Jag har haft lyckan att få köra de mest extrema bilarna som finns – allt från högpresterande gatbilar till WRC-bilar. Ruset man känner av att maxa en Lamborghini Murciélago, adrenalinkicken rallybilen ger när man kör på gränsen till naturlagarna, och känslan som sprider sig av antilag-systemets smatter på startlinjen med en superbil – det är nästan obeskrivligt. Dessutom älskar jag snygga bilar. Att vila ögonen på schyssta linjer och vackra former, kaxiga fronter och uppkäftiga vingar, mår själen bra av.
Men när det kommer till min egen privatbil prioriterar jag funktion och komfort. Utseende och hästkrafter spelar ingen stor roll – det är det praktiska som vinner alla gånger. Antagligen beror det på att jag får utlopp för allt det andra genom mitt jobb. Min man däremot, tänker annorlunda. Eftersom han inte är någon tävlingsförare vill han ha hela paketet – inklusive hästkrafter och snygghetsfaktorer. Fullt förståeligt, men våra olika preferenser blir ett dilemma när vi ska hitta en gemensam bil. Att tillsammans hitta en medelväg mellan design, komfort, effekt, tillförlitlighet och utrymme blir en utmaning. Såsom nu, när vi de senaste veckorna varit på jakt efter en bil för gemensamt bruk.
Senast vi var med personbil hade vi två stycken; en Mercedes E-klass och en Subaru Outback. Min man älskade verkligen mercan. Han tog sig ofta anledningar för att få åka lite extra, såsom akut glass-sug, eller skjutsningserbjudanden till polare. Och visst var det en fantastisk bil. Man blev omfamnad och välkomnad in i kupén med stilfull och påkostad interiör i valnöt, LED-belysning och smarta funktioner. ”Plopp” sa det när dragkroken åkte ut när man tryckte på knappen, och när man stängde dörrarna ljöd ett dovt ”bonk” – så långt ifrån plåtskramlet från budgetbilar. Det var genomtänkt och snyggt, stilrent och modernt. Det luktade till och med ny bil, trots att den gått sex tusen mil. Men det kan ha berott på att den aldrig användes, på riktigt. Spillde ungarna i baksätet blev det sanering när man kom hem, och skulle man åka och lasta bildäck spenderade man halva dagen på att fixa emballage, och att syna skavmärken. Det blev långa promenader med matkassar från affären, man vågade inte parkera intill någon annan om inte nöden krävde. Men min man var okej med omständigheterna, och jag själv tyckte att det var värt allt krångel varje gång jag såg hans belåtna min när han satte sig i mercan. Liksom Ernst Kirchsteiger känner in limträskivor med lukt och ömma smekningar, kände min man in mercan någon extra sekund innan han körde iväg. Han älskade den robusta tyska kvalitetskänslan, effekten i motorn och paddlarna på ratten (som enligt mig användes lite onormalt mycket, men jag sa inget för han var så glad). Och ibland hade han tvättat den innan han kom hem från jobbet, då var han extra glad.
En känsla av ofrihet
Själv blev jag lite neurotisk när jag skulle använda den, och jag fick en känsla av ofrihet. Jag ville äga en bil som man spontant kan åka iväg och slänga i prylar utan maniskt emballerande. Jag vill kunna hämta en oljig växellåda utan att få ångest – eller varför inte ett par lamm, om man nu skulle vilja ha det. Därför älskade jag vår gamla Subaru Outback, som vi haft som trogen vän under många år.
Har ni hört talas om idiotresor? Det var ett ganska populärt samtalsämne bland mina motorsportskollegor. Ofta körde det ihop sig innan tävlingar, med delar som plötsligt gick sönder och akutreparationer som följd. Under tävlingshelgerna satt vi i depån och överträffade varandra med berättelser om den senaste idiotresan. Till exempel kunde man ha åkt 250 mil non-stop för att hämta en mellandiff som kom med expressleverans från Japan, och där man längs vägen lastade av tävlingsbilen på en bromsbänk för att få ut 20 hästkrafter extra, och på vägkrogen var man så trött att man somnade mitt i korvlunchen och vaknade upp i gurkmajonnäsen.
Subarun var min idiotresebil. Den hade oljefläckar i bagaget, lastskador i innertaket, och en och annan repa på utsidan som jag fullkomligt struntade i, med rent samvete. Det var min bruksbil, min trogna vän som tog mig dit jag behövde – och lät mig göra vad jag behövde. Plastig och tråkig invändigt och intetsägande utvändigt, men med en mycket driftsäker boxermotor, permanent fyrhjulsdrift, och tekniskt tillförlitlig. Som en trogen, genuin och pålitlig vän. Ytlighet och krimskrams spelar ingen roll när det väl kommer till kritan, det är insidan som räknas.
Så hur gick det med vårt bilinköp, kom min man och jag överens till slut? Vi finkammade annonser ganska länge. Spannet var oerhört brett, allt från Daihatsu Feroza (!) till Jaguar XF. Vi provkörde, kände och klämde, men ingen av oss var riktigt nöjd. Till slut blev min man så trött på billetandet att han gav upp. ”Välj en bil bara. Vad som helst”, sa han. Helt omedvetet hade jag plötsligt tröttnat ut min meningsmotståndare, såpass till den grad att han kapitulerade. Perfekt! Då blir det en Citroën C5 Tourer med gashydraulisk fjädring, sa jag. Jag hade redan några annonser på lager.
Fördomar om franskt
Ja, jag vet. Sitt-och-träng, och så vidare, och alla fördomar som nu finns om franska bilar. Och de flesta kan nog skriva under på att Citroën C5 är en tillsynes intetsägande bil. Dock överraskar den verkligen när man kör. Lite som när man handlar kläder, står och drar i en säckig blus, och expediten envisas med att man ska prova den för att den ”sitter sååå snyggt på!”.
Och så är det med Citroën.
Komforten på vägen är helt fantastisk. Det var den gashydrauliska fjädringen som gjorde att jag blev såld. Jag har varit så trött på husbilens stötiga fjädring och det irriterande skramlet från porslin och bestick, när vi är ute och åker på Portugals grusvägar, där vi befinner oss nu. Jag längtade mer än någonsin efter en bil som sväljer vägens alla ojämnheter, och som gör att man kan koppla av och åka behagligt. Jag erinrade min pappas gamla C4 med luftfjädring som jag körde när jag var yngre. Ful som stryk, men det kändes som att köra på fluffiga moln. Efter att ha kört runt med mycket bök, ljud och stök i husbilen, längtade jag mer än någonsin efter mer … fluff.
Jag hittade en begagnad Citroen C5 som gått 7 tusen mil, och tack vare lite repor och småblemmor fick vi den för en schysst peng. Jag provkörde bilen tillsammans med barnen, och var verkligen imponerad av åkkomforten. Trots att gashydrauliken filtrerar bort lite av känslan av det som händer under hjulen, inbjöd det till att gasa på lite extra i kurvorna. ”Mamma, stanna, det känns som att det vattnas i munnen”, utbrast plötsligt min son. Jag hade uppenbarligen utmanat centrifugalkraften så att han blev åksjuk. Bra betyg ändå, tänkte jag, och köpte den.
Jag skulle aldrig vilja åka en C5 på en racerbana. Det är skillnad på körkänsla och åkkomfort. Men det är definitivt en bil jag skulle kunna köra många idiotresor med, och samtidigt vara helt utvilad.
Prenumerera för 99 kr/mån!