Boris är alltså i sitt esse när han är charmig. Eller rättare sagt, när Boris är i sitt esse så blir han automatiskt charmig. Han gör sig inte till, det är naturligt och äkta. Lite som det där håret. Han är helt enkelt född till charmtroll, tjejtjusare och orator. Hans anföranden är i världsklass och han deklamerar Iliaden på flytande gammalgrekiska.

Men hur betagande Boris än är, och hur graciöst hans ledarskap än må vara, så är det som att allting går på halvfart. Som om han aldrig riktigt tar i. Som om han aldrig riktigt riskerar något. Man kan förstås tillskriva detta fenomen de lättsinnigt släpiga överklassmanér som präglat den engelska aristokratin sedan tidigt 1700-tal. Men man finner i grund och botten samma saktmod hos bönder, mödrar och andra jordnära, flitiga människor, bara med inte lika sofistikerade förtecken. Och det finns gott om aristokrater som inte bärs av en sådan eufem grace.

Saktmod. Modet att bibehålla ett upphöjt lugn mitt i larmet, när andra tappar koncepterna och börjar hispa. Vissheten att det på ett eller annat sätt ordnar sig hur det än går. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärva jorden. De som har mod att förbli trogna tingens egen timing må förlora en och annan strid. Men de vinner själva kriget. De kammar hem potten i slutänden. Och en Boris vet dessutom om det. Hans far har tvingat det sävliga öronbarnet att bli en tävlingsmänniska. Han vet allt om att vinna och förlora. Allt det där pekar på en stortrigon. En stortrigon ger tur. Stundom rentav förtur.

Boris har tre stortrigoner. Snudd på fyra. De allra flesta av oss har ingen alls. Har man en så är man ofta en turknutte. Vi tittar nu på dessa turtrianglar i turordning. Låt oss uppehålla oss en stund vid denna den mest uppenbara av Boris tre stortrigoner. Vad innebär det att den lunära, den känslomässiga intelligensens väsen, i Skorpionens hemlighetsfulla miljö, resonerar sympatiskt med effektivitetens kyliga intelligens i Fiskarnas gränsöverskridande miljö, å ena sidan, och att båda dessa dessutom resonerar sympatiskt med en triad bestående av jagkänslans strålande intelligens, ljuvhetens varma intelligens, och kommunikationens lysande intelligens i relationernas miljö — dessutom i sällskap av själva framtidens obevekliga pekfinger i revirets miljö, Kräftans tecken? Hur känns det harmoniska ackord som utgörs av dessa tre?

Låt frågan sjunka in. Lev med den. Vänta på en känsla av ett svar.

Där är Boris Johnsons mest uppenbara stortrigon. Och dess känsla är svaret på varför den är viktig för att förstå vem han är. Inga tabeller om vad olika tecken och planeter “betyder” kan ersätta denna känsla! Boris får flyt på sin tillvaro genom denna stortrigon. På grund av den landar han på fötterna hur han än kastas. På grund av den rullar han runt och reser sig så snabbt att ingen ens hinner reflektera över att han fälldes. På grund av denna stortrigon räds han inte fallet. Han kommer runt. Det löser sig.

Stortrigon 2

Nu nästa stortrigon. Den är mer dold. Den är mer skugglik och svår att sätta fingret på. Men den är inte desto mindre verksam och inte desto mindre nödvändig för att förstå fenomenet, mysteriet och känslan Boris Johnson. Fenomenet Boris är socialt. Mysteriet Boris är personligt. Känslan Boris är karmisk. Ödesartad. Låt oss nalkas denna trigon med respekt. Den har alltså spetsen neråt, är rotad i spetsen, och har basen uppåt, i trigonen mellan Jupiter i Oxen och konjunktionen Pluto – Uranus i Jungfrun.

Och på svenska?

Översatt till en aningen mer mer normal svenska är Jupiter i Oxen samma sak som den dolda potentialens intelligens i det praktiska sinnelagets miljö. Uranus leder till nytänkande. Men det är egentligen mänskligt görande, en reaktion. På vad? På det faktum att Uranus relativiserar de givna tankarna så att vi kan vända på dem, varpå de förlorar sin absoluta karaktär. Uranus är i Boris fall förenad med Pluto.

Vad och hur är Plutos väsen?

Pluto är medvetandet om döden. Mänskligt sett innebär det att man vet att allt och alla har ett bäst-föredatum, alltså att allting i grund och botten är parentetiskt och övergående. Dessa två insikter, om tankens relativa eller illusoriska natur och livets ändlighet, befinner sig alltså i Jungfruns miljö, vilket innebär att de har något kompromisslöst över sig.

Dess mest uppenbara komponent är förstås Jupiter. Eller Jovis, som romarna kallade denna högt lysande intelligens. Boris föredrar för sin del Hellas ädla tungomål och tänkesätt men behärskar även latinet. Många skulle nog skriva under på att Boris är påfallande jovial. Det betyder, på astrologiska, att Jupiter utgör ett relativt starkt inflytande på hans karaktär. Denna dolda stortrigon präglas alltså i hög grad av Jupiter, av en blick för resurser och potential, där andra kanske bara ser problem. Vad är det då i Boris som präglas av det joviala ljuset? Det är IC och det är Pluto. Som i sin tur ger prägel åt varandra — därav stortrigonen.

IC är ingen intelligens. IC är en miljö, men inte ett tecken, eller ens ett hus, utan en punkt mellan två hus, nämligen hus 3 och hus 4, som ligger i ett annat kvarter. IC är det djupaste stället i den ktoniska världen; i den underjordiska sfären. Immum coelesti är himlasfärens djupaste punkt från planetbanorna sett. Inte nadir, som är den absoluta bottenpunkten och motsatsen till zenit, utan själva vändpunkten mellan nedgång och uppgång. Det är där vi har våra rötter. Den motsatta punkten är MC, där vi ser lika bra utåt som inåt, och där vi uppfattar vårt kall här i världen.

IC handlar inte om kall, inte om yrke, inte om våra roller och uppgifter, utan om våra djupaste rötter. Händelsevis har Boris även sin södra nod ganska nära IC. Det gör honom ganska trygg i sig själv. För att riktigt understryka detta är miljön så tävlings- och konkurrensinriktad den kan bli. Både sydnod och immum coelesti är nämligen placerade i Stenbockens ständigt strävsamma tecken. Boris Johnsons djupaste rot har alltså borrat sig ner i tävlingsandans egen hemmiljö. Han har valt rätt far! Nu pekar hans biografi såväl som på kvadraturen mellan Mars och Saturnus på att han inte riktigt tålde sin far, eller för den delen någon annan auktoritetsfigur, men just det kan ha triggat honom att bli en vinnare.

Både Jupiter och IC har nu varsin trigon även till konjunktionen Pluto och Uranus, som befinner sig i Jungfruns miljö. Den jungfruliga miljön präglas av renhet och saklighet. Det är som det är. Rätt skall vara rätt. Jungfrun är helt oförstående inför fusk, inför kompromisser, inför att tumma på sanningen och inför det där med att ta en paus, chilla lite och distrahera sig med något ovidkommande. Allt är ju verkligt, så allt räknas!

Vad har Boris i denna miljö? Jo medvetandet om att allt är en parentes i det stora hela (Pluto) och medvetandet om att alla sanningar har en baksida som ur en annan synvinkel är en framsida (Uranus)! Tillvarons parentetiska, övergående natur i kombination med ett radikalt nytänkande på livets alla områden men i synnerhet där ideal och verklighet möts skall alltså finna en arena i renhetens jungfruligt kompromisslösa miljö? Och detta i hus 11 dessutom, som gör honom så okonventionell, närmast traditionsföraktande. Hur skall det gå!

Den avslutande delen kommer nästa lördag, 18 juni.