Vid det här laget har väl de flesta som rör sig på internet hört talas om fenomenet, eller ”estetiken” som det numera kallas, cottagecore. Ett fenomen som till övervägande del tilltalar unga kvinnor och som verkar ha dykt upp runt 2018. Rörelsen hyllar ett idealiserat lantliv, ofta baserat på en engelsk eller europeisk estetik, en slags pastoral eskapism.

Fenomenet genomgick ett uppsving under 2020, sannolikt framdrivet av en statisk och instängd livsstil i spåren av covid-19. För mig framstod cottagecore vid första anblick, även om jag inte kände till det under det namnet under en lång period, som en positiv och vacker rörelse. Jag kände, precis som många andra, igen mig i dess kritik av det moderna, jäktade livet och dess begränsade kontakt med verkligheten. Jag uppfattade det som en konservativ och konstruktiv kraft.

Söker man på cottagecore får man däremot en betydligt mer spretig bild. En del av rörelsen verkar vara en enkel tillbakagång till ett mer traditionellt och jordnära liv. Man hittar unga kvinnor som syr sina egna kläder, bakar, utför trädgårdsarbete, dricker te eller vandrar i naturen. Sunda och normala saker för kvinnor att göra i alla tider. Å andra sidan finns det de mer sinistra sidorna, och naturligtvis kritikerna. Somliga anklagar rörelsen för rasism, enkom för att den lyfter fram en livsstil som inspireras av europeisk historia. Naturligtvis oacceptabelt. Det finns de som menar att rörelsen är queer, att den är en inspiration och ett stöd för förment förtryckta grupper. I den Reddit-tråd som behandlar estetiken hittar man kanske de mest förvånande inslagen. Kvinnor som framhåller att den skulle vara kompatibel med föga traditionella fenomen som radikalfeminism, präglat av självvald lesbianism och häxkonst. Allt tillsynes som ett sätt att försvara att man ägnar sig åt könstypiska sysslor.

Vad är det som ger rörelsen dess stora dragningskraft bland unga kvinnor, och varför verkar det stora intresset trots det problematiskt? En enkel förklaringsmodell är att cottagecore är en del av en större rörelse mot ett enklare, långsammare och mer lantligt liv, ofta kallat “downshifting” (eller frivillig enkelhet på svenska), som vuxit sedan 90-talet och framåt. En slags modern gröna vågen som väljer bort moderna måsten till fördel för ett mer avskalat och medvetet liv. Men det som skiljer ut cottagecore och gör det intressant är dess fokus på kvinnor och kvinnors livsval. Istället för jakt, fiske, husbyggande eller några andra mer manliga sysselsättningar så fantiserar cottagecore-tjejen om att baka pajer, brodera och bära vackra klänningar. Om det lilla livet helt enkelt.

Det verkar också vara just den punkt där det skaver. I en verkligt traditionell ordning så kan kvinnan inta den rollen i kraft av att hon beskyddas och försörjs av män, oavsett om det är en far, bror eller make. Att hon är besparad det primära ansvaret för brödfödan är det som tillåter henne att fokusera på hemlivet, cottagecore-trendens själva mittpunkt. När kvinnan inte längre finner sin plats i ett patriarkalt system, i familjen, utan själv måste gå ut och arbeta, finns utrymmet inte längre kvar till att göra något mer än det allra nödvändigaste, tvätta, städa, laga snabbmakaroner och korv. Livet, och hemmet blir fattigt.

På Youtube hittar man enkelt flera exempel på unga kvinnor som gjort slag i saken och flyttat ut till den lilla stugan i skogsbrynet för att leva ett enklare och mysigare liv, enbart för att finna att de inte har råd. Trots distansarbete och sparade pengar. Drömmen visade sig vara längre bort än man trott. Nog för att kvinnan är hemmets hjärta, men utan familj, inget hem. De unga kvinnor som instinktivt dras till cottagecore-rörelsen men samtidigt förfäktar moderna idéer om könsroller och patriarkalt förtryck hamnar i en omöjlig konflikt. Med den utgångspunkten kan cottagecore som mest bli en ren fantasi, ett lajv. Kanske är det också därför som estetiken ofta beskrivs med ord som ”sagolikt”. Den feministiska rörelsen har gjort kvinnans mest grundläggande roll till just det, en saga, en dröm.