Glöm Gandalf, han är en gammal gubbe. Nu flyger den feministiska häxan om och förbi. Möt aktivisthäxan Rebecca Tiger och den ofrivilliga Göingehäxan.

Rebecca Tiger kallar sig naturprästinna och häxa.

Nej, nej, svarar hon på frågan om det är en religion hon är prästinna i.

Hon fick frågan eftersom det hon gör har vissa likheter med den kända häxrörelsen wicca, som skapades på 1950-talet av engelsmannen Gerald Gardner. Det är en nyhednisk religion som i mycket bygger på keltisk mytologi och dess årshjul. Ett hjul med åtta ekrar som var och en representerar en högtid under året, som Rebecca Tiger använder sig av i sin häxkonst. Inom wicca tillber man dels Gudinnan och dels den behornade guden.

Wicca är kanske en religion. Nej, det här kommer snarare från reclaiming-rörelsen. Det kommer lite från wicca, men i det som jag arbetar med har vi bara Gudinnan. Vi har bara moder jord. Vi har inte en gud. I wicca är det mycket gud och gudinna, och man och kvinna, och balans. Det vi jobbar med är mycket mer queer. Det är många HBTQ-människor som är med. Wicca är det en gubbe som har hittat på.

Tiger är i grunden en skådespelare med ett starkt feministiskt patos, och sedan några år också naturprästinna och häxa. Hon håller kurser i Ytterjärna dit främst kvinnor kommer för att hålla gemensamma ceremonier och vandra nakna i naturen – och för att till slut bli häxor.

Hon lägger stor vikt vid det cykliska, och att vi borde gå ned i varv under vintern. Inte så att vi ska ta semester, men vi borde tänka på att vi inte orkar lika mycket som under det ljusa halvåret. Här syns hennes samhällskritik. Det kapitalistiska samhället tillåter oss inte att sänka tempot. Hon nämner julen som något som gör människor hysteriska, i en tid när naturens cykel säger till dem något annat.

Vi behöver gå in i en vila när jorden går in i sin vila. I november till februari. Vi behöver också sänka tempot för att kunna orka år efter år. Du behöver inte vara så bäst hela tiden. Du kommer inte få något pris för att du är perfekt. När du ligger och ska dö så kommer ingen att säga att: “Fan, du borde jobbat lite mer, och lekt mindre med barnen”.

På hennes populära konto på Instagram kretsar innehållet kring kvinnlig frigörelse med fokus på nakenhet, mens och sexualitet, men också på antikapitalism och stöd för Black Lives Matter.

Där får man intrycket att hon driver en kamp för att förändra världen. Hon säger det nog är sådan hon är. Hon måste tro att det finns ett hopp om en värld där människan är snällare mot sig själv och mot moder jord, och blir en del av naturen igen.

Jag tvekar när du säger feministisk revolution, för jag vet att folk har bestämt sig för vad det är. Att vi hatar män och så vidare. Det är så himla tråkigt, för det är ingen som har sagt det. Det är något med att inte polarisera så mycket. Vid sommarsolståndet välkomnar vi häxor mörkret. Och mitt i vinterns mörkaste mörker så återkommer ljuset, och det välkomnar vi också.

Religionsvetenskapsprofessorn David Thurfjell säger att du och gudinnekulterna gör uppror mot det moderna och patriarkala samhället.

Ett uppror kan vara att älska sig själv i ett samhälle som lever på självhat och kroppshat, och att man ska konsumera produkter för att stilla det. Vi försöker hitta glädje och lust, men också omfamna mörkret. Det är inte new age där man försöker vara glad och lycklig hela tiden. Det kan vara upprorsaktigt för att det blir väldigt kopplat med aktivism för klimatet. Det kapitalistiska, eller patriarkala, samhället tämjde jorden, och vi förlorade kontakten med den.

Reclaiming-rörelsen

Rebecca Tiger vill inte förknippas med new age. För en oinsatt kan det tyckas märkligt, för platsar inte Moder jord-dyrkan, häxkonst, keltisk mytologi och rökelser där? Är inte new age ett samlingsnamn för just sådant?

Man är mer på den säkra sidan om man kallar hennes rörelse för nyhedendom, det vill säga ett försök att återuppliva gamla hedniska religioner eller åtminstone inspireras av dem. Det finns en akademisk diskussion huruvida nyhedendom är en del av new age, men det går att göra det enkelt för sig och kalla allt för nyandlighet.

