En riktig sektledare nöjer sig inte med att vara omgiven av trogna lärjungar och villiga kvinnor, han vill ha ett rockband – möt norska black metal-mördare, och en galen knark- och sexkult från USA:s västkust; samt Gesualdo som mördade frun och älskaren

Det finns musik man kanske inte borde lyssna på. Men man kan inte låta bli.

Jag pratar inte om något slags skamlig njutning som man egentligen inte tycker är coolt nog, utan om musik som är behäftad med… låt oss säga moraliska och andliga problem.

Jag pratar inte om Gary Glitter eller någon gammal blueslegend som slog ihjäl någon på fyllan, utan musik som man faktiskt känner är inkopplad i genuint olämpliga energier, men som just därför är desto mer lockande.

Det tidigaste historiska exemplet jag kan komma på är väl renässanskompositören Gesualdo, en furste som tycks ha dödat sin fru och hennes älskare, och ägnade en stor del av resten av sitt liv åt att skriva helt fantastisk, men bitvis djupt morbid musik, samt diverse självspäkningar. Jag ska inte kopiera in Wikipediaartikeln här, utan hänvisar med varm hand till Werner Herzogs fina film Death for Five Voices, samt så klart till musiken. Framför allt hans madrigaler, och de han skrev under senare delen av sitt liv, låter troligen inte som någonting du hört tidigare, ens om du faktiskt är bekant med vokalmusik från renässansen.

Det har gafflats mycket om att Gesualdos musik låter så modern, och att han plöjde i helt parallella fåror som ingen annan skulle komma att återbesöka förrän på 1900-talet. Men det är inte för nån sojastinn historikers entusiasm du ska lyssna på den, utan för att den är så bra. Otroligt välkomponerad, suggestiv och fascinerande, men också mörk, splittrad och desorienterande. Man hör och känner att det verkligen inte står rätt till i huvudet på karln, men ändå är det så märkligt attraherande.

Somliga vill så klart inkludera Richard Wagner högst på listan i den här kategorin, men jag tänker att det främst beror på om man totalt motsätter sig hans andliga och ideologiska perspektiv samtidigt som man erkänner hans konstnärliga geni. Som oapologetisk wagnerian kan jag bara konstatera att hans verk är så otroligt bra att de totalt förvrider huvudet på mig och slår ut allt kritiskt tänkande. Samt att han troligen försökte lägga grunden för en helt egen kult med Parsifal. Jag är dock inte övertygad om att det är dåliga saker. Och även om Wagner av alla vittnesmål att döma var en rätt förfärlig person att ha att göra med, så var han varken galen eller mordisk.

Ett nutida exempel skulle kunna vara den norske black metal-mördaren Burzum, eller Varg Vikernes som han heter. Han är ju numera lite av hela djuphögerns autistiska mysgubbe på internet, som designar enorma rollspel som ingen spelar och har typ elva barn, så han har inte riktigt den där farliga auran längre. Hans musik bär dock otvetydigt den där blandningen av galen och lockande, både hans tidiga, extremt smutsiga black metal, och den primitiva ritualmusik han då och då hållit på med sedan dess. Somliga går så klart loss på gängbrottslings-rap, men sådant strunt befattar vi oss inte med i den här kolumnen.

Om jag avslutningsvis ska konsumentupplysa om något mindre välkänt i den här kategorin vill jag rikta blickarna mot 70-talet. The Source Family, som de kallade sig, får anses vara den absoluta kristalliseringen av den här tidens galna sex- och knarksekt på den amerikanska västkusten. Charles Manson (ännu en musiker med kvaliteter som hör hemma i den här texten) får ursäkta, men Father Yod (James Edward Baker) och hans anhang lyckades kryssa nästan alla rutor för vad en hippiesexkult ska vara i allmänhetens föreställningar. Och till deras försvar bör sägas att de åtminstone varken begick massmord eller massjälvmord. Kolla in dokumentären från 2013, ni kommer inte att bli besvikna.

En del av “familjens” aktiviteter var att de hade ett rockband, Ya Ho Wha 13, som spelade mestadels improviserad psykedelisk musik med diverse icke-västerländska akustiska instrument inblandade. Och det är, måste jag tyvärr säga, något av det absolut bästa i genren. Produktionskvaliteten är extremt hög för tiden, med tanke på att det inte gjordes i en stor, etablerad studio, utan i ett ljudisolerat garage där de spelade in mellan tre och sex på morgonen efter långa meditationspass. Musikerna har precis rätt kombination av konventionell skicklighet och total lössläppthet. Det är fullt i klass med den mest abstrakta kosmische musik eller experimentella hippierock från eran du kan hitta. Man hör och känner att alla inblandade är skogstokiga, men man vill bara vara med. Åtminstone en stund.

Ya Ho Wha 13 har på senare år återförenats, och det är främst dessa inspelningar som finns på exempelvis Spotify, annars är Youtube ens vän om man vill lyssna på de mycket svåråtkomliga vinyler som trycktes upp i ett par hundra exemplar och såldes på sektens vegetariska restaurang.