För ett antal år sedan råkade jag av en slump titta på ett klipp på Youtube om en särskilt passionerad supporter. Det handlade om fotbollsklubben Beşiktaş från Istanbul och Alen Markaryan, kapo i supportergruppen Çarşı. Markaryan är kristen, armenier. En något udda fågel, inte bara som klackledare. Men så är också Beşiktaş och deras anarkistiska supporterklubb Çarşı något av en udda fågel i turkisk fotboll.
Beşiktaş J.K. grundades 1903 i stadsdelen med samma namn, i Istanbul. Namnet kommer från turkiskans ord för vagga och sten, det sägs att det tidigare fanns en bysantisk kyrka kallad Kounopetra på platsen, som översätts till stenvagga. Klubben är en av tre giganter i turkisks fotboll, samtliga från Istanbul. De övriga är Galatasaray, president Erdoğans favoritklubb, och Fenerbahçe. Ligan har man vunnit 16 gånger och cupen tio.
Çarşı är den gamla marknadsplatsen i stadsdelen Beşiktaş, med trånga gator som fortfarande erbjuder ett utbud av mat och torghandel. Det är också en samlingspunkt för många av klubbens supportrar.
Snabbmat, modernisering, fotboll och politik har har en gemensam historia i utvecklingen av Istanbul, sedan den sekulära staten Turkiet etablerades av Atatürk 1924.
Vill man förstå detta på djupet, med undantag för fotbollsbiten, rekommenderas Orhan Pamuks bok Istanbul: Minnet av en stad. Nya hus och inflyttad befolkning från landsorten har förändrat stadsbilden.
Mycket av turkisk mat som blivit känd utanför landets gränser är en modern Istanbulskapelse, från mitten av 1900-talet. Döner kebab är en sådan, som finns i olika former spridd över världen.
Fotbollen är en både en sammanhållande faktor för invånarna, men också en del av den moderna mer homogena staden.
Folkmordet på kristna och folkutbytet med Grekland reducerade den kristna befolkningen i Turkiet drastiskt efter första världskriget. Den sekulära turkiska nationen byggde på enighet, grekerna var både en politisk och militär fiende, men också en påminnelse om det gamla byzantiska riket.
Pamuk tillhör en släkt som var del av den nya medelklassen i Turkiet, som skulle ta det bästa från Europa in i den nya nationen. Detta är en anledning till Turkiets schizofrena och radikala politiska klimat, med återkommande militärkupper. Ingen är helt nöjd med utfallet, varken islamister, kommunister eller sekulärister. Just nu är det den neo-ottomanska islamiska vägen som gäller.
Istanbuls kristna var dock inte del av folkutbytet med Grekland. Därför hade man en ansenlig del av sin ursprungsbefolkning kvar, till skillnad mot övriga landet.
Dessa blev dock ändå med tiden hårt ansatta, främst på grund av pogromerna 1955 och 1964. I dag finns det bara några tusen greker kvar i Istanbul, men minst 100 000 armenier.
Även om situationen inte är optimal är rimligen Istanbul i vissa delar den mest liberala staden i Turkiet. Pamuk tilldelades Nobelpriset i litteratur 2006, men blev också uppmärksammad för uttalanden om armenierna. Han bor kvar i sina hemkvarter i Beyoğlu, men går inte hemifrån utan livvakt.
Alen Markaryan är en av dessa armenier i Istanbul, och det har gått bra för honom. Precis som armenier historiskt var är han företagare, restaurangägare. Nu för tiden har han också en Youtubekanal med fokus på Beşiktaş och turkisk fotboll.
Hans roll under matcherna är att gå ut på mittplanen och ”tända” arenan, genom att räkna ned från fyra. En enda armenier kan få 40 000 galna turkar att hoppa upp och ned.
Att Markaryan kunnat få en sådan position hos supportrarna beror troligen på Çarşıs vänsteranarkistiska läggning. Man har haft banderoller med Greenpeace mot kärnkraft och var öppet motståndare till Erdoğan under protesterna 2013.
Många supporterprofiler beskriver klubbkulturen i termer av poesi. På läktarna kan man höra sånger inspirerade av dissidenten och poeten Nâzım Hikmet.
Vi kommer se underbara dagar, barn, vi kommer se soliga dagar.
Det är annars är det tunnsått med kristna profiler inom turkisk fotboll. Den mest framgångsrika är Lefter Antoniadis, mer känd under sitt turkiska efternamn Küçükandonyadis, som betyder den lille Antoniadis. Han vann den första turkiska ligasäsongen 1959 med Fenerbahçe, och sedan 1961 och 1964.
300 matcher och 178 mål blev det för den kortväxte greken, som står staty i närheten av Fenerbahçes arena i Kadıköy.
Den grekiska diasporan från Istanbul lever och frodas dock på andra sidan Egeiska havet. I Atenförorten Néa Filadélfia byggs Agia Sophia Stadium, uppkallad efter kyrkan Hagia Sofia och med en fasad som liknar stadsmuren i gamla Konstantinopel.
Och där är vi i dag. Med en stad, Istanbul, som är både modern och uråldrig. Med fotbollskultur präglad av anarkism och trots. Och med en armenisk klackledare, som i sig självt är en anomali i dagens Turkiet.
Prenumerera för 99 kr/mån!