Statstelevisionen arrangerar barnäktenskap

En märkligt stor del av landets befolkning verkar de senaste åren följt ett program i statstelevisionen som heter Gifta vid första ögonkastet.

För er som tillhör den lyckliga minoritet som inte gjort det får jag väl förklara själva programidéen.

Man anmäler sitt intresse för att bli gift med en främling. Man får inte träffa personen i fråga innan bröllopet, däremot får man under sex månader prata med ett gäng psykologer som ska matcha ihop en med rätt person.

Sedan gifter man sig med den personen framför tv-kamerorna, och under en månad får tittaren följa hur äktenskapet utvecklar sig. Sedan får deltagarna i säsongens sista avsnitt berätta om de vill fortsätta vara gifta.

Den här säsongen gick det inte så bra. Tre av fyra par svarade ”nej” (två av dem bröt unikt nog upp från varandra redan innan det sista avsnittet). Det par som svarade ”ja”, skilde sig några månader senare.

Jag har följt den här säsongen, och också studerat reaktionerna i media och sociala media.

Märkligt nog har ingen reagerat på samma sak som jag.

Ingen verkar ha noterat att deltagarna är lite korkade.

Jag vet vad du nu invänder – måste man inte vara korkad för att ställa upp i ett sådant tv-program?

Inte alls, även intelligenta och bildade människor kan vara exhibitionister, narcissister och lite så där allmänt hungrande efter uppmärksamhet. Även en framstående kärnfysiker eller professor i paleontologi kan vilja bli igenkänd i snabbköpet eller av en lapplisa.

Men förekomsten av kärnfysiker eller paleontologer var tämligen begränsad i det här programmet.

Dock var det inte det som gjorde att jag kom fram till att deltagarna var ganska korkade – utan det var att de inte hade något att säga varandra.

Visst pratade de med varandra, oupphörligt – men ibland var det bara läten som avgavs för att det inte skulle vara tyst, och när det var uppenbart att den som talade tyckte att han eller hon sa något som var viktigt kom repliker som:

”Du får inte ställa dina schampoflaskor på duschgolvet.”

”Nu måste du bestämma dig, för om vi ska besöka dina kompisar eller dina föräldrar i helgen.”

De här människorna verkade inte ha några som helst åsikter om något – såvida det inte rörde de mest triviala detaljerna i deras vardag.

Nu hör jag en invändning till från dig – du säger: ”Boris, men det här är ju tv. Det fattar du väl att producenten klipper bort allt som drar ner tempot, som diskussioner om politik, ekonomi och kultur”.

Det innebär alltså att jag ska betrakta vardagsträtor om schampoflaskors placering som något tempohöjande, något som skapar dramatik?

Men uppenbarligen är det så att människor i allmänhet finner just det spännande.

Nu tror jag inte det innebär att tittarna är lika trista som deltagarna i programmet. Det vi har att göra med är en annan mekanism. Man tittar för att få det bekräftat att man trots allt är intressantare än figurerna i rutan. En liknande mekanism som den som gör att många människor tittar på Paradise Hotel – då får de möjligheten att tänka: ”OK, jag gjorde bort mig svinmycket på förra personalfesten, men här ligger jag i lä, så där lågt har jag inte sjunkit”.

Det fascinerande med deltagarna i Gifta vid första ögonkastet är just att de är så tråkiga. De flesta människor har intressanta sidor och egenskaper (även om de ibland kan vara direkt motbjudande) – men de här fyra paren bestod av människor som skulle få en nyligen död och balsamerad person att framstå som nyfiken och törstande efter nya upplevelser.

Vad får vi veta om dem? ”Jag tycker om hundar och hästar”, ”Jag gillar att hålla mig i form”, ”Jag gillar skaldjur”, ”Jag gillar att se På spåret”.

Den enda som fällde ett uttalande som drog åt det politiska var 33-åriga Märtha, civilekonom med skinn på näsan, och ring i näsan. Hon hade förklarat för uttagningskommitténs psykologer att hon absolut inte vill ha en man präglad av ”toxisk maskulinitet”.

Och likt anden i flaskan beviljade psykologerna hennes önskan, och på bröllopsdagen får hon för första gången möta Axel, i princip något tiotal meter från altaret.

Vi tittare ser en man som är mjuk, rund och go; en vandrande soffkudde som säkerligen aldrig varit arg, höjt rösten, eller slagit näven i bordet. Det förstår man direkt. Han är så långt bort från toxisk maskulinitet man kan tänka sig, någonstans bortom Andres Lokko, han är så långt bortom begreppet att man nog uppfattar de flesta kvinnor som mer toxiskt maskulina än Axel.

Vad händer?

Vid åsynen av Axel rynkar Märtha på näsan så att skinnet nästan spricker, och vi är nog många som oroar oss för att ringen ska lossna.

Landets alla feminister satte sig säkert upp i tv-sofforna och skrek: ”Svikare!”.

Det blir inte bättre av att Märtha senare ensam inför kamerorna förklarar att hon inte känner sig ”attraherad” av Axel.

Det här utlöste de enda mer politiska kommentarerna i media. Feministiska skribenter var oroade över att Märtha skulle få människor att tro att feminister inte menar allvar när de säger sig hata ”toxisk maskulinitet”.

Jag tror att de är lite orättvisa mot Märtha. Vad hon inte ville ha var en man som var ohyfsad, rå, kvinnoföraktande och självupptagen – hon ville alltså inte ha en gangsterrappare från orten. Men hon kände sig väl lite för nervös för att våga säga det rent ut, så hon använde ett alltför allmänt brukat uttryck i hopp om att producenten och psykologerna skulle förstå.

Men se, det gjorde de inte.

Varje avsnitt har avslutats med att psykologerna får förklara vad vi sett. De dyker också ofta upp mitt i programmet för att vägleda deltagarna.

Men det enda de har att säga är: ni måste lyssna mer på varandra, du måste visa att du ser honom eller henne.

Men vad finns det att lyssna på? ”Ställ inte schampoflaskan på duschgolvet”?

Ofta uppmanar psykologerna deltagarna att öppna sig mer för varandra. Med det menar de inte att de ska berätta för varandra om egna drömmar och förhoppningar, om hur de ser på vad som händer i Sverige och världen, om någon bok de läst, film de sett.

Det psykologerna vill är att man ska lägga stor vikt på är att för sin partner tala om att man är trött och vill vila, eller att man helst vill sitta hemma och se på fotboll istället för att träffa partnerns kompisar och titta på samma match. Man ska också tala om när man är hungrig, och vad man tycker om eller inte tycker om att äta.

Att göra så anses fint och vuxet, man anpassar sig.

Men det ligger inget vuxet över detta i det här sammanhanget. Det vi ser är barn i vuxna människors kroppar, och psykologerna ska försöka få dem att acceptera och leka med varandra.

Vad vi tittar på är av statstelevisionen arrangerade barnäktenskap.

Människor som är påverkade av nutidens flykt från frihet ska gifta sig med varandra.

De är mentalt förgiftade innan första ögonkastet.