Tiger säger att hon är en del av reclaiming-rörelsen. Den startades i slutet av 70-talet av två unga kvinnor som ville föra in feminism och politisk aktivism i nyhedendomen. Den mest framträdande av de två var faderslös sedan barndomen och hade en mor som var professor i socialt arbete på UCLA. Hon hade dessutom kastat av sig det namn hon givits som barn, för att i stället kalla sig Starhawk.

Rörelsen fokuserar på feminism, social och politisk rättvisa, klimataktivism och intersektionalitet. Det handlar med andra ord om vänsterprogressivism. Och så tillber man Gudinnan.

Som Tiger sa finns det en koppling till wicca, och det reclaiming-rörelsen gjorde var helt enkelt att klippa av den manliga gudomen, och behålla den kvinnliga.

Men om det finns en gudinna, är det då ändå inte en religion? Det verkar finnas två teologiska skolor vad gäller synen på vad Gudinnan är. Den ena ser henne som en gudom, medan den andra ser henne som en metafor för livet, det vill säga det gudomliga i allt levande. Det gudomligt kvinnliga, får man anta.

Starhawk menar att Gudinnan bor i allt levande på jorden, men att hon samtidigt kan transcendera och existera utanför det materiella. Det är inte alldeles lätt att förstå, och som prästinnan Rebecca Tiger säger:

Det är svårt att greppa. Vad är politiken, vad är andligheten, vad är feminismen, och vad är självhjälp?

Den före detta Göingehäxan

Man vill desperat få in folk i olika fack. “Vad röstar du på och vad tror du på?”, säger Ann Jönsson från Gamlarp i norra Göinge.

Vad säger du om att placeras i facket new age?

Det är ett samlingsbegrepp för att fånga in människor som tänker fritt och stort. För mig har det blivit ett förenande mellan olika sätt att tro.

Men var har du landat? Du har dina rötter och har sökt inspiration utifrån. Var känner du att du står nu?

Jag har inget enkelt svar på det. Jag är inte religiös, men däremot skulle jag vilja kalla mig friandlig. Jag kan inte fånga in min andlighet. Det finns så många vägar och så många rätt. Men i friandlig har jag landat.

Hon har kallats häxa, men hon tycker inte om det. En gång för många år sedan fick hon journalistbesök i det indiantält hon slagit upp i skogen. När de satt runt elden föreslog journalisten att hon var som en riktig häxa, och olyckligtvis höll hon skämtsamt med. Dagen efter löd rubriken i lokaltidningen: “Kalla mig gärna häxa”, och sedan dess har folket i bygden trott att det är så hon vill bli kallad.

Hon driver en skola hon kallar Naturmedicinska akademin, där hon utbildar elever i naturmedicin, samtalsterapi och personlig utveckling. Där har hon sedan starten 2004 utbildat mellan 500 och 600 elever.

Den välkända Göingehäxan är alltså ingen häxa, men hon har ändå fått ärva en del av det som traderats genom generationer och som förr hade kunnat få en kvinna bränd på bål. Just i Göinge, där hennes släkt bott i hundratals år, finns det lite mer av det gamla, menar hon, tack vare att de upproriska snapphanarna härjade samtidigt som häxprocesserna pågick som värst.

De hade inte resurser till att jaga trollkäringarna här, utan hade nog med att få ordning på de här så kallade snapphanarna och folket som var fredlösa. Det gör ju att mycket av den riktigt urgamla traditionen smyger sig kvar lite grann. I alla fall gjorde den det till farmor och till far. Jag har väl burit vidare lite på mitt sätt med.

Jönssons far var slagruteman, och hon hävdar att hennes farmor kunde kommunicera med djuren på ett sätt som man inte ser i dag.

Men det gamla har försvunnit. Jönssons far stod inför valet att antingen utvidga jordbruksverksamheten eller avveckla den. Det fanns inte längre någon lönsamhet i att hålla fem mjölkkor. Han tog beslutet att sälja, och hon minns hur modern grät när korna hämtades av slaktbilen. De hade varit moderns husdjur, som hon sjöng för när de mjölkades.

Hennes mormor och farmor pratade ofta om de kloka gummor och gubbar som fanns i trakten när de var små, vars kunskap kom från långt tillbaka.

Det hade ju rötter tillbaka till de hedniska traditionerna och de hedniska gudarna och gudinnorna. Det fick ju inte vara kvar. Det var skrock och vidskepelse och djävulstyg. Då blev det förknippat med det onda. Mycket av det man säger var ondskan, det var hedendom. Som på landet följde med in i folktron, men som var förbjudet. Det pratade man inte om, det var ju “lönnom”.

Sedan förklarar hon att mycket av det som förr kallades trolldom var gamla hedniska seder, och det var kätterskt. Man fick inte rista runor och tecken, inte signa och sejda, och inte heller vissla eller sjunga.

Är det ett arv du förvaltar?

Jag vill berätta berättelsen. Jag tycker det är roligt med folkmedicin, folktro och det arvet. Och också att våra rötter kan ha en viss betydelse i vår tid på ett positivt sätt. Vi är mycket duktigare i Sverige i dag på yin och yang, och yoga och sådant, än vi är på vår egen tradition. Inget ont i det, men jag tycker samtidigt att det är viktigt att förvalta en folklig berättelse som på något vis resonerar med vår natur.

Den bondska kvinnosaken

Även Ann Jönsson efterlyser en upprättelse för kvinnan. Efter industrialiseringen nedvärderades hennes arbete i hemmet. Hon kom att kallas hemmafru. Orden “husmanskost” och “mammaledig” vänder hon sig också emot. Det var inga män som lagade maten förr, och ledig är det minsta man är när man är hemma med barnen. Hon får frågan om kvinnorna hade högre status före industrialismens intåg.

Jo, jo. Då ja! Starka kloka kvinnor. Hjältinnor i livets tjänst, kallar jag dem. De värnade livet. De såg till att det fanns något att komma hem till när männen togs ut i krig, även om många män aldrig kom hem. Men de födde, och de blödde, och de ammade, och de odlade, och de mjölkade och de fick lära sig om läkekonsten. Det har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Det är kvinnokunskap, och den har inte varit värd någonting.

Patriarkat och matriarkat är inga ord hon egentligen gillar att använda, men det finns en obalans. Hon tror att det är saknaden efter Modern och det heligt feminina som man döper om till “patriarkatet”. Hon pratar om famnen och den villkorslösa kärleken hos en frisk mor.

Tror du det ligger undermedvetet i många kvinnors andliga sökande?

Ja. Jag tror det är en längtan efter mor.

Häxkonsten

Rebecca Tiger säger att magin inte är så himla hemlig. Den finns närvarande hela tiden – i dimman om natten eller när solen går upp.

Men kan du inte knyta det till ceremonierna? Annars skulle du väl inte fortsätta med dem?

Vi är ganska många och då blir du bevittnad. Dels gör du något rituellt. Dels så är det en viss stämning du uppnår. Du manifesterar något viktigt för dig, och sen sker det. Du säger att du vill ha mer pengar, ceremonin ber om överflöd, och veckan efter får du ett stipendium – eftersom du trodde på det. Sådana grejer händer ganska ofta och det är magiskt.

Det låter som en guldgruva, men hon nyanserar det sedan med att säga att folk inte bara “cashar in magi”. Man behöver jobba lite med sig själv först, och i många fall rekommenderar hon sökare att i stället besöka doktorn eller en psykolog.

Reclaiming-rörelsen uppstod 1979, och sedan dess har deras politiska hjärtefrågor vunnit stora segrar. Det är något som bara en spåkunnig häxa hade kunnat ana för 40 år sedan. Kanske är det häxkonst som är nyckeln till politisk framgång? Att kunna se över till det förbjudna, och till och med besöka det. Ann Jönsson berättar att ordet häxa kommer från tyskans “hagazussa”, och betyder “hon som sitter på gärdet”, eller “hon som går över en gräns”. Hon försöker förstå vår tids feministiska häxor:

Jag tänker att de här häxorna hoppar över gärdet. De går över gränsen. I de gamla landskapslagarna stod det att man inte får sitta på gärdet och yla om nätterna, och kalla på trollen. Seden att vi ska klättra över gärdet på midsommar betyder att du går över gränsen, du går ut i det vilda, du ser vad som finns på andra sidan. Folk som gör det är ju jobbiga, och rebeller, men samtidigt är det väl de som förändrar världen. På något sätt.

Avatar photo
Peter är reporter på Morgonposten